För var dag som går nu försöker jag använda min mentala överstrykningspenna och markera saker med neonstark färg. Inte dra ett streck över, bara poängreta och stryka under. Allt det jag både missar, varken orkar eller kan göra. När ångesten kommer försöker jag att se vart i skon det klämmer. Nu är det tiden som drar ihop sig, då jag på många plan redan accepterat och ställt in mig på en inläggning. Men pressen över att det hela måste vara av egen vilja, att jag fortfarande inte sagt "ja", försöker ätstörningen ständigt utnyttja. Att jag då inte behöver utsätta mig själv för det helvete som Jag vet väntar. I samma veva blir den del som försöker acceptera att det inte finns något val för mig, stressad. Att tiden är knapp innan jag i sådana fall åter igen tar ett steg ut ifrån bådd omvärlden och det sociala. Att när stegen väl är tagna stängs dörren utan lås på insidan - jag kan inte öppna. Paniken och rädslan kommer redan nu och jag skakar av oro. Samtidigt som jag försöker att vara starkt. Att parallelt med rädslan bekämpa alla de ursäkter som tagit mig ifrån livet och mig själv. Jag vill leva, jag är rädd - men samtidigt redo för att kämpa. 

Rädslan att misslyckas tar över, men för varje gång den rädslan blinkar försöker jag att ta tillfället i akt och se något annat än det.