Och det var det året. Vilka dagar må jag säga, och vilken nystart i livet. 

Början av året - ett helvete. Hade helt gett upp och trodde aldrig att jag skulle ta mig ända till 2014. Jag hade slutat kämpa, gav upp. Ville inte, men accepterade läget - jag skulle lämna jorden. Mitt fysiska liv var över, det fanns inte mycket kvar av mig och istället för livsglädje kändes det lättare att bara säga hejdå och somna in. 

Men min familj gav inte upp, aldrig. Dem gjorde allt för mig och vägrade att acceptera mitt till synes öde. Vad som än hände skulle jag få hjälp, dem kastade sig hejdlöst ut och krigade för mig, varje dag gavs åt att försöka återuppta mitt hopp. 

Några få månader in i året sa jag "ja" till en inläggning, en sista jävla gång. Jag var så trött och brydde mig inte längre, så vad spelade det förr roll? Jag gjorde det för min familj och vänner. 

När jag skulle skrivas in varnade dem mig för att jag kanske inte skulle klara det, aldrig tidigare hade dem sätt mig så sjuk. Trots specialbehandling vägrade kroppen att sammarbeta. Det var på håret men helt plötsligt vägrade jag att ge upp. Allt eftersom att jag blev starkare la jag i en högre växel. Om nätterna grät jag, om dagarna behöll jag masken. Jag ville inte se mig slagen, av mig själv. Jag började se framsteg och ljusglimtar. Oavsett hur många gånger jag föll, höll jag mig krampaktigt tag i stegen - jag skulle upp. Ända upp. Allt gick så snabbt - allt eller inget - helt plötsligt var jag bestämd. Det fanns ingen återvändo, jag var inte redo att gå än. Efter det vände allt, självklart inte utan kamp men jag var så envis oxh bestämd. Jag klarade det, jag tog mig inte bara över ytan och trampade vatten. Jag lärde mig åter igen att simma, ända in till stranden - upp på torra land och såg ljuset från ett helt annat perspektiv. Mitt 2013 har innehållit både sorg och glädje. Snedsteg och framsteg. Jag tog mig ur anorexin men föll in i ett ständigt latent beteende. Men nu var jag så stark, jag klarade mig. Mina vänner har lyckligt traskat sig tillbaka och jag har inte längre varit så insjunken i min egna värd, jag har varit närvarande och deltagit på ett helt annat sätt. Jag fick chansen att träffa en underbar tjej som gav mig många fina dagar. Har utnyttjat sl och sj till fullo. Tagit igen massa missad tid och ätit födelsedagstårta för

Första gången på sex år. Träffat nya människor och blivit en del av middagsbordet. Äntligen är jag fri! 

Med det vill jag säga - det går. Du kan om du vill och jag vet att du vill, innerst inne. Jag är fri, vilket jag nästan hunnit glömt bort hur det kändes. 2014 ska bli ett bra år! Hoppas att ni också får det :) GOTT NYTT ÅR PÅ ER :D 

En (iaf karaktärsmässigt) gaykille skämtade lite om hur hans pappa aldrig släppte förhoppningarna om att han skulle komma hem med en fru; "när går den där fasen över?.." Mammas och min blick möttes direkt - haha. Kändes bekant på något sätt! ;) undrar hur oberäkneliga gånger man hört det där om just "fasen". Herreguuuud vad är det som är så svårt att förstå!! Kan dock skatta mig lycklig över att vi i vår familj kan skämta om det, dem får acceptera och jag tar inte illa upp. Var länge lite irriterad över att det skulle ses som något så himla märkvärdigt och speciellt, när det för mig alltid varit normalt. Tänkte inte en sen tanke om det innan människor runt omkring mig "ifrågasatte". Ville göra mig hörd och förstådd - accepterad och få en bekräftelse på att det inte var så "fel" som vissa fick det att framstå som. Haaaallåååååå?! Tack gode skapare är det längre ingen osäkerhet i det för min del. Jag har följt mitt val av väg och står för mina steg. Jag är den jag är, helt enkelt. Take it or leave it. Okej nej snälla, helst inte lämna mig.. 

Hur som haver. Idag fick jag uppleva en av mina andra födelsedagspresenter - ansiktsbehandling på ett SPA. Inte helt fel kan jag säga! Sprang runt lite på stan  sen, fortsatte till centrum och hämtade ut medicin. Avslutade på SATS och lite välkommet tränande' hem till en lugn kväll. Och nuuuuuu tro det eller ej sitter jag i min alldeles egna säng! ;) soovaaa! 

