☆
☆Lika lite som jag önskar att denna sjukdom eller beteende till min bästa fiende, skulle jag vilja ha mig själv som patient. det känns som att jag spelar på de sista nerverna, utmanar vården med en himla massa.
Imorse fick jag byta ställe igen. om än bara för en viss tid, för att bryta ytterligare ett beteende. något jag obviously återupptog när jag väl bestämde mig för att anorexin inte längre skulle vara en del av mitt liv.
Ännu något som ter sig i ett fysiskt uttryck men ack så komplext. Antar att jag fortsatte att springa, fram tills att gränsen var nådd. En ångesthantering, något som inte heller går att förklara. Ett beteende som inte anses "rätt" eller förklarligt i det sociala.
Men nu är jag trots allt här, går in på min fjärde dag.. ☆Lika lite som jag önskar att denna sjukdom eller beteende fanns, skulle jag vilja ha mig som patient. Jag antar att jag lirar på de sista nerverna, utmanar vården med en himla massa.
Imorse fick jag byta ställe om än bara för en viss tid, för att bryta ytterligare ett beteende jag återupptog när jag väl bestämt mig för att anorexin inte längre skulle vara en del av mitt liv.
Ännu något som ter sig i ett fysiskt uttryck men ack så komplext. Antar att jag fortsatte att springa, fram tills att gränsen var nådd. En ångesthantering, något som inte heller går att förklara. Ett beteende som inte anses "rätt" eller förklarligt i det sociala.
Men nu är jag trots allt här, ska försöka att uppdatera mer. Inom kort ..;
Hur orkar man ?
Maybe making me bleed will be the answer that could wash the slate clean.
jag vet inte längre. Detta tunga moln av ångest växer sig bara tätare. Tyngre och det som en gång vadderat har nu blivit tungt. Hur kommer det sig att man behöver vara som starkast när man är som svagast?
vad sysslar den där så kallade ångesten för, hur kan den driva en så långt, orsaka sådan smärta? Hur kan något göra så ont att man inte längre känner? Hur kan något ta så stor plats att man står kvar helt tom? Vart kom all denna tyngd ifrån? hur orkar man?
En annan värld
förmodligen är det ingen av varken behandlare, läkare eller patienter som vet hur jag mår. vad jag gör när ingen ser och att jag blir lika svart som natten när mörkret faller.
Jag faller handlöst. De klara och resonliga tankarna är som bortblåsta. jag tror att allt hinner ikapp då, eller också kan jag stänga av dagen med vetenskapen om att jag "tar hand" om det om natten. Att allt hunnit ikapp lagom till släckning. Jag befinner mig då i både en annan värld men även i en annan person.
Exhausted
Det är svårt att få ihop pusslet av sig själv när varje bit är skavd. Att dessutom inte lyckats hitta de där sista irriterande små bitarna, oavsett hur mycket man letat - gör inte saken bättre.
Jag är så trött, så utmattad. Jag kämpar och försöker att med autopilot ta mig igenom dagarna. Skiten tar jag om nätterna, det börjar bli rätt tydligt. denna nattliga fight både lämnar och sätter sina spår' jag kan knappt känna längre, jag stänger av. Men med månen blir allt så tydligt och smärtan ohållbar. Jag gör allt för att ta mig igenom dygnets mörka timmar - till den grad att jag endast finns kvar i form av en disktrasa som passerat sitt bäst-före-datum.
Jag är så tom, så slutkörd men samtidigt känner jag allt det där som svider. Som att jag av egen fysik letar rätt på ett saltkar och strör ut innehållet i mina öppna sår. Såren jag själv orsakar i hopp om att något av det infekterade i min kropp ska rinna ut. Men det gör ju aldrig det. 🌻
Att hålla hårt i något som skadar
Jag försöker att hålla hårt i det som finns kvar. Även då det bara är trasiga skärvor kvar av det forna jaget. Trasiga bitar som skär
in i huden då jag krampaktigt greppar det som varit påväg bort. Tänker på allt vad jag förlorat och missat. Det jag slängt bort och offrat för att ge plats åt något som bara raserat den individ jag växte upp till. Jag backade bandet men förstod aldrig att åren fortsatte att gå, vare sig jag var redo eller inte. Jag var rädd för denna tid, och framtiden är fortfarande något som skrämmer mIG. Men jag kan inte tillåta mig att stanna i detta, jag vill inte lossa mitt grepp och förlora ännu mer. Så jag fortsätter att hålla hårt, tillåta smärtan och torka blodet som kampen orsakar.
