Vad gör man när varje ord fastnar och det man lyckas få fram, kommer ut fel? När det inte känns som att någon förstår dina vägar och val, när man naken och blottad står kvar där med det hårda gruset mellan tårna. 

Jag öppnade upp delar av min kropp på enheten, ingenting som var ok med det, förflyttades till psyk. Andra gången här nu, för detta årets vända och vånda. Tvåtusenfemton börjar lida mot sitt slut och här står jag, ganska många steg tillbaka. Igen. 

Ingen hör mina böner då jag krigar i helvetet. Med djävulen sittandes på min ena axel ser min väg ut som ett aktivt val gjort av mig. Inte helt sant, då mina dagar står i en oändlig strid med denne. Hur gör man för att slippa denna börda som både drar ned mig och min omgivning ner mot avgrunden?