Sjukhusvecka .

Herre, vilken krånglig vecka det har varit. Vet inte ens vart jag ska börja, men börjar med den traditionella måndagen. Lillebror körde iväg mig och min bamse-väska till en enhet, slutenvård. Skrev in mig där och lämnade mig två sekunder innan lunchen. Första dagen gick åt helvete. Med LPT-hot över huvudet och en bra massa skam över att inte kunna ta fram en kämparglöd, tog jag mig i kragen. Nästa dag satte jag mig i min säng innan frukostklockan - tittade på alla medtagna bilder samt läste på baksidan av lillebrors kort. Jag kan fortfarande inte nå fram till att göra det för min skull än, kanske att den dagen kommer. Men jag bestämde mig för att fixa det här, för hans skull. Min lillebror tog mig igenom hela den tisdagen och jag klarade helt plötsligt av hela min ordination. På onsdagen fortsatte jag på samma spår. Men innan sista målet klockan halv åtta spårade min mage ut IGEN. Det hela slutade med en ambulansfärd till sjukhuset, otroligt mycket bedövande morfin, prover, tester, undersökningar osv. Idag lördag, tog istället pappa med mig tillbaka till enheten. Är så trött på allt skit nu. Ändrad medicinlista och ordination. Hade världens bästa doktor på sjukhuset som ringde och informerad min överläkare om vad som krävdes för att min kropp skulle kunna svara och få hjälp av behandlingen. Samt hur min kroniska magsjukdom har en jävla massa fingrar med i spelet Jag bestämde mig för att krossa även denna dag. Vilket jag också gjorde. Jag har bilden på min lillebror och mig precis här på sängen, världens finaste. Ger mig styrka inför varje jävla mål, hur svårt det är. Men jag vet att denna kamp kommer att vara svår, svinsvår. Men jag ska inte ge upp. Alla har bra och dåliga dagar, men för mig kan de dåliga dagarna förstöra mer än vad som går att bygga upp just nu. Försöker hålla kvar min stuga, men så fort man möts av matoset och tar de första stegen in i matsalen är allt som bortblåste. Och det här är bara början. Jag försöker att ta ett mål åt gången. Så imorgon vet jag hur dagen kommer att börja, men lillebror i handen och höra hans röst i huvudet. Se honom i ögonen och säga; "nu går jag in här, nu fixar vi det här. Vi gör det, denna gång ska det gå.

I'm sorry

Förlåt, jag ber så hemskt mycket om ursäkt för mitt senaste inlägg. Tänkte inte riktigt på att bilderna kunde framkalla en del triggande eller att de kunde överrösta det budskap jag ville nå fram till. Som många av et säkert förstår, kämpat jag fortfarande med en otroligt betydande skevhet. Min spegelbild är varken smal eller anorektisk - den är bara ful och misslyckad. Om jag skulle fortsätta att söka kontroll eller ett bättre mående med fokus på så låg vikt som möjligt. Att alla de funktioner som mitt fruktansvärt sjuka beteende fyller, skulle jag dö långt mycket tidigare än mitt första äkta leende. Den "kontroll" jag tror mig inneha, det intryck jag ger som fungerar som ursäkt, är en helvetes manipulation av mig själv. Jag springet från problemen men blundar för att jag faktiskt redan står mitt i skiten. Imorgon bitti skrivs jag in. Känslor och tankat är många, ångesten hög. Men jag vet, jag vet att en sista chans kan livet ändå vara värt. Se om det är något för mig. Men detta är nog absolut sista gången innan jag ger vika och avslutar tiden som jordbo.

Att bryta något som redan är itu .

Det är som att du med eftertänksamhet textat, diktat ihop en bibel av de värsta ord du någonsin hört. Tömde mig på allt det som fanns, räckt mig en hand och gav mig en bok jag knappt var värd. 
Jag skulle lita på, känna och för evigt komma att stå i skuld. 
Jag var ju så äcklig, ljög och drog dig bakom ryggen. Jag var ingenting. 
 
