Det gör ont, skulle behöva en grövre benämning för det lilla ordet känns inte riktigt tillräckligt. Men det får gå. 

Jag börjar att stänga av igen. jag förstår ju själv att jag inte klarar av med smärta eller sorg mer än det som redan är. Det känns som att någon har stuckit in en kniv i mitt bröst, det blöder. Rinner ut, längs med kroppen och ned på det kalla golvet. Bildar en stor pöl av det lilla som fanns kvar av mig. 

idag är det svårt, svårt att hålla ihop. Tårarna bränner innanför ögonlocken, kroppen skakar, känner mig på riktigt illamående. jag vet varken in ellet ut, talet sviker och orden är svåra att hitta. Jag får försöka igen senare, förhoppningsvis när allt inte känns så otroligt svart. 

Hoppet ekar av tomhet, framtiden är inte skriven. kanske det är av en anledning, kanske att man kan undvika. Tanken av att få slippa, aldrig riskera att känna mer - är en av de få tankar jag har som tar udden av det som är. Det gör mig varken illa till mods eller rädd, snarare trygg i att det inte alltid behöver att vara såhär. Att chansen att slippa finns, för att jag kan inte se en lösning, en väg ut ifrån detta. Orden som ber mig att kämpa, känns ytliga. Abstrakta och intetsägande utan grund, vet den människan vad en kamp innebär för mig? Lidande. 

Vad vill du? Men kom då. Jag är ju här och väntar på dig
Ett tu tre på marken, sitter och väntar modigt på sparken
Foten i huvet, gud vet vad som hade hänt ..  

Tårarna rinner, men det brukar inte kunnas ses av min omvärld. Jag orkar inte längre springa runt i dessa labyrinter men aldrig hitta ut. 

Tystnaden slår genom marken. Hur kan ett knappnålsöga vara mer ljudligt än min skrikande frustration över livet? Att en kamp inte skulle vara lätt, det har jag förstått sedan länge. Men att med verktygen i händerna och inte kunna använda dem, är mer än vad jag någonsin kunnat föreställa mig. 

 

Vad gör man när varje ord fastnar och det man lyckas få fram, kommer ut fel? När det inte känns som att någon förstår dina vägar och val, när man naken och blottad står kvar där med det hårda gruset mellan tårna. 

Jag öppnade upp delar av min kropp på enheten, ingenting som var ok med det, förflyttades till psyk. Andra gången här nu, för detta årets vända och vånda. Tvåtusenfemton börjar lida mot sitt slut och här står jag, ganska många steg tillbaka. Igen. 

Ingen hör mina böner då jag krigar i helvetet. Med djävulen sittandes på min ena axel ser min väg ut som ett aktivt val gjort av mig. Inte helt sant, då mina dagar står i en oändlig strid med denne. Hur gör man för att slippa denna börda som både drar ned mig och min omgivning ner mot avgrunden?

Iö

Ibland kan det kännas både tungt och svårt att leva, som nu. Jag börjar tappa tro och hopp på om jag verkligen kan leva ett bättre liv. Det känns som att den kraft som krävs för att ta sig framåt, är tagen. Jag undrar ofta om det var såhär mitt liv var tänkt. Vad kan jag ha gjort som är så fel? 

 

Skyfflas fram och tillbaka mellan enheter och inläggningar. Den ena, bättre än den andra, men ingen som tycks kunna hjälpa mig? 

Är det verkligen bara så, att det skulle vara för att jag inte vill bli frisk? Jag menar, det är en stor skillnad på "att vilja" och "att våga tro på det". 

 

eller är det kanske så att jag faktiskt VILL bli Frisk, men INTE vad att vara frisk innebär? 

 

 

 

Ett år har gått, trehundrasextiofem dagar sedan polisen stormade in i min lägenhet och tog med mig till stationen. Ett år sedan jag naivt utsatte mitt liv istället för att se allt det livet jag levde kunde bli min död.

 

Nu har snart tio dagar gått. Tio dagar utav utmaningar. Den där kampen där inne, den där som ingen riktigt ser. Den som man i tystnad både måste agera soldat och sjukskötarna. Spränga itu allt i bitar, för att sedan försöka pussla ihop allt. Oavsett om man ser vilket bit som saknar, finns känslan av tomhet - pusslet är inte komplett. 

 

 

Jag vill svälta för att slippa känna, 

 

 ☆Lika lite som jag önskar att denna sjukdom eller beteende till min bästa fiende, skulle jag vilja ha mig själv som patient. det känns som att  jag spelar på de sista nerverna, utmanar vården med en himla massa. 

 

 

nattpersonalen spatserar utanför min dörr. Ständigt i beredskap för att fimpa mobil eller dagbok innan handtaget tryckts ned och öppnats upp. För deras oro byggd på att jag inte sover, behöver dem inte riktigt ödsla. 

förmodligen är det ingen av varken behandlare, läkare eller patienter som vet hur jag mår. vad jag gör när ingen ser och att jag blir lika svart som natten när mörkret faller. 

Jag faller handlöst. De klara och resonliga tankarna är som bortblåsta. jag tror att allt hinner ikapp då, eller också kan jag stänga av dagen med vetenskapen om att jag "tar hand" om det om natten. Att allt hunnit ikapp lagom till släckning. Jag befinner mig då i både en annan värld men även i en annan person. 

