Journalen hänger än runt halsen, synlig för världens ögon. Historia jag arkiverade för att glömma, papper som skulle brännas. 

Jag krossade allt vad det forna livet drog ned mig i, dödade demoner jag trodde var mina vänner. så många snedsteg, så starka krig. Blodet ligger torkat i ringen, spår av mitt DNA på marken. Jag finns skriven, men aldrig trodde jag mig behöva dras med det förflutna jag en gång stängde alla dörrar till. 

allt jag önskade var att bli sedd för den jag är, inte för den jag var. Då hon var tom och kvar fanns bara ett skal.

jag anser mig bevisat förtjänad tillit, uteslutet dömande och den kvarliggande skeptiska tanken. Mina steg är fria, men ni befarar de styrda. Hur länge, hur ofta, hur bevakade ska de behöva vara? 

Snälla släpp, precis som jag gjorde. Låt mig andas, låt mig visa, låt mig gå fritt. 

Jag är tillbaka, jag har stått här ett tag. Rest och lärt mig, jag vill inte behöva försvara varenda steg jag tar. Våga lita, tro och hoppas. 

Sluta dra mig tillbaka dit jag så länge försökt ta mig ifrån. Slipp mig påminnas om hur jag var när jag inte var mig själv.

Distansen fråm min tidigare sjukdom är stor, men det finns fortfarande stora spår av oro och kamp. 

Jag är min största fiende och står alltid beväpnad. Finner inget slut på den mentala redan, någon stans förstod jag att livet inte alltid kan få på räls och att jobbiga tider existerar för alla. Men jag trodde att det skulle bli så mycket lättare nu. Att ingenting kunde jämföras med det jag tagit mig igenom, att varje tid på dygnet nu skulle uppskattas till Max. Jag vet inte vad som händer, varför jag fortfarande behöver genomlida outhärdliga nätter. ALLT SKA JU FAN VARA BRA NU. 

 

 

Det neddragande är jag själv, well inte bara. Men mycket av det som sker kommer inifrån. 

 

Kärlek. Relationer. Stadga. Tillit. ärlighet.

Jag har sådana jävla betongväggar runt mig själv. Är vanligtvis naiv och litar i många fall för mycket på människor och deras meningar. 

Men att jag är tillräcklig. vågar inte öppna i rädsla av att avslöja vem jag är och bli sårad. Att jag inte är den jag togs för att vara - att jag inte skulle vara tillräcklig. 

det bidrar till något ytligt med mig som frontperson ...bakom en mask. 

Att inte vetà vart man har någon blir en tröttnande känska och självklart vända klackar. 

Där står jag ändå, lämnad. Det jag var så rädd för, men jag hann inte ens vara jag. 

första intryck är jag bra på, öppen och social. Det ytliga. Men känslor, jag vet inte om jag vågar känna känslor andrà än de som gör ont. 

 

Jag kommer alltid att stå med människor, men jag kommer alltid att leva ensam, med mig själv. 

Lösenord ni vet.. 

 

Jag trodde att jag mådde bra. Kämpade mig ut från det egna fängelset. Väntade på att livet skulle ta mig, insåg aldrig att det var upp till mig att stå stadigt. 

 

Det är mycket som tycks ordna upp sig, men mycket som drar mig nedåt. Inte på samma sätt som innan - till det har jag ju verktyg för, men det nya. Hur fan bryter man gamla mönster och hittar nya sätt utan att ramla innan funna rutiner?

hur vet jag vad som är en "bra" dag, en "stabil" status, utan att ha varit med om någon? 

Att relatera utan egenupplevda tider gör mig frustrerad. 

Jag fick en andra och tredje, kanske fjärde chans i livet. förväntas jag då inte att ta vara på varje minut? 

And what if, what if I just cant handle life the way I'm supposed to?.. 

Lösenord ni vet.. 

 

Jag trodde att jag mådde bra. Kämpade mig ut från det egna fängelset. Väntade på att livet skulle ta mig, insåg aldrig att det var upp till mig att stå stadigt. 

 

Det är mycket som tycks ordna upp sig, men mycket som drar mig nedåt. Inte på samma sätt som innan - till det har jag ju verktyg för, men det nya. Hur fan bryter man gamla mönster och hittar nya sätt utan att ramla innan funna rutiner?

hur vet jag vad som är en "bra" dag, en "stabil" status, utan att ha varit med om någon? 

Att relatera utan egenupplevda tider gör mig frustrerad. 

Jag fick en andra och tredje, kanske fjärde chans i livet. förväntas jag då inte att ta vara på varje minut? 

And what if, what if I just cant handle life the way I'm supposed to?..