Herre, vilken krånglig vecka det har varit. Vet inte ens vart jag ska börja, men börjar med den traditionella måndagen. Lillebror körde iväg mig och min bamse-väska till en enhet, slutenvård. Skrev in mig där och lämnade mig två sekunder innan lunchen. Första dagen gick åt helvete. Med LPT-hot över huvudet och en bra massa skam över att inte kunna ta fram en kämparglöd, tog jag mig i kragen. Nästa dag satte jag mig i min säng innan frukostklockan - tittade på alla medtagna bilder samt läste på baksidan av lillebrors kort. Jag kan fortfarande inte nå fram till att göra det för min skull än, kanske att den dagen kommer. Men jag bestämde mig för att fixa det här, för hans skull. Min lillebror tog mig igenom hela den tisdagen och jag klarade helt plötsligt av hela min ordination. På onsdagen fortsatte jag på samma spår. Men innan sista målet klockan halv åtta spårade min mage ut IGEN. Det hela slutade med en ambulansfärd till sjukhuset, otroligt mycket bedövande morfin, prover, tester, undersökningar osv. Idag lördag, tog istället pappa med mig tillbaka till enheten. Är så trött på allt skit nu. Ändrad medicinlista och ordination. Hade världens bästa doktor på sjukhuset som ringde och informerad min överläkare om vad som krävdes för att min kropp skulle kunna svara och få hjälp av behandlingen. Samt hur min kroniska magsjukdom har en jävla massa fingrar med i spelet Jag bestämde mig för att krossa även denna dag. Vilket jag också gjorde. Jag har bilden på min lillebror och mig precis här på sängen, världens finaste. Ger mig styrka inför varje jävla mål, hur svårt det är. Men jag vet att denna kamp kommer att vara svår, svinsvår. Men jag ska inte ge upp. Alla har bra och dåliga dagar, men för mig kan de dåliga dagarna förstöra mer än vad som går att bygga upp just nu. Försöker hålla kvar min stuga, men så fort man möts av matoset och tar de första stegen in i matsalen är allt som bortblåste. Och det här är bara början. Jag försöker att ta ett mål åt gången. Så imorgon vet jag hur dagen kommer att börja, men lillebror i handen och höra hans röst i huvudet. Se honom i ögonen och säga; "nu går jag in här, nu fixar vi det här. Vi gör det, denna gång ska det gå.