Fastän jag ska vara tacksam över att det finns hjälp att få, att människor frivilligt engagerar sig för att få mig att må bättre, att min omgivning hellre ser mig på sjukhus än hemma - för att de ser hur jag mer eller mindre skär sönder halsen på mig själv. 

 

Men jag vill bara skrika, få ut det beteende som skyddat och räddat mig, men som anses fel och något helt oacceptabelt. 

 

Hur tror ni att det känns att stängas in bakom låsta dörrar, tvingas gå igenom ett helvete för att ta sig till en värld man för så länge sedan inte orkade vara en del av. Något som skrämmer än ännu mer än den egna värld man skapat. Att för oss är det er värld vi tagit skada av, ändå ska vi dras bort ifrån våran då ert perspektiv endast visar skada och missbruk. 

Jag vill inte behöva ställa mig emot diskussioner om hur dåligt man mår, hur illa man gör sig själv och hur man misshandlar både psyke och fysik. Jag säger heller inte att jag inte vill bryta dessa beteenden. Men det är nu i början, det är den här förjävliga delen som strider mot ens egna principer - men med påtryckningar tvingas vi att vandra denna bestämda väg mot "frihet". På egen hand, för ni missar det här. Hur man plågar sig igenom veckor och månader, att varje dag behöva stå ut med en ångest som skär så djupt. Tårarna rinner och nutidens exorcism blir till krossade knogar i väggen eller uppskurna kroppar. För att skada sig själv på ett sätt som för kanske er enbart uppstår vid olyckor - mildrar den ångest vi känner av att tvingas göra det ni ber oss om. 

En enda kommentar till om hur det "bara är att äta. Du vet ju vad du ska göra för att bli frisk. Du vet ju hur dåligt du har mått, hur lite du har orkat.." Osv. JA TRO MIG, JAG VET. 

 

Men hur tror du att det är..

Att få sitt svärd brutet och skölden slagen till marken. Att naken stå kvar, blottad in på bara skinnet. Med en uppväxt lärd att normen har riktlinjer men att varje individ är unik - men ändå tvingas rätta sig i ledet. 

 

Dessa meningar kan mycket väl komma från en ilska över en jobbig och gnagande dag, men samtidigt ifrån den inre kamp som aldrig viftar med vit flagg och ger upp. Den man alltid, varje dag, behöver slås mot. 

 

Det här är fruktansvärt, hårdare än det tätaste av torkat cement.