det är svårt att inse att man måste skära lite i det friska köttet för att kunna nå det sjuka. Jag vill ju inte ha sönder mer av mig själv, men jag måste förstå att läkning tar tid och att kampen är hård. Jag ska inte vara rädd längre, jag ska stanna kvar och våga bygga ihop mina bitar - pussla ihop och återskapa min verkliga spegelbild. våga möta min verkliga bild trots att jag så tydligt ser de sprickor som alltid kommer att finnas kvar på min spegel. Ärren från det forna livet men även styrka och lärdom från att ha pusslat ihop alla bitar igen. Jag måste våga, hur ska jag annars veta om rädslan varit värd all denna lidelse.
mörkret faller och jag med det.
Like a liar looking for forgiveness. Det är något som händer med mig när mörkret faller. som att den dag som gott resumeras och här ligger jag och försöker att somna när vågorna slår tillbaka. Utan större marginal tar jag mig igenom dagarna med mitt en gång så stora leende och märkliga humor. Med nära till skratt är det sällsynt att kunna se min smärta, min tanke är ingen annan än "vi fortsätter starkt mot mål." Men sedan faller jag, då ingen ser. Jag stänger av för att sedan ta emot allt likt en bomb utan veke. Det destruktiva känns bekant och associeras tilö välbehag just för att det inte längre är främmande. Sen minns jag, att det onormala blivit normalt och tilliten till mig själv inte kan infinna sig just nu. Att försätta sig i den främmande situationen är något jag behöver för att återfå det jag stängt ute. Men hur kan något rätt och bra, kännas så fel? Vart ifrån kommer denna överanalys och känslan av att det inte kan tillåtas vara bra - för att den känslan kan omöjligt existera hos mig med tanke på hur förjävla jobbigt allt kan vara Just nu. Min Sköld är inte ämnad för denna typ av bruk och bakom ståt jag helt naken.
Det snurrar, mitt huvud är förvirrat och bilden skev. Utmattningssyndromet är ett faktum men varken ro eller vila går att hitta.
Vägen tillbaka
Det viner och det drar. Minsta lilla kan lyfta dig så högt men samtidigt dra ned dig så djupt. Ordet "lagom" må finnas i det svenska språket, men inte hos mig. som liten var det endast en av mina egenskaper, en del av den jag var. På gott och ont, det som verkligen ville göras gjordes. Några år senare skulle det komma att bli ett lopp utan mål. Jag måste sluta springa och slösa mina kraftet på något som varken tar mig framåt eller till något jag verkligen vill.
Jag tror inte att jag springer längre, men ibland går jag åt fel håll, vissa dagar står jag still för att all kraft är slut. Att backa, ta stegen tillbaka och välja en annan väg är svårt. Dels för att jag sprungit så fort att jag missat se mig omkring om vad som passerades på vägen. Så baklänges måste jag gå på en väg jag inte riktigt kan minnas - men vet är både snårig och brant. Jag måste våga lita på att jag återtar den styrka jag tappat på vägen, suger tillbaka den energi jag tömt mig själv på. Att snubblar jag på en kamouflerad rot, kan jag faktiskt ställa mig upp igen. Istället för att stoppas och försöka gräva upp den, räcker det att observera och ta ett lite större steg, kliva över. Att inte försöka förutspå en väg jag inte kan se, utan att fortsätta att gå och ta varje steg för sig. Det kommer att ta tid, för vägen tillbaka är svårare än den jag sprang nedför innan, men det kommer att vara värt det. Målet för mig kommer att vara starten, att kunna stanna upp och själv välja en annan väg. Ta en promenad och hämta upp de kottar jag tycker är fina istället för att sparka på stenar av ilska.