Än idag sviker mitt mod och tydliggör det samvete jag känner. Det hat jag söker men aldrig finner. Den rädsla jag bär på men krävd att kvävas för att öppna den dörr jag förväntas nå. 
 
Mina sår klarar inte av att infekteras av fler frågor utan svar, benen bär inte för fler av dina tävlingar utan mål. Osanningarna skaver än, vetenskapen om att du gjorde oss till en lögn. 
 
Varför kunde du bara inte acceptera, du kunde inte förstör mig. Jag förstörde mig själv för så länge sedan. 
 
 

Inget litet jobb detta.

Varför tog jag en teoretisk sanning så hårt, att från början döma ut den egna individen. Utgå från ett skeptiskt tänkande att självvärde aldrig varit eller skulle bli något för mig. Jag var inte som människa placerad på detta klot för att leva, men att söka värdet av min existens var bara starten på en svår resa. 
Jag förstod aldrig att styrka kunde ligga i psyket eller att ens skönhet var en spegelbild av glädje och lycka. 
Jag som inte ens visste vem jag var som barn, även då jag provat på just det där man egentligen inte skulle. Jag var ju ingen vanlig människa, det vid sidan om måste ju gömma mitt svar. Jag fann inte ens kartan och att bli vuxen var inget jag skulle klara av. Inte att jag vågade prova eller försöka, jag satte stopp för det innan. Skrev under på att om jag gör min del av avtalet, kommer inte min mur till den vuxna världen att rivas. Ansvar, förtroende och självständighet - "ensam är stark", jag stod själv men vågade inte vara ensam, oberoende. 
 
Så kom tiden då man skulle dela med sig, kasta sig ut i någons armar. Lita på att hoppet togs emot med skydd och värme. Jag visste inte, men tillät mig acceptera de armar som tog, men släppte. De som i samma grepp tryckte ned mig mot marken, och bytte ut tröst mot straff. De där skorna jag ville skapa fotspår bredvid, var de som orsakade märken på min kropp. De händer jag tänkte ta i mina, var de som greppade min hals. Kärleken skulle ta mig med storm, men resulterade i andetag utan syre. 
 
Så hur ska jag någonsin förstå, över huvud taget känna en bekräftelse - på att jag är en existens av värde. Att min hand är värdig en annans, att styrka ska hjälpa mig att lyfta istället för att trycka ned? 
 
Det är så mycket denna destruktivitet räddad och skyddat mig ifrån. Det är svårt att släppa, inse att jag kan leva utan detta. Att det finns ett liv där ute, även för en sådan som jag. Ett liv för mig, en resa att skrattande färdas på. 
 

Rädsla vs mod?

 
För var dag som går nu försöker jag använda min mentala överstrykningspenna och markera saker med neonstark färg. Inte dra ett streck över, bara poängreta och stryka under. Allt det jag både missar, varken orkar eller kan göra. När ångesten kommer försöker jag att se vart i skon det klämmer. Nu är det tiden som drar ihop sig, då jag på många plan redan accepterat och ställt in mig på en inläggning. Men pressen över att det hela måste vara av egen vilja, att jag fortfarande inte sagt "ja", försöker ätstörningen ständigt utnyttja. Att jag då inte behöver utsätta mig själv för det helvete som Jag vet väntar. I samma veva blir den del som försöker acceptera att det inte finns något val för mig, stressad. Att tiden är knapp innan jag i sådana fall åter igen tar ett steg ut ifrån bådd omvärlden och det sociala. Att när stegen väl är tagna stängs dörren utan lås på insidan - jag kan inte öppna. Paniken och rädslan kommer redan nu och jag skakar av oro. Samtidigt som jag försöker att vara starkt. Att parallelt med rädslan bekämpa alla de ursäkter som tagit mig ifrån livet och mig själv. Jag vill leva, jag är rädd - men samtidigt redo för att kämpa. 
Rädslan att misslyckas tar över, men för varje gång den rädslan blinkar försöker jag att ta tillfället i akt och se något annat än det. 
 