Ps. Har nya naglar på, enda gångerna jag inte biter/river sönder mina egna.. Se hur länge de sitter den gång? ;) 

Jag blev sjuk när jag var sjutton, firade min artonårsdag på en slutenvård. Fick aldrig upptäcka det där nya med att gå ut på krogen tillsammans med mina jämnåriga. Skrevs ut samma år som jag skulle fylla nitton. Hoppade rakt in i en av mina längsta relationer och spenderade all tid med honom. Var fortfarande sjuk, men checkade av en hel del tid på alla studentskivor samtidigt som jag försökte ta ikapp skolan. Tog studenten och började jobba och samma år, innan jag fyllde tjugo - åkte jag till Australien. Insjuknade på rikigt igen och kom knappt hem. Året var 2011 och för varje månad berikades min journal med ambulansfärder. Jag kom inte ur min sjukdom och fortsatte manipulera läkare, åkte in och ut mellan enheter och psykiatrin. Började jobba igen i hopp om att få en vardag som kunde hjälpa mig ur. Dock var det knappt att jag fick jobba, hade otroliga mängder kläder på mig för att dölja det magra, och med enbart vilja jobbade jag 4-6h/dag. Sa att jag parallellt fick hjälp med min ätstörning. Jag klarade mig inte ur anorexin för en suck. Jobbade min sista dag 27/12-11-2012 

Helvetet bröt redan ut vid nyårsafton och där började nästa resa. Jag kände ett sådant förakt gentemot slutenvården nu att jag vägrade. Fick gå några samtal här och där, tillslut hamnade jag på psyk och försämrades rejält. Jag vet inte hur många gånger läkarna fick förbereda min familj på att jag förmodligen bara hade 1-2dagar kvar att leva. På våren var jag så svag att jag inte ens kunde få upp bildörren. Jag var så trött, ett tag kände jag att jag heldre ville dö, jag såg ingen vändning i något och gav upp. 

Men något vågade jag hoppas på, eller ville det ge det en SISTA gång, annars hade jag bestämt mig att lämna jorden. 

Kom in på enheten den våren, med en knaper start då min kropp var så misshandlad att kroppen var ovan vid näring och det ville inte rikigt stanna kvar, läget var kritiskt och livshotande. Jag kämpade, gav mitt allt. 

Men nu, efter ett år av kamp tog jag mig ur och fick fira julen med utgång (det sistnämnda för första gången samma dag som födelsedagen!)

Så ja jag ligger efter en aning - men tar igen den nu! ;) 

Tittade på mina ben nu på kvällen och ja, vad ska man säga? GO HARD OR GO HOME

Förmiddagen spenderade jag hos en av mina allra närmsta vänner som fysiskt sätt inte är på topp. Sjukhus kan jag, men i denna position har jag aldrig förr behövt sitta i. Hemskt, men jag är så glad över att jag hade möjlighet att åka dit och hälsa på. Skulle göra vad som helst, det är som sagt min tur nu, att få ge tillbaka. 

Åkte hem och bytte om, firades av vänner och familj, tacos och tårta. Gillade dock inte det sistnämnda, men att få kunna delta och vara med känns helt overkligt. Trots födelsedag var det aningen svårt att göra sig hörd, men så är det i min släkt - haha. Fick iaf massa fina presenter och busade lite med brorsönerna. Kvällen fortsatte med en tur till olearys, friidrottskompis anslöt och kvällen var allt annat än dålig! Är så jävla glad över mina vänner, helt otroligt fantastiska! Och tänk att ha denna möjlighet, att varje dag kunna möta och träffa nya människor. Vilken lyx säger jag bara - love it! 

Imorgon väntas nya äventyr vilket jag ser fram emot! :) sov gott nu!! <3 

Önskar så att jag kunde göra mer nu, bara något. För att visa att jag finns här för dig, precis som du alltid funnits för mig. Allt kommer att bli bra, det måste bara bli bra! Stay strong <3 

Det tomma men ändå så ofrånkomligt. 

Orden finns, men meningarna sviker. 

