Distansen fråm min tidigare sjukdom är stor, men det finns fortfarande stora spår av oro och kamp. 

Jag är min största fiende och står alltid beväpnad. Finner inget slut på den mentala redan, någon stans förstod jag att livet inte alltid kan få på räls och att jobbiga tider existerar för alla. Men jag trodde att det skulle bli så mycket lättare nu. Att ingenting kunde jämföras med det jag tagit mig igenom, att varje tid på dygnet nu skulle uppskattas till Max. Jag vet inte vad som händer, varför jag fortfarande behöver genomlida outhärdliga nätter. ALLT SKA JU FAN VARA BRA NU.