Det är nog nu.

 
Jag tror mig veta vem jag är, ser mig själv ur ett perspektiv jag dragit ned persiennerna för. Men det finns kvar, jag finns kvar. Men jag gömde mig, snurrade in mig i gardinerna och vägrade att titta ut. Jag tror inte riktigt att jag fulländat ser vad som har hänt, vad jag har drivit mig själv till. Att jag inte är jag just nu. Jag måste våga se det, att jag varken mår bra eller är mig själv. Den bild jag minns av mig själv är inget jag kan skulptera. vågar jag inte se det kommer jag heller aldrig att förstå varför mitt beteende måste förändras, eller hur det kommer sig att jag faktiskt kan leva ett bättre liv. 
Jag var nöjd idag, för att jag orkade ta mig upp ur sängen och sätta mig på en buss. Att ingen behövde hämta mig utan att jag efter en halvtimme orkade hoppa på bussen hem. Att med andan i halsen gå upp för trappan och lägga mig i sängen. Sen har jag legat där, vilket jag förmodligen kommer att göra framtills jag tillåter mig själv den hjälp som behövs för att jag ska kunna nå friskheten. 
För jag vill, nu när allt gör ont och det inte längre finns något mer som gör detta leverne värt något. När andetagen är tunga och stegen inte orkar tas. När livet pågår men allt man ser är det som händer utanför ens fönster. 
Jag fortsätter att samla mod och motivation, jag vill inte ge upp varken kamp eller hopp. 
Jag vill minnas vem jag var och våga hoppas på att jag kan bli någon av värde. Komma tillbaka eller bara utvecklas utifrån mig själv. Precis så som jag ser varenda annan människa. Det där värdet jag anser mig finnas hos var och en.
Jag vill leva, och inte bakom vita väggar och låsta dörrar. I armarna på vården eller i beroende av mediciner. Nej, snälla. Friskhet. Låt mig få uppleva och känna det. 

Det nakna

Ska man blotta sig, kan man likväl göra det ordentligt. Dra bort plåstret fort som fan och tillåta den brännande smärtan att kännas - tids nog försvinner den.
det här är en bild på mitt ben från inatt. Tyckte mig se farmors lösa hud, förstod knappt vad jag tittade på. Men det är alltså taget uppifrån, först på plats är det utstickande höftbenet följt av ett russin-prytt lår. Fint? Nej. Jag har aldrig strävat efter en viktnedgång eller över huvud taget en undervikt. Det är ett fysiskt uttryck, inget varken sjukdom eller beteende handlar om. Vilket kan vara svårt för en omgivning att förstå - men det är just det. Dömandet och de förutfattade meningarna som formar den identitet man tror sig behöva anamma. Det anorektiska, den skelett-liknande skepnaden som räddar än från att ta tag i sina verkliga problem. Den sär ursäkten, sen sär synvillan som bekräftar att; "jaha, okej. Hon mår inte så bra, hon är osäker. Hon är sjuk i det och det". 
Det är svårt för den egna individen att grotta runt bland problemen. Så klart att man tar varje tillfälle till att slippa erkänna det fejkade leendet och göra en djupdykning i både historik och saker man velat förträngt och blundat för. 
 
Jag vet att det är omöjligt och alldeles för mycket att be om, att personer som inte bwfunnit sig i denna sits ska förstå. Men de förutfattade meningarna, kommentarerna och dömandet - det kan förstöra mer än man tror. 
 
 

Sista chansen .