Minnen spelas upp och filmen sätts på repeat. Såren svider men saltet fortsätter närvara. Skulden, känslorna om att ha svikit. Sårat och skärt ut en tårtbit som innebär delad och inte längre en samlad enhet. Tillfället granskas, kan det någonsin vara rätt. Nej. Men det gör ont, ont att släppa utan att riktigt lossa bandet. Otröstligt att känna saknaden, obegripligheten om att kunna gå en annan väg. Att förstå en nödvändighet men inte vara innesittare av den egentliga viljan. Känslor som inte svalnar oavsett storm eller riktigt inse ett agerande. Frågor som undrar om det någonsin kommer att kännas bra igen, fakta som skriver under på insikten om varför. Förvirringen över att det ibland händer, två blir en för att senare vika av på varsin stig. Avvänjningen för de väntade telefonsamtalen och byta personens benämning i samtal. Förklara varför utan att kunna beskriva på den förstådda nivån. 

Allt slutar i tårar. Jag visste inte att det kunde göra såhär ont, men jag visste att vi på något plan är starka. Sånt här går helt enkelt inte att göra på ett bra sätt, ännu mindre tillfälle. 

Overkligt, så fruktansvärt svårt. Misstänker mig att för alltid ha ett tomt hål i mitt hjärta nu. Och det hålet är inte till för någon annan. 

Jag vill säga "förlåt", men känns fel. Ett agerande för att unna oss båda chansen att slippa mer sånthär nu. Jag vet att vi båda är påväg in i oss själva, leta upp den man är. Det har inte vi grott än.. Jag vet att DU är stark, det vet jag, därför kommer du klara av även detta! 

Så fort jag går och lägger mig är det som att en huvudbrytare sätts igång och öppnar alla banor som någonsin går att vandra via. Startskottet går och jag finner ingen hejd på det hela. Självklart är det orohet och negativt känslomässiga tankar som fyller mig. Sådant jag normalt sätt brukar kunna stänga av och omvandla till mindre stressande tankar. Mycket prat om det där att "stänga av" och visst är det något jag är otroligt bra på att göra. Så bra att de flesta anser mig okänslig och nonchalant, men det är bara jag som varken vill eller orkar med mer negativitet just nu. Varken i mig själv eller min omgivning. Jag har en tendens att vilja lösa och tar alltid på mig problemen, det som jag oftast förstorat upp till något de inte behöver vara. Dessa nattliga bravader slutar ofta med att jag måste ta "frisk luft" mitt i natten i ett försök att dämpa allt. Ond cirkel och jag förstår inte riktigt hur jag ska lösa det, som vanligt är det vid mina egna problem jag saknar lösning och förståelse. Orken tryter och tålamodet upprätthålls inte i rädslan av att misslyckas. Så vridet och vänt, alltihop. När jag förklarar kan jag beskriva vart problemet sitter, men jag vågar inte outa och belasta innan jag funnit svaret. Redan där sätter jag käppar i hjulet då jag inte kan be om hjälp. Osäkerheten förklarar så fint för mig att mycket av det jag känner och tänker är fel, så fel. Det finns ingen jag litar på så mycket att jag kan lägga allt mitt på deras axlar. Det finns några personer i mitt liv som jag verkligen älskar och utan eftertanke skulle sätta livet för, men att just utsätta dem för min typ av problem, det finns inte på kartan. Aldrig. Jag finner ett behov av att skriva av mig, men oftast i gåtor eller en viss difus del. Jag når aldrig hela vägen fram, de där sista stegen klarar jag inte riktigt av att ta. 

Nä nervarvningsdags var det ja! Hoppas att ni alla haft en bra dag, GOD JUL ! 

Jag såg dig idag också, du som varit en del av hela mitt liv men valde att kapa det för en känsla du inte kunde hantera, något handlande om mig men du sa motsatsen till mig. Kvar stod jag tom med ekande frågor som bara studsade mot muren du satte upp. Det gjorde och gör så fruktansvärt ont. Att inte ens kunna säga "god jul", någonstans. 

För länge sedan valde jag att stänga av en del av mig själv, den som tillät fripasserande människor. Ville någon nå mig fanns inget utrymme, jag vägrade att bli sviken igen. Jag var rädd och det sitter fortfarande kvar, ändå tillåter jag i mitt hopp och naivitet. Vilket jag i mångfald får ångra. 

