"You'll be fine" they said.
Hoppet ekar av tomhet, framtiden är inte skriven. kanske det är av en anledning, kanske att man kan undvika. Tanken av att få slippa, aldrig riskera att känna mer - är en av de få tankar jag har som tar udden av det som är. Det gör mig varken illa till mods eller rädd, snarare trygg i att det inte alltid behöver att vara såhär. Att chansen att slippa finns, för att jag kan inte se en lösning, en väg ut ifrån detta. Orden som ber mig att kämpa, känns ytliga. Abstrakta och intetsägande utan grund, vet den människan vad en kamp innebär för mig? Lidande.
Väntar på dig. Jävla as.
Vad vill du? Men kom då. Jag är ju här och väntar på dig
Ett tu tre på marken, sitter och väntar modigt på sparken
Foten i huvet, gud vet vad som hade hänt ..
Ett tu tre på marken, sitter och väntar modigt på sparken
Foten i huvet, gud vet vad som hade hänt ..
Varför finns mina mardrömmar kvar vid varje gång jag lyckas somna. De få timmar av ro blir värre än de tankar man påminns av vid vakenheten.
Min arm är trasig, ett år efter dina slag knäpper den till och strålar ut den värsta av smärtor - var gång jag bär något lite tyngre än dagens nya smartphones. Jag orkar inte att din existens gör sig påmind, att än idag känna fysisk smärta och hoppa till andra sidan av soffan så fort en scen handlar om, eller innehåller, misshandel. Allt blir så tydligt och jag känner hur jag av rädsla stänger av. Rädd för att återgå till verköigenheten och känna det som gör så ont, och då pratar vi varken om slag eller våldtäkter. Utan det som sades, manipulerades in i min hjärna. Livet blev åter igen bara något som ska överlevas och inte levas.
Vadfan. Jag vill inte stanna på denna jord om det ska behöva kännas eller vara så här. På riktigt, det börjar bli för svårt, göra för ont.