 
Sakta men säkert börjar jag inse att de tunga dörrar som låses bakom min rygg om jag väljer att passera. Inte är att skicka mig själv bakom lås och bom. Kanske bara att det blir en annan typ av skyddad värld, för att komma ifrån det beteende jag använder för att skapa en egen bubbla. Men jag är självklart rädd, det har jag varit varje gång. Och det är okej, det är ju något jag kommer att behöva lämna som gett mig en märklig form av trygghet. Mitt skal, min kontroll men även min lycka och misslyckande. 
Jag bör ha bevisat för både den egna individen och dess omgivning att inget kan nå mig, om jag inte själv tillåter det. Men det var uppenbarligen inte det jag sökte. Jag behövde det här. Men jag vill inte mer - jag orkar inte. Jag har fallit handlöst i en diciplin där reglerna inte längre är mina. det är så tydligt nu, att mitt skal - min kropp, den har tagit stryk. Den har brutits ned mer än vad som börs under en livstid. Det är ett under att den än fungerar. Det har varit på näbben allt för många gånger, men denna hårda kamp har ibland övertygat mig om att det inte är någon idé - gå hela vägen. Förlora kampen. Låt sin kropp få gå. 
Men nej. Jag ger inte upp. Det här kan mycket väl vara den sista chans jag får. Den samlar jag motivation allt jag kan till, för att ta vara på denna sista gång. 

Krig

 
En natt som så många andra, sömnlös trots grumliga ögon. Tankarna är många, de står på olika sidor och skjuter små impulser mot varandra. Försöker att ta över och influera motparten. Röra ihop smeten ännu lite extra. Och där står jag, som ska betraktas som någon sorts ledare. En bedragare bland folket som kämpar för sitt. Varför den personliga fighten kräver ett uttryck - vet jag inte. Men att välja mellan gott och ont när vetenskapen om att det onda alltid för med sig något gott - gör det hela mer än komplext. 
 
Jag har två veckor på mig, ungefär. Att sortera och leta reda på en motivation som finns, men ofta överröstas i stunden. Jag vrider och vänder, vet vad jag vill men något gör mig osäker i om jag verkligen kommer att klara det. Skulle jag inte ha gjort det för länge sedan då? hur kan jag göra det annorlunda denna gång - och varför finns Google för att fuska på proven - men inte ens ha en lösning på livet? Något som pågått så länge här på jorden. Hur lever man och hur vet man vad som är rätt och vad som är fel? Partierna slåss, krigen fortsätter och grannarna bråkar om den gemensamma busken som inte klippt. Varför kan inte mina tankar skaka hand och jobba tillsammans, sprida ut sig på det plan de bäst trivs och platsar på? 
 
Två veckor var det ja. 

..och så börjar vi om igen

 
 
Hej. 
hur börjar man nu då? Denna gång. För avsluta denna resa tycks jag inte riktigt lyckas med. 
kändå ändå att denna resa hör hit, den här resan som pågått allt för länge - men ändå någonstans kommer att börja om på nytt. Nystart vet jag dock inte om man kan kalla det. Mer ett återupptagande efter att ha slirat lite, eller.. Kanske mer tappat fotfästet och halkat ned i diket. 
 
Beteendet har hängt med mig under dessa sju år, men fysiken har jag ändå lyckats vira upp några vaev under några korta perioder och tillfällen. dock är jag i nuläget utanför en av dessa 'perioder' och kroppen är lika skriytigt som ett ihopskrynklat russin. (Ni förstår vilken superkropp jag spatserar fram med?) 
 
kort och gott, med ena foten nergrävd i graven och grus i den andra skon - har jag även denna gång nått min gräns. Detta ohållbara beteende sinkar inte bara ned min kropp, det håller även tillbaka mig som person, den jag egentligen är och varit. Ska jag leva vill jag åtminstone vara mig själv. 
 
Med modet räckte dessvärre inte längre än till min lillebror, där jag bad honom om hjälp - att hjälpa mig själv. någon timme senare hade VI fyllt i en egenanmälan till Capio. 
Och det gick snabbt när det kom till att höra ifrån dem. Idag var jag på bedömningssamtal, slutenvården kallar och inom kort påbörjas min ..sjätte(?) vistelse på denna typ av slutenvård. Fördelen med det är på gott & ont att man "känner" personalen. Om inte allt för många slutat, men det hoppas jag väl ändå inte. 
 