Tålamod. Styrkan finns där, den finns att plocka upp på vägen .
Det gör ont .
Jag vet inte om det handlar om en besvikelse över mig själv, en frustration över situationen eller en ilska av att bli tillsagd att ens leverne är fel. Jag är medveten nu, jag förstår. Likt förbannad är jag sjuk, så in i helvete sammansvetsad till beteenden och bilder som är mer skeva än lutande tornet i Pisa.
Fastän jag ska vara tacksam över att det finns hjälp att få, att människor frivilligt engagerar sig för att få mig att må bättre, att min omgivning hellre ser mig på sjukhus än hemma - för att de ser hur jag mer eller mindre skär sönder halsen på mig själv.
Men jag vill bara skrika, få ut det beteende som skyddat och räddat mig, men som anses fel och något helt oacceptabelt.
Hur tror ni att det känns att stängas in bakom låsta dörrar, tvingas gå igenom ett helvete för att ta sig till en värld man för så länge sedan inte orkade vara en del av. Något som skrämmer än ännu mer än den egna värld man skapat. Att för oss är det er värld vi tagit skada av, ändå ska vi dras bort ifrån våran då ert perspektiv endast visar skada och missbruk.
Jag vill inte behöva ställa mig emot diskussioner om hur dåligt man mår, hur illa man gör sig själv och hur man misshandlar både psyke och fysik. Jag säger heller inte att jag inte vill bryta dessa beteenden. Men det är nu i början, det är den här förjävliga delen som strider mot ens egna principer - men med påtryckningar tvingas vi att vandra denna bestämda väg mot "frihet". På egen hand, för ni missar det här. Hur man plågar sig igenom veckor och månader, att varje dag behöva stå ut med en ångest som skär så djupt. Tårarna rinner och nutidens exorcism blir till krossade knogar i väggen eller uppskurna kroppar. För att skada sig själv på ett sätt som för kanske er enbart uppstår vid olyckor - mildrar den ångest vi känner av att tvingas göra det ni ber oss om.
En enda kommentar till om hur det "bara är att äta. Du vet ju vad du ska göra för att bli frisk. Du vet ju hur dåligt du har mått, hur lite du har orkat.." Osv. JA TRO MIG, JAG VET.
Men hur tror du att det är..
Att få sitt svärd brutet och skölden slagen till marken. Att naken stå kvar, blottad in på bara skinnet. Med en uppväxt lärd att normen har riktlinjer men att varje individ är unik - men ändå tvingas rätta sig i ledet.
Dessa meningar kan mycket väl komma från en ilska över en jobbig och gnagande dag, men samtidigt ifrån den inre kamp som aldrig viftar med vit flagg och ger upp. Den man alltid, varje dag, behöver slås mot.
Det här är fruktansvärt, hårdare än det tätaste av torkat cement.
Sjukhusvecka .
I'm sorry
Förlåt, jag ber så hemskt mycket om ursäkt för mitt senaste inlägg. Tänkte inte riktigt på att bilderna kunde framkalla en del triggande eller att de kunde överrösta det budskap jag ville nå fram till.
Som många av et säkert förstår, kämpat jag fortfarande med en otroligt betydande skevhet. Min spegelbild är varken smal eller anorektisk - den är bara ful och misslyckad. Om jag skulle fortsätta att söka kontroll eller ett bättre mående med fokus på så låg vikt som möjligt. Att alla de funktioner som mitt fruktansvärt sjuka beteende fyller, skulle jag dö långt mycket tidigare än mitt första äkta leende. Den "kontroll" jag tror mig inneha, det intryck jag ger som fungerar som ursäkt, är en helvetes manipulation av mig själv. Jag springet från problemen men blundar för att jag faktiskt redan står mitt i skiten.
Imorgon bitti skrivs jag in. Känslor och tankat är många, ångesten hög. Men jag vet, jag vet att en sista chans kan livet ändå vara värt. Se om det är något för mig. Men detta är nog absolut sista gången innan jag ger vika och avslutar tiden som jordbo. 