Det viner och det drar. Minsta lilla kan lyfta dig så högt men samtidigt dra ned dig så djupt. Ordet "lagom" må finnas i det svenska språket, men inte hos mig. som liten var det endast en av mina egenskaper, en del av den jag var. På gott och ont, det som verkligen ville göras gjordes. Några år senare skulle det komma att bli ett lopp utan mål. Jag måste sluta springa och slösa mina kraftet på något som varken tar mig framåt eller till något jag verkligen vill. 

Jag tror inte att jag springer längre, men ibland går jag åt fel håll, vissa dagar står jag still för att all kraft är slut. Att backa, ta stegen tillbaka och välja en annan väg är svårt. Dels för att jag sprungit så fort att jag missat se mig omkring om vad som passerades på vägen. Så baklänges måste jag gå på en väg jag inte riktigt kan minnas - men vet är både snårig och brant. Jag måste våga lita på att jag återtar den styrka jag tappat på vägen, suger tillbaka den energi jag tömt mig själv på. Att snubblar jag på en kamouflerad rot, kan jag faktiskt ställa mig upp igen. Istället för att stoppas och försöka gräva upp den, räcker det att observera och ta ett lite större steg, kliva över. Att inte försöka förutspå en väg jag inte kan se, utan att fortsätta att gå och ta varje steg för sig. Det kommer att ta tid, för vägen tillbaka är svårare än den jag sprang nedför innan, men det kommer att vara värt det. Målet för mig kommer att vara starten, att kunna stanna upp och själv välja en annan väg. Ta en promenad och hämta upp de kottar jag tycker är fina istället för att sparka på stenar av ilska. 

 

Tålamod. Styrkan finns där, den finns att plocka upp på vägen .