Jag skulle ljuga något brutalt om jag avslutade inlägget med att jag är glad över detta. inom mig är detta krig både hårt och lyhört. En ständig kamp. 
Mamma försökte uppmuntra mig genom orden; "ibland får man välja vad man lyssnar på. Du är egentligen en klok tjej." 
Saken är den, att oavsett min medvetenhet om att denna sjukdom gör mig både ont och får mig att fara illa, har den även hjälpt mig. För mig är inte allt lika orealistiskt eller meningslöst som det kan vara från ett yttre perspektiv. men jag får bara höra att det som för mig varit en form av räddning - "är fel". Att det som varit en sådan stor del av mig i så många år, ska tas ifrån mig. 
Jag ska kasta upp händerna över huvudet, vifta med vita flaggan och helt förlita mig på andra människor. Att dem kan "fixa mig". 
Samtidigt märker jag dock hur jag in i det sista försvarar min ätstörning. Varför det kan man ju fråga sig? Jo för att jag har - 
tappat kontrollen i en kontrollerad handling. 
Det är inte längre jag som styr över mitt liv, men styrd - det är jag. Begränsad och både psykiskt & fysiskt totalt utmattad. 
jag måste våga. Våga bryta mig loss och slå mig fri. Jag måste avsluta detta pågående marathon för stannar jag inte upp, tar lite blåbärssoppa och fyller på tanken. Ja, hur fan ska jag då komma i mål? 

Hör mig, se mig, tro mig.

Journalen hänger än runt halsen, synlig för världens ögon. Historia jag arkiverade för att glömma, papper som skulle brännas. 
Jag krossade allt vad det forna livet drog ned mig i, dödade demoner jag trodde var mina vänner. så många snedsteg, så starka krig. Blodet ligger torkat i ringen, spår av mitt DNA på marken. Jag finns skriven, men aldrig trodde jag mig behöva dras med det förflutna jag en gång stängde alla dörrar till. 
allt jag önskade var att bli sedd för den jag är, inte för den jag var. Då hon var tom och kvar fanns bara ett skal.
jag anser mig bevisat förtjänad tillit, uteslutet dömande och den kvarliggande skeptiska tanken. Mina steg är fria, men ni befarar de styrda. Hur länge, hur ofta, hur bevakade ska de behöva vara? 
Snälla släpp, precis som jag gjorde. Låt mig andas, låt mig visa, låt mig gå fritt. 
Jag är tillbaka, jag har stått här ett tag. Rest och lärt mig, jag vill inte behöva försvara varenda steg jag tar. Våga lita, tro och hoppas. 
Sluta dra mig tillbaka dit jag så länge försökt ta mig ifrån. Slipp mig påminnas om hur jag var när jag inte var mig själv.
 

Det skulle ju vara bra nu..

Distansen fråm min tidigare sjukdom är stor, men det finns fortfarande stora spår av oro och kamp. 
Jag är min största fiende och står alltid beväpnad. Finner inget slut på den mentala redan, någon stans förstod jag att livet inte alltid kan få på räls och att jobbiga tider existerar för alla. Men jag trodde att det skulle bli så mycket lättare nu. Att ingenting kunde jämföras med det jag tagit mig igenom, att varje tid på dygnet nu skulle uppskattas till Max. Jag vet inte vad som händer, varför jag fortfarande behöver genomlida outhärdliga nätter. ALLT SKA JU FAN VARA BRA NU. 
 

Alone

 
Det neddragande är jag själv, well inte bara. Men mycket av det som sker kommer inifrån. 
 
Kärlek. Relationer. Stadga. Tillit. ärlighet.
Jag har sådana jävla betongväggar runt mig själv. Är vanligtvis naiv och litar i många fall för mycket på människor och deras meningar. 
Men att jag är tillräcklig. vågar inte öppna i rädsla av att avslöja vem jag är och bli sårad. Att jag inte är den jag togs för att vara - att jag inte skulle vara tillräcklig. 
det bidrar till något ytligt med mig som frontperson ...bakom en mask. 
Att inte vetà vart man har någon blir en tröttnande känska och självklart vända klackar. 
Där står jag ändå, lämnad. Det jag var så rädd för, men jag hann inte ens vara jag. 
första intryck är jag bra på, öppen och social. Det ytliga. Men känslor, jag vet inte om jag vågar känna känslor andrà än de som gör ont. 
 