Det är svårt att få ihop pusslet av sig själv när varje bit är skavd. Att dessutom inte lyckats hitta de där sista irriterande små bitarna, oavsett hur mycket man letat - gör inte saken bättre. 

Jag försöker att hålla hårt i det som finns kvar. Även då det bara är trasiga skärvor kvar av det forna jaget. Trasiga bitar som skär in i huden då jag krampaktigt greppar det som varit påväg bort. Tänker på allt vad jag förlorat och missat. Det jag slängt bort och offrat för att ge plats åt något som bara raserat den individ jag växte upp till. Jag backade bandet men förstod aldrig att åren fortsatte att gå, vare sig jag var redo eller inte. Jag var rädd för denna tid, och framtiden är fortfarande något som skrämmer  mIG. Men jag kan inte tillåta mig att stanna i detta, jag vill inte lossa mitt grepp och förlora ännu mer. Så jag fortsätter att hålla hårt, tillåta smärtan och torka blodet som kampen orsakar. 

 

det är svårt att inse att man måste skära lite i det friska köttet för att kunna nå det sjuka. Jag vill ju inte ha sönder mer av mig själv, men jag måste förstå att läkning tar tid och att kampen är hård. Jag ska inte vara rädd längre, jag ska stanna kvar och våga bygga ihop mina bitar - pussla ihop och återskapa min verkliga spegelbild. våga möta min verkliga bild trots att jag så tydligt ser de sprickor som alltid kommer att finnas kvar på min spegel. Ärren från det forna livet men även styrka och lärdom från att ha pusslat ihop alla bitar igen. Jag måste våga, hur ska jag annars veta om rädslan varit värd all denna lidelse. 

Like a liar looking for forgiveness. Det är något som händer med mig när mörkret faller. som att den dag som gott resumeras och här ligger jag och försöker att somna när vågorna slår tillbaka. Utan större marginal tar jag mig igenom dagarna med mitt en gång så stora leende och märkliga humor. Med nära till skratt är det sällsynt att kunna se min smärta, min tanke är ingen annan än "vi fortsätter starkt mot mål." Men sedan faller jag, då ingen ser. Jag stänger av för att sedan ta emot allt likt en bomb utan veke. Det destruktiva känns bekant och associeras tilö välbehag just för att det inte längre är främmande. Sen minns jag, att det onormala blivit normalt och tilliten till mig själv inte kan infinna sig just nu. Att försätta sig i den främmande situationen är något jag behöver för att återfå det jag stängt ute. Men hur kan något rätt och bra, kännas så fel? Vart ifrån kommer denna överanalys och känslan av att det inte kan tillåtas vara bra - för att den känslan kan omöjligt existera hos mig med tanke på hur förjävla jobbigt allt kan vara Just nu. Min Sköld är inte ämnad för denna typ av bruk och bakom ståt jag helt naken. 

Det snurrar, mitt huvud är förvirrat och bilden skev. Utmattningssyndromet är ett faktum men varken ro eller vila går att hitta. 

 

Det viner och det drar. Minsta lilla kan lyfta dig så högt men samtidigt dra ned dig så djupt. Ordet "lagom" må finnas i det svenska språket, men inte hos mig. som liten var det endast en av mina egenskaper, en del av den jag var. På gott och ont, det som verkligen ville göras gjordes. Några år senare skulle det komma att bli ett lopp utan mål. Jag måste sluta springa och slösa mina kraftet på något som varken tar mig framåt eller till något jag verkligen vill. 

Jag tror inte att jag springer längre, men ibland går jag åt fel håll, vissa dagar står jag still för att all kraft är slut. Att backa, ta stegen tillbaka och välja en annan väg är svårt. Dels för att jag sprungit så fort att jag missat se mig omkring om vad som passerades på vägen. Så baklänges måste jag gå på en väg jag inte riktigt kan minnas - men vet är både snårig och brant. Jag måste våga lita på att jag återtar den styrka jag tappat på vägen, suger tillbaka den energi jag tömt mig själv på. Att snubblar jag på en kamouflerad rot, kan jag faktiskt ställa mig upp igen. Istället för att stoppas och försöka gräva upp den, räcker det att observera och ta ett lite större steg, kliva över. Att inte försöka förutspå en väg jag inte kan se, utan att fortsätta att gå och ta varje steg för sig. Det kommer att ta tid, för vägen tillbaka är svårare än den jag sprang nedför innan, men det kommer att vara värt det. Målet för mig kommer att vara starten, att kunna stanna upp och själv välja en annan väg. Ta en promenad och hämta upp de kottar jag tycker är fina istället för att sparka på stenar av ilska. 

 

Tålamod. Styrkan finns där, den finns att plocka upp på vägen . 

 

 

 

Jag vet inte om det handlar om en besvikelse över mig själv, en frustration över situationen eller en ilska av att bli tillsagd att ens leverne är fel. Jag är medveten nu, jag förstår. Likt förbannad är jag sjuk, så in i helvete sammansvetsad till beteenden och bilder som är mer skeva än lutande tornet i Pisa.