I dess utsträckning är något som att bli dömd, ett av de bekännelser som tar hårdast. Att bara utav historia eller forna ärr förutspråka en personlighet och allmän svaghet, kanske till och med någon form av uppmärksamhetsbehov. Och visst har jag sårat, tagit många omvägar och snedsteg. Oavsett avstängda känslor kan jag känna skam och ömkan. Ångra mig men samtidigt försöka motstå fallen, man kan aldrig tillfredsställa varenda en. 

Men att fastna i en sjukdom och utveckla beteenden som inte hör till det normala - gör mig inte till en sämre eller lägre sittande människa. Jag har länge trott det om mig själv, då det är vad jag blivit lärd och sagd. Men då har jag även varit inne i allt det mörka, men min enda önskan var att undvika den verklighet jag inte kunde hantera. Många kallar mig feg och svag, att jag skadade andra i min omgivning, bäddade min egna grav och vägrade att växa upp. Men när man står där jag gör idag, lärt sig av det forna och bygger sig stark - men fortfarande blir dömd. Vad är det för mänskligt agerande i samhället undrar jag då? Som att journalen är ett brottsregister och jag kvarsitter många år av mitt straff. Det känns inte rätt och det gräver så djupa sår i den person jag nu försöker bygga upp. Det tog lång tid att inse att mitt agerande inte alltid byggde på min så kallade svaga personlighet. Jag är ta mig fan stark som tagit mig igenom och ur en hel del skit, det måste jag ändå få våga säga nu. Jag står som aldrig förr och det kommer jag att fortsätta med, oavsett vad omvärlden har att säga och tänka. Alla har sin rätt men åter igen försöker jag göra mig hörd. Jag är ingen annan än mig själv och jag vill få synas för den jag ÄR, inte den jag VARIT. Jag tänker inte tåla mer nu, tänker inte backa eller gå tillbaka. Idag tror jag på mig själv, idag vill jag leva och stå upp för vad jag tycker. Jag är minst lika viktig och värdefull som alla andra. ALLA är vi bara individer som letar oss fram, alla har vi rätt till en chans. 

Här och nu - vi, tillsammans. 

 

arg som självaste biet är jag nu, minst! hela, okej två tredjedelar av min förbannade bok har försvunnit från både dator, hårddisk och usb. jävla speciella "pålitliga" world-dokument. fattar inte hur en enda teknisk dum pryl kan kapa så många oberoende anknytningar som jag ändå använt till detta. är för mig ett mysterium, ändå har vi all denna dator- och teknikkunskap i familjen. otroligt ..ofattbart. bättre var det förr, papper och penna. till elden kom. dumma fanskap. så mycket jag stänger av för att inte tillåta något att påverka, ändå är jag så otroligt känslig och varje fall gör så himla mycket ondare än vad de borde. need to shape up. så nu säger vi såhär istället -

tänk så bra, nu kan jag skriva om och kanske utveckla mina ord, meningar och tankar. nu när jag redan tagit upp dem till ytan en andra gång, kanske perspektiv och insikter sätter sig annorlunda. nej jag var svårövertalad idag, stäng av skiten och ta några andetag. tekniska utvecklingar går INTE att lita på. nej nej, ännu en gång får jag detta bevisat. fuck you datorjävel.

Vill jag inte sova? Jag hatar ju nätterna något fruktansvärt, straffar jag mig igen eller tycker jag fortfarande att det är så otroligt tråkigt? Kan det vara så simpelt, enkelheten i att jag finner det ..tråkigt? Ja så måste det nästan vara. Vi bestämmer oss för det. Vet ju att jag egentligen behöver det, men vad fasen - ibland tar man av vänster fast kartan visade höger. Allt kan ju inte vara rätt från början. Det låter i sig som ett aktivt val av mig, men jag tror egentligen inte att det är så. Det måste finnas något annat bakom, och visst vet jag och förstår en del - det gör jag ändå. Men samtidigt ser jag viktigheten i att vända det. Måste lösa det här, precis som jag vill lösa allt annat. godtar inte att "det inte går". Den återstående frågan är då bara hur jag ska gå tillväga med det här, vart börjar man utan att riktigt veta vägen? Jag får väl ta de återstående vakna timmarna för att tänka på det. För det här är inte kul längre. Undra om jag är stressad, pressad eller orolig.må så vara, men ut ur det SKA jag. Jajjamen! 