Jag kommer alltid att stå med människor, men jag kommer alltid att leva ensam, med mig själv. 

Back!..

Lösenord ni vet.. 
 
Jag trodde att jag mådde bra. Kämpade mig ut från det egna fängelset. Väntade på att livet skulle ta mig, insåg aldrig att det var upp till mig att stå stadigt. 
 
Det är mycket som tycks ordna upp sig, men mycket som drar mig nedåt. Inte på samma sätt som innan - till det har jag ju verktyg för, men det nya. Hur fan bryter man gamla mönster och hittar nya sätt utan att ramla innan funna rutiner?
hur vet jag vad som är en "bra" dag, en "stabil" status, utan att ha varit med om någon? 
Att relatera utan egenupplevda tider gör mig frustrerad. 
Jag fick en andra och tredje, kanske fjärde chans i livet. förväntas jag då inte att ta vara på varje minut? 
And what if, what if I just cant handle life the way I'm supposed to?.. 

Back!..

 
Lösenord ni vet.. 
 
Jag trodde att jag mådde bra. Kämpade mig ut från det egna fängelset. Väntade på att livet skulle ta mig, insåg aldrig att det var upp till mig att stå stadigt. 
 
Det är mycket som tycks ordna upp sig, men mycket som drar mig nedåt. Inte på samma sätt som innan - till det har jag ju verktyg för, men det nya. Hur fan bryter man gamla mönster och hittar nya sätt utan att ramla innan funna rutiner?
hur vet jag vad som är en "bra" dag, en "stabil" status, utan att ha varit med om någon? 
Att relatera utan egenupplevda tider gör mig frustrerad. 
Jag fick en andra och tredje, kanske fjärde chans i livet. förväntas jag då inte att ta vara på varje minut? 
And what if, what if I just cant handle life the way I'm supposed to?.. 

On the run

 
hey! 
Alltså.. När min mobil snoddes försvann allt inklusive majoriteten av mina lösenord osv. Men nu såhär (tro det eller ej) nattetid sloG det mig plötsligt hur jag skulle lyckas ta mig in här.. Haha. Soo anyhow, welcome back deds. 
 
haft en otroligt fladdrig vecka, strosat runt lite luffarstyle. Går bra nu. 
Ligger för tillfället i besties soffa och lyssnar på prat i sömnen + snark. En klättrande katt sällskapar mig vilket känns otroligt fint. 
Haft en riktigt bra dag som följd efter en bowling-utgång med ex-granne Under gårdagen. Är som tidigarenämt så otroligt tacksam för mina fina vänner som alltid står vid min sida och finns där. 
Mitt liv kommer ju inte att bli annat än bra med alla vackra människor på denna jord. 
 
Men en nu ska jag försöka ta sovandet till nya nivåer för vet att min sovande vän har en tendens att vakna liiite tidigare än vad sig bör en söndag.. ;) 
 
goderbatter! 

i've failed to much, i know.

Cant you find a peaceful place inside you no more? When you go to sleep, when you try to hide the pain, it causes you 
shattering toughts inside of me, i need you now. 
I wanna live again, can't waste more time .. 

I feel it crawling into me, i feel it creeping under me. I will never wake up again. 

Trapped, a prisoner, inside my own mind. 
Waiting for someone, to call me out, from the dark. The dephs of darkness, i've failed to much, i know.

Destruction, or not, i gonna make it 
Ouuuuuut 
Out from this hurricane. 




Den egna vägen.

