On the run
hey!
Alltså.. När min mobil snoddes försvann allt inklusive majoriteten av mina lösenord osv. Men nu såhär (tro det eller ej) nattetid sloG det mig plötsligt hur jag skulle lyckas ta mig in här.. Haha. Soo anyhow, welcome back deds.
haft en otroligt fladdrig vecka, strosat runt lite luffarstyle. Går bra nu.
Ligger för tillfället i besties soffa och lyssnar på prat i sömnen + snark. En klättrande katt sällskapar mig vilket känns otroligt fint.
Haft en riktigt bra dag som följd efter en bowling-utgång med ex-granne Under gårdagen. Är som tidigarenämt så otroligt tacksam för mina fina vänner som alltid står vid min sida och finns där.
Mitt liv kommer ju inte att bli annat än bra med alla vackra människor på denna jord.
Men en nu ska jag försöka ta sovandet till nya nivåer för vet att min sovande vän har en tendens att vakna liiite tidigare än vad sig bör en söndag.. ;)
goderbatter!
i've failed to much, i know.
Cant you find a peaceful place inside you no more? When you go to sleep, when you try to hide the pain, it causes you
shattering toughts inside of me, i need you now.
I wanna live again, can't waste more time ..
I feel it crawling into me, i feel it creeping under me. I will never wake up again.
Trapped, a prisoner, inside my own mind.
Waiting for someone, to call me out, from the dark. The dephs of darkness, i've failed to much, i know.
Destruction, or not, i gonna make it
Ouuuuuut
Out from this hurricane.
Den egna vägen.
Tolkningar. Vad skulle vi göra utan dem? Den ständiga oklarheten av personliga perspektiv. På gott och ont, ännu en omöjlig tankegång jag ständigt försöker ligga steget före i. Jag går sällan bakom någon, även om jag ofta står i skuggan. Vägarna jag väljer, avviker ibland från vad som förväntas av andra vara mina. Även då jag påverkas, är kompassen min. En abstrakt pil inte ens jag ser, men känner. Ingen kan ta på den, ingen kan ställa om navigationen. Men ibland sätts jag ur fokus, stannar upp - och ställer mig frågan om mitt val ansågs vara rätt. Frågan har ett evigt ekande ljud, vad spelar det för roll vad andra tycker? Så länge jag inte skadar och gör illa. Sen slår det mig, individen är unik men vi lever i ett samspel. Ibland möts våra vägar och man får någon att promenera med, ett tag. I dessa korsningar finns det en nödvändighet av människans respekt - därför sätts ibland ett frågetecken efter mina faktiska val, 'gick det bra för dig att jag gjorde såhär?'
Finner svårigheter i att formulera att egentligen ska man inte behöva oroa sig över vad andra människor tycker om en. Jag är jag och vill ni inte stå nära, släpp min hand och fortsätt gå med någon annan. Men det gör ont, att bli lämnad på grund av förutfattade meningar eller missuppfattade tolkningar. Ibland är det lätt att påverkas och falla för ett påfrestande tryck. Avleda sig själv från den stig man ville vandra. I många fall är andra människor värda att ställas om för, anpassa sig. Ett tillmötesgående är alltid uppskattat, men påverkar det dig negativt måste du vara stark. Det är ditt liv, du måste våga vara dig själv och leva ut det liv du vill.
Jag är ofta oroad för att bli dömd och missuppfattad - men man kan inte vara alla till lags. En mening jag på senare år upptäckt stämma - då jag alltid hållt fast den där handen för att aldrig av misstag göra illa. Trippat runt på tårna för att inte råka stampa. Vilket jag fortfarande gör. Men jag växer, jag lär och jag lever. Det gör vi alla. Ibland måste man tänka till, jag måste tänka till.
När närhet har kommit att bli en rädsla.
Börjar få en kanske markant bekräftelse på det hela. Kan få till några timmars sömn, på dagen, ensam i huset och nedsläckt. Inte ett ljud, inte en människa i närheten. Vaknar i samma sekund som nyckeln i ytterdörren vrida om.