Finns något bra med att inte sova iaf, har jag hört! The best dreams happens when you are awake! Jajjamensan! 😏

Välfylld dag må jag säga. Lite diffus gräns mellan dag och natt då sömnen uteblev men ändå. Jag menar, upp i ottan och iväg till enheten, återbesök ni vet. Pratade om allt annat än någon himla ätstörning. Han sa att vi passerat det sedan länge, nu är det annat som sätter fokus. Tror att det varit än av mina mest givande samtal med honom. Han är så bra men för det mesta brukar jag ha koll på mina egna tankar och funderingar, idag fick han hjälpa mig att sätta ord. 

Iväg till näraliggande centrum, inhandla sista julklapparna - tror att jag fått med de mesta, peppar peppar! In en sväng hemma, ladda telefonen - åka förbi pappas hus och iväg mot bästa samtal med två av mina andra behandlare, då inte från Capio. Helg okej samtal där också, men föredrog nummer ett :) 

Just det här, men sömnen, har länge varit ett problem. Men tankar och bilder är ständigt i förändring - dock alltid av den hårda och mörka sidan. Jag tänker och jag minns. Min resa och allt som hänt, finner svar på nya frågor varje natt. Sådant som de senaste åren varit väldigt luddiga. Länge har jag varit förbannat och arg, över vad sjukdomen tog ifrån mig och lämnade mig kvar som. Jag vill beskylla, men slutledningen formas alltid till mig själv. Likt ett aktivt val, "jag valde att svälta mig" stämmer inte riktigt. Jag strävade aldrig efter att vara sjuk, jag ville bestraffa. Jag uttryckte något ohanterbart och jobbigt. Jag valde aldrig, styrde aldrig. Jag fastnade och fick kämpa för mitt liv, en kamp mot och med mig själv. Inte det lättaste, men jag gjorde det. Idag är jag inte längre arg, det må vara en resa jag inte önskar någon i denna värld, men det har bidragit med en viss insikt och lärdom. Om man nu ska hitta något bra av helvetet. Jag tar som till synes i tidigare inlägg - ingenting för givet samtidigt som jag tar livet som det kommer. Jag vill ju fortsätta leva och vara fri, men jag vet hur det är att vara på botten och kan nu relatera lite bättre om vad som är "fel" och "rätt" val här i livet. Jag har fått perspektiv och gläds istället för det jag har och fått. Aldrig mer ska jag låta mig fångas, aldrig mer ska jag stå som offer för den egna individen. Idag är jag frisk och stark. I det spåret kommer jag att fortsätta. Så tack och hej detta forna levnadssätt - nu entrar jag världen, och det med glädje och storm! ;-) 

Jag har vågat, jag har släppt och levt. Men även blivit sårad, lämnad och besviken. Stått kvar på ben som aldrig varit riktigt stadiga. Greppat något som inte funnits och svurit en ed som aldrig hölls. Jag har tagit steg framåt, stått stilla och gått tillbaka. Aldrig sätt något som förblivit oändrat eller hittat tron i något som aldrig sinat ut. Lyssnat på lögner utan trohet och bestigit berg utan syre. 

Jag må ha modet kvar, men muren av skeptisk anda sitter i. Det hårda som skyddar mig mot besvikelse och sunt förnuft mot naivitet. 

Jag tror inte förän jag ser, litar inte längre på objektet utan bakgrund. 

Jag låser dörrar som alltid stått öppna. Ändå slingras det in, jag är inte komplett - kommer aldrig att vara. Men något i mig har gått från flytande till fast. Det är hårt, det är svårt och nästintill ogenomträngbart. Men vissa lyckas. 

Ligger i sängen och inväntar en bra kväll med musik, vännens lillasyster har uppträdande på en skola. Har sätt henne förut så kan med både erfarna och sanningens ord säga att hon är GRYM!! Har sysselsatt dagens lite ljusare timmar med julklappshopping som bjöd på glögg och påspringande av en vän på bussen. En liten promenad på det med henne och in till pappa igen. Måhända att jag inte varit speciellt effektiv idag, men ändå ringat in det som stod på schemat! Well done there. 