Tolkningar. Vad skulle vi göra utan dem? Den ständiga oklarheten av personliga perspektiv. På gott och ont, ännu en omöjlig tankegång jag ständigt försöker ligga steget före i. Jag går sällan bakom någon, även om jag ofta står i skuggan. Vägarna jag väljer, avviker ibland från vad som förväntas av andra vara mina. Även då jag påverkas, är kompassen min. En abstrakt pil inte ens jag ser, men känner. Ingen kan ta på den, ingen kan ställa om navigationen. Men ibland sätts jag ur fokus, stannar upp - och ställer mig frågan om mitt val ansågs vara rätt. Frågan har ett evigt ekande ljud, vad spelar det för roll vad andra tycker? Så länge jag inte skadar och gör illa. Sen slår det mig, individen är unik men vi lever i ett samspel. Ibland möts våra vägar och man får någon att promenera med, ett tag. I dessa korsningar finns det en nödvändighet av människans respekt - därför sätts ibland ett frågetecken efter mina faktiska val, 'gick det bra för dig att jag gjorde såhär?' 
Finner svårigheter i att formulera att egentligen ska man inte behöva oroa sig över vad andra människor tycker om en. Jag är jag och vill ni inte stå nära, släpp min hand och fortsätt gå med någon annan. Men det gör ont, att bli lämnad på grund av förutfattade meningar eller missuppfattade tolkningar. Ibland är det lätt att påverkas och falla för ett påfrestande tryck. Avleda sig själv från den stig man ville vandra. I många fall är andra människor värda att ställas om för, anpassa sig. Ett tillmötesgående är alltid uppskattat, men påverkar det dig negativt måste du vara stark. Det är ditt liv, du måste våga vara dig själv och leva ut det liv du vill. 
Jag är ofta oroad för att bli dömd och missuppfattad - men man kan inte vara alla till lags. En mening jag på senare år upptäckt stämma - då jag alltid hållt fast den där handen för att aldrig av misstag göra illa. Trippat runt på tårna för att inte råka stampa. Vilket jag fortfarande gör. Men jag växer, jag lär och jag lever. Det gör vi alla. Ibland måste man tänka till, jag måste tänka till. 





När närhet har kommit att bli en rädsla.

Börjar få en kanske markant bekräftelse på det hela. Kan få till några timmars sömn, på dagen, ensam i huset och nedsläckt. Inte ett ljud, inte en människa i närheten. Vaknar i samma sekund som nyckeln i ytterdörren vrida om. 
Jag distanserar mig alltid gällande sömn, sover sällan tillsammans med någon, just för att jag vet hur jobbiga mina nätter är - vill ligga ensam med min ångest. Men på senare tid har jag märkt att mat jag är hos mina vänner, finner jag någon slags ro trots att dem är så nära. Vi kan sova på varandras armar och jag blir längre inte rädd för natten. Jag är bara där och då. Känner den lugna pulsen, förstår hur avslappnad man borde vara och att andra människor därmed vågar lita på mig, sluta ögonen och låta sig falla in i sömnen. Det hela gör mig så förvirrad, har alltid varit övertygad om att jag sover bäst ensam. Kanske jag inte gör det och kanske har just mina sängar blivit ärrade av alla dessa år av rädsla. Tycker alltid att jag hamnar i mitten av någon form av dubbelmoral. Tappar bort mig själv. 
Varför är jag så otroligt skräckslagen och rädd för närhet, när det tydligen gör mig både lugn och bekväm. Jag sover ju faktiskt oftast då... Med någon nära. 
Förstår inte riktigt alls det här?.. 




Vänner

Att kunna finnas där, stötta och bara närvara - är en känsla som lyfter mig. Att dessutom kunna känna att man bara ett samtal senare kan få detsamma tillbaka är obetalbart. Att vara en riktig vän innebär inte att alltid fixa till personliga problem, men att kunna stötta och visa att man alltid står vid sidan, greppar handen och leder en fram när man är vilsen. Torka tårar som behöver komma ut och lyssna på ord som snurrar runt. Silence speaks louder than words. Det är så, att bara kunna närvara.. <3 




Tidigare inlägg Nyare inlägg