Jag distanserar mig alltid gällande sömn, sover sällan tillsammans med någon, just för att jag vet hur jobbiga mina nätter är - vill ligga ensam med min ångest. Men på senare tid har jag märkt att mat jag är hos mina vänner, finner jag någon slags ro trots att dem är så nära. Vi kan sova på varandras armar och jag blir längre inte rädd för natten. Jag är bara där och då. Känner den lugna pulsen, förstår hur avslappnad man borde vara och att andra människor därmed vågar lita på mig, sluta ögonen och låta sig falla in i sömnen. Det hela gör mig så förvirrad, har alltid varit övertygad om att jag sover bäst ensam. Kanske jag inte gör det och kanske har just mina sängar blivit ärrade av alla dessa år av rädsla. Tycker alltid att jag hamnar i mitten av någon form av dubbelmoral. Tappar bort mig själv.
Varför är jag så otroligt skräckslagen och rädd för närhet, när det tydligen gör mig både lugn och bekväm. Jag sover ju faktiskt oftast då... Med någon nära.
Förstår inte riktigt alls det här?..
Vänner
Att kunna finnas där, stötta och bara närvara - är en känsla som lyfter mig. Att dessutom kunna känna att man bara ett samtal senare kan få detsamma tillbaka är obetalbart. Att vara en riktig vän innebär inte att alltid fixa till personliga problem, men att kunna stötta och visa att man alltid står vid sidan, greppar handen och leder en fram när man är vilsen. Torka tårar som behöver komma ut och lyssna på ord som snurrar runt. Silence speaks louder than words. Det är så, att bara kunna närvara.. <3
Planera
Mina dagar går inte riktigt som planerade. Dessvärre har jag aldrig riktigt varit någon planerare, men när jag väl försöker - går allt i kras. Blir tydligare på något sätt då man faktiskt sätter upp punkter men ständigt misslyckas med att bocka av dem. Mycket missas och mycket kommer ivägen, känns inte riktigt som att det är någon mening för mig att planera så mycket. Bortsett från viktiga möten osv. Får ta dagen som den kommer helt enkelt, försöka komma på något eller ha en B-plan.
Ställer jag in mig på det igen, känns saker förmodligen lättare. Man ska inte försöka ändra på sig om det inte ligger i ens utvecklingsnatur. För min del glider jag ut på hal is och vet inte vart jag ska få fäste riktigt..
Vinden.
Domedagen anlände idag. KANOM, sa det. Nalkades rensning utan vinden, drabbades genast av rysningar så fort jag hörde ordet imorse. Hade helt förträngt den planeringen. Utvecklat någon form av fobi de senaste åren, något jag inte riktigt kan greppa. Händelseförlopp utspelade i mardrömmar om att det kan vara en av de värsta sakerna som väntar, dessutom med vetenskapen om att man inte kommer undan.. Och än är det inte över. Filmade min egna gång upp för stegen, glömde bort ljudet och mina uttryck samt tunga suckningar beskrev ganska bra hur jag kände över det hela..
Gör inte om det. Peppar peppar.
Undra om nostalgin skrämmer mig, eller om jag bara är rädd för insikten om att aldrig lyckas slänga något.. Min gömma blottas och jag tvingas ta tag i sådant jag lagt undan för att spara - men inte vill se. Anser nog att bara tanken på att "gå tillbaka" några år gör mig ganska motstridig. Förmodligen med det bagage jag bär, samt den kamp jag befunnit mig i de senaste åren. Grundreceptet för att lyckas ta sig ur, var just att - släppa det gamla och gå vidare. Vill inte repa upp något, känner det aningen obehagligt då första tanken är att råka falla tillbaka i något man försökt släppa.
Varför är så många handlingar grundade i något så diffust och ogreppbart. Ibland önskar jag nästan en begränsad tid för tankegångarna, jag drar dem alltid till nästa nivå.
Strävar efter att förstå, men vill inte ha svaren.
En dag stod du där igen.
Jag skulle göra dig stolt,
Om du bara kunde se och höra mig nu.
Jag ville alltid vara som du.
När du försvann, fick jag bryta upp min mark. Jag lärde mig att vara stark. Men jag saknade dig mer än jag någonsin kunde förstå.
Du har alltid velat mig väl. Men något gick fel, olika vägar ledde oss bort.
Livet som jag har idag, det har jag byggt upp själv.
Jag kämpade, sökte ett fel jag inte förstod låg hos mig. Kampen kommer aldrig att vara slut för mig.
Drömmen jag hade, finns alltid där. Rädslan att det inte är på riktigt kommer aldrig att lämna mig.
Tomheten har du fyllt, rollen är din.
Du finns hos mig nu.