Nu ska här packas ihop lite för efter uppvisningen sover jag hos mamma. Hoppas ni haft en bra torsdag :-) 

Fastän det så många gånger är så tydligt och till synes enkelt, känns det som en snilleblixt när man står där ett steg högre upp. Då man lyckats både greppa och hantera de verktyg någon försökte ge dig. Är för mig ständigt ett frågetecken, hur många steg som krävs i en process. Tålamodet tryter och jag tror att jag är på gång, när det egentligen bara handlar om en liten del av det långa loppet. Men jag lever och jag lär, måste väl ändå vara det viktigaste? 

Men åter till John blund, hoppades länge, men såg honom aldrig. Någonstans tillät jag mig ändå att aldrig släppa det där, att han någon gång skulle komma till mig och hjälpa mig att sova. Någonstans där i mina tidiga år förstod jag att så inte var fallet och här står vi nu idag - eller ja, ligger. Sömnlös. 

Ursäktar alltid oroade meningar med att "jag är van" håller inte alltid, de flesta tror att jag måste sköta det där själv, andra tror att medicinens tillvägagångssätt aldrig kommer att släppa mig. Vi får väl se. Men just för tillfället måste jag ändå berätta hur förjävligt det är att nätterna långa bara ligga stilla utan att få ro. Och snart ringer väl väckarklockan också, redan i tanken ökas pulsen av stressen att jag borde nästintill måste somna nu. Sååå

Godernatter på er :)

Jag är precis som du, tänker och minns. Går framåt för att sedan blicka tillbaka, känna det som satte spår. En känsla tar så lätt över, sköljer de ord man inte riktigt vet hur man ska hantera. Röra vid det som gav svar, även om det inte alla gånger var sant. Men sanning och verklighet behöver inte vara detsamma, bara sammanflätade. Vilket även ger en medföljd av förvirringens egna själ. Tolkningarna utgår från samma mening och punkterna hittar inte fram till slutet, där man trodde att nästa steg var stor bokstav. Det är enkelt men samtidigt så svårt, det går inte att förutspå - framtiden. En orohet eller rädsla sätter käppar i hjulet, där navar skulle styra och leda rullningen framåt. 

Jag tror att du satte stopp för att verkligheten gav svar men inte klarhet. Övertygelsen fanns inte där och nyfikenheten på hur det borde vara satt kvar i dig. På något sätt förstod du att teorin inte stämde överrens med din filosofi. Din personlighet kräver mer än ett inrutat imperie, du behöver världen och hela dess oupptäckta innerbörd. 

Trygg som otrygg kommer du aldrig att hitta de svar du söker, om du inte börjar leta i dig själv. Den enda rätta utgångspunkten är din egen och din väg måste du själv vandra. Det finns inga fordon som kan bära dig över till andra sidan, du är meningsfull och det är människorna värda att få veta. En dag kommer du att stå stadig och trygg, i dig själv. Jag kommer alltid att finnas här och hålla din hand. Men sökandet sker efter din kompass, våga hjärtat, våga. Du vet att jag tror på dig ❤️

Idag har jag backat lite, inte fallit men tagit ett steg tillbaka. Inte i det forna beteendet, utan i något annat. Förmodligen någon form av försvaramekanism, är rädd för att må bra - att det då ska tas ifrån mig och flöda över med besvikelse, ännu ett misslyckande. Jag vill känna, veta att det är verkligt. Min verklighet har alltid innehållit smärta, där får jag min association ifrån. Jag önskar bara att jag en vacker dag ska VÅGA leva.

Med en förhoppningsvis snart snarkandes pappa på undervåningen och sjukt bra musik från spotify (Europe) säger jag härmed godnatt! :) 

Lite trasig idag och tänkte skylla på det angående uppdatetandet. Gjorde stan igår men min kära vän, som vanligt tog vi i från tårna! Sjukt värd kväll och oj vad jag mådde bra, även om vi alltid skapar någon form av kaos. Startskottet gick av från en restaurang har lite att ta igen angående restaurangbesök och kvällen fortsatte med en lång runda på baren, pappa fick agera taxi men vi kom iaf hem hela denna gång, även om nattens bravader tydde på allt annat än just det, haha. Mådde som förtjänat idag, men fick frukost på sängen i följd av en sängliggande dag med avslut på gymmet och en god middag. Kvällen spenderades framför tvn och nu har jag åter igen intagit sängposition. Perfekt söndag. 

