Det nakna
Ska man blotta sig, kan man likväl göra det ordentligt. Dra bort plåstret fort som fan och tillåta den brännande smärtan att kännas - tids nog försvinner den.
det här är en bild på mitt ben från inatt. Tyckte mig se farmors lösa hud, förstod knappt vad jag tittade på. Men det är alltså taget uppifrån, först på plats är det utstickande höftbenet följt av ett russin-prytt lår. Fint? Nej. Jag har aldrig strävat efter en viktnedgång eller över huvud taget en undervikt. Det är ett fysiskt uttryck, inget varken sjukdom eller beteende handlar om. Vilket kan vara svårt för en omgivning att förstå - men det är just det. Dömandet och de förutfattade meningarna som formar den identitet man tror sig behöva anamma. Det anorektiska, den skelett-liknande skepnaden som räddar än från att ta tag i sina verkliga problem. Den sär ursäkten, sen sär synvillan som bekräftar att; "jaha, okej. Hon mår inte så bra, hon är osäker. Hon är sjuk i det och det".
Det är svårt för den egna individen att grotta runt bland problemen. Så klart att man tar varje tillfälle till att slippa erkänna det fejkade leendet och göra en djupdykning i både historik och saker man velat förträngt och blundat för.
Jag vet att det är omöjligt och alldeles för mycket att be om, att personer som inte bwfunnit sig i denna sits ska förstå. Men de förutfattade meningarna, kommentarerna och dömandet - det kan förstöra mer än man tror.
