Jag försöker att hålla hårt i det som finns kvar. Även då det bara är trasiga skärvor kvar av det forna jaget. Trasiga bitar som skär in i huden då jag krampaktigt greppar det som varit påväg bort. Tänker på allt vad jag förlorat och missat. Det jag slängt bort och offrat för att ge plats åt något som bara raserat den individ jag växte upp till. Jag backade bandet men förstod aldrig att åren fortsatte att gå, vare sig jag var redo eller inte. Jag var rädd för denna tid, och framtiden är fortfarande något som skrämmer  mIG. Men jag kan inte tillåta mig att stanna i detta, jag vill inte lossa mitt grepp och förlora ännu mer. Så jag fortsätter att hålla hårt, tillåta smärtan och torka blodet som kampen orsakar. 

 

det är svårt att inse att man måste skära lite i det friska köttet för att kunna nå det sjuka. Jag vill ju inte ha sönder mer av mig själv, men jag måste förstå att läkning tar tid och att kampen är hård. Jag ska inte vara rädd längre, jag ska stanna kvar och våga bygga ihop mina bitar - pussla ihop och återskapa min verkliga spegelbild. våga möta min verkliga bild trots att jag så tydligt ser de sprickor som alltid kommer att finnas kvar på min spegel. Ärren från det forna livet men även styrka och lärdom från att ha pusslat ihop alla bitar igen. Jag måste våga, hur ska jag annars veta om rädslan varit värd all denna lidelse.