Gällande ångest och mående, är det väl aningen bättee nu - pepparpeppar. Visst att jag har mina dippar och känner mig lite tappad då jag inte kan få hjälp med det medicinsk väg, men skam den som ger sig, har jag hört. Jag har aningen svårt med att lokalisera känslan och hanterandet i sig, hur jag ska göra för att klättra upp igen, hur man reser sig utan att riktigt veta varför man föll. Men det är väl så ibland, snubbeltrådar finns lite över allt och allt går inte som

man planerat - antar att det är en del av livet. Det jag behöver är väl att finna de verktyg jag behöver för att inte falla offer för fler felageranden. Som vanligt antar jag livets utmaningar och kommer att resa mig även ur detta, jag bara vet det. Problemet är bara att tårar sällan räcker för att hantera problemet, jag ska alltid ta ut svängarna och straffa mig själv på hårdast möjliga sätt. Måste sluta med det. 

Jag lyssnade aldrig, idag kan jag ångra det. 

Varför, varför satte jag gränser? 

Jag ville inte, orden var varken menade för mig eller mina. 

En falsk trygghet tog mig igenom dagen, jag förlorade den.

Lät den försvinna för att ge plats åt det verkliga. 

Jag visste att det skulle göra ont, men jag trodde även att det skulle bli bättre. Ljusare och att med tiden skulle allt läka. 

Såren skulle vara historia och ärren blekna. Så fel jag hade, allt är kvar. 

Hann knappt avsluta innan jag satt på tunnelbanan igen, denna färd riktad mot psykiatrin. Ett långt samtal med både doktor och skötare, försökte lägga upp en behandlingsplan och fixa med mediciner, återfick en tidigare brukad. Känns både och, vill verkligen inte äta några mer läkemedel, men förstår även ta det i nuläget kan underlätta.. 

Dagliga mataffärs-shoppingen är avklarad och därmed dagens promenad. Nu nalkas middag och film. Mys mys. Peppar peppar 😊

Tjoho! Precis ätit falafelsallad, som jag tjatat och längtat efter det! Var hos doktorn med pappa imorse, tidig morgon utan dess like. Trötta som mossa somnade vi båda vid hemkomsten. Kommer bli rena springet på oss inatt, med tanke på hur vår sömn brukar vara UTAN sovande på dagen, haha. 

Har även blajjat runt på ICA och jag misstänker snart en avstängning, jag menar - när jag & pappa är tillsammans är vi ett väldigt kaosartad team. Dessutom råkade vi snatta med oss en pepparkaksform i fickan - hej samvete! ;) Snart kommer väl män i vita rockar att hämta oss.. Nej skämt åt sido, hur dålig dag man än har - får pappa en alltid att skratta!! 

Nu ligger vi i varsin soffa och väntar på att byggare ska fixa den avhuggna sladden som gick till spillo under dagen. Fick hela Hässelbys television att slockna. Typiskt! Men wordfeud håller oss sysselsatta ett litet tag till :) 

Ciao! 

Dem somnade som stockar och kvar låg jag och katten för oss själva. Sjukt mysigt även då hennes tass som bäst ville placera sig på både mun och näsa, tss ;) djur är fasen något av det finaste som finns, längtar så efter min lilla minigris som ska förgylla mitt liv så småningom! Tack för igår och idag bestie!! <3 

Frukost (nästan) på sängen med äggmacka och nyponsoppa - mums! Nu väntas pepparkaksbak med storebror + familj! :D 

Träffade en nära vän på cider och tacos kväll, så jävla underbart att hon äntligen mött sin överman i tacos-ätning. Jag menar, de andra gångerna har jag kört på cider och gurka - INTE NU! Såg ut som att jag var gravid efter kvällens belopp, men som om jag brydde mig?! Nej. Kvällen var så jävla värd och det är precis sånt här jag behöver! Vänner och normalitet, socialitet och umgänge. FANTASTISKT. 

Nu ska jag lägga mig med ett leende på läpparna, INGET ska få förstöra det här, inget. Dessutom väntar en ännu rolig dag imorgon, som jag längtar. Jag trodde att helgen skulle falla i samma förlopp som veckan - deprimerande och tragiskt. Men tänka sig, det GÅR att vända! Peppar peppar ta i trä ta i trä. 

Saker som inträffat ska jag ta lärdom av, inte älta och straffa mig själv. Ångesten ska övervinnas och stadigt ska jag stå. Ta den tid den tar, jag måste bara sätta fokus. Framåt. Jag vet att jag kan, innerst inne - jag har klarat det förut. Anorexin var det svåraste jag någonsin utsatts för - jag övervann den och med det i bagaget kan jag klara vadfan som helst. Positiviteten flödar, håll kvar i den nuuuuu! Godernatter :) 

Ett av mina allra största problem är att jag ALLTID tar på mig alla andra problem, vill fixa och laga. Lappa ihop och glädjen av att kunna hjälpa lyfter mig något otroligt. Men detta gör även att jag suger in varenda ord som sägs, speciellt det negativa och jobbiga. Jag sollar ut och spar det som gör ont. Ord och händelser som inte lämnar mig förrän det inte längre tynger personen i fråga. Människor är mitt liv och jag vill finnas överallt. Ingen förtjänar att må dåligt, vilket blir en väldig dubbelmoral då jag skadar mig själv så pass mycket att jag inte ens är hel när jag tar itu med andra lagningsprocesser. 

Jag har ett helt liv av outredd historia, som jag inte riktigt vågar ta tag i alla gånger på grund av rädslan att misslyckas och få allt på svart och vitt - jag kommer aldrig kunna laga mig själv. Nu är jag så pass gammal också att andra tankar knackar på, såsom barn och familj. Framtid och yrke. Jag har väldigt svårt att se mig själv som en mamma just nu, jag är rädd att i min okunskap att kunna ansvara för mig själv - skulle jag bli en dålig mamma. Känner mig redan som en förjävligt kass flickvän.. Och alla dessa år som destruktiv, det kommer inte att gå att dölja i en evighet. Tänk om mina barn skulle fråga mig, kanske bli nyfiken och få för sig att det kan vara en del av livet - ta efter och att jag "triggar igång" det lilla livet till något jag ALDRIG skulle kunna förlåta mig själv för. Jag är så otroligt rädd och orolig för sådana här saker. Finns en mängd mer som påverkar - men detta börjar redan bli en suddig novell.. 

Så i många år har jag försökt resonera med mig själv, försöka förstå att jag inte kan ta på mig ansvaret för allt som händer runt omkring. Precis samma sak gäller ju min omgivning - så varför skulle det behöva vara annorlunda för mig? Jag får kämpa med det hela livet, men just nu finns det andra prioriteter så att jag ens får fortsätta på denna jord och orka ta mig igenom mig själv.. 

Sömnisen är tagen och det kan hända att denna text blivit aningen luddig, får läsa igenom imorgon igen, haha. 

Nu ska jag försöka sova för första gången på cirka fem dagar.. Tröttheten slår ju ut mig också, det är jag medvetenom - var man inte labil innan så blir man väl det.. Nog skrivit, 

Sleep tight!! 

Jag tror nog inte att jag får må bra, men det gjorde jag. Lekte med barnen mest hela kvällen och det gjorde mig SÅ GLAD. Och jag menar, ingen av mina släktingar vet hur jag mår just nu och så länge jag är ute ur ätstörningen slipper jag förklara något som inte går,.. Än. Jag lever i nuet och umgås med mina nära, dricker & äter gott, är den person jag vill vara och egentligen är. Hon som de flesta känner utan alla besvär. Många minns min historia, men gläds åt min nuvarande tillvaro. Vilket även är det jag strävar efter, att få komma tillbaka helt. Uppenbarligen tar det tid, men tillfällen som dessa får mig att minnas hur det SKA vara. Det som återstår är att tillåta mig själv att må bra, att inte förstöra det så fort jag känner att känslan är ovan. 

Även om jag många gånger hört hur modig jag är, blir jag rädd - och just nu är det för mig själv. Men jag är säker på min så kallade återkomst, det är bara en fråga om tid. Jag vill inte vänta längre, men förstår att jag måste kämpa mer än vad jag trott. Jag är beredd på att kämpa, så länge jag vet varför. 

Metaforer utan tolkning, frågor utan svar. Begrepp utan mening, ord utan betydelse. Svart på vitt, grått och suddigt. 

Kvällen skulle vara fantastisk men slutade i kaos och jag har sådan ångest. Outhärdligt och åter igen vill jag bara ta en paus från allt, vardagen. Gå undan ett tag i ren rädsla. Vill inte vara med om det här, vill inte känna såhär. 

Ångesten är obeskrivlig och gnager något så fruktansvärt ..