Sista chansen .

 

Sakta men säkert börjar jag inse att de tunga dörrar som låses bakom min rygg om jag väljer att passera. Inte är att skicka mig själv bakom lås och bom. Kanske bara att det blir en annan typ av skyddad värld, för att komma ifrån det beteende jag använder för att skapa en egen bubbla. Men jag är självklart rädd, det har jag varit varje gång. Och det är okej, det är ju något jag kommer att behöva lämna som gett mig en märklig form av trygghet. Mitt skal, min kontroll men även min lycka och misslyckande. 

Jag bör ha bevisat för både den egna individen och dess omgivning att inget kan nå mig, om jag inte själv tillåter det. Men det var uppenbarligen inte det jag sökte. Jag behövde det här. Men jag vill inte mer - jag orkar inte. Jag har fallit handlöst i en diciplin där reglerna inte längre är mina. det är så tydligt nu, att mitt skal - min kropp, den har tagit stryk. Den har brutits ned mer än vad som börs under en livstid. Det är ett under att den än fungerar. Det har varit på näbben allt för många gånger, men denna hårda kamp har ibland övertygat mig om att det inte är någon idé - gå hela vägen. Förlora kampen. Låt sin kropp få gå. 

Men nej. Jag ger inte upp. Det här kan mycket väl vara den sista chans jag får. Den samlar jag motivation allt jag kan till, för att ta vara på denna sista gång. 

Jag blev faktiskt rent ut sagt CHOCKERAD då jag såg dig idag för du är så sjuk så sjuk ,iallafall kroppsligt och jag blev rädd då jag såg hur du gått ner dig fysiskt. Förvånad över hur dina ben ens en gång orkar bära dig. Vet du om de kommer ha rullstol på dig när du kommer till capio eller kommer du få ha sängläge tror du? Hursom måste din kropp få vila, tid att återhämta sig för den är verkligen (som du nog vet) livsfarligt underviktig.

Det är bra att hjälpen är inom räckhåll för annars kan det bli döden nästa. Och du förtjänar verkligen att leva, och inte bara det, leva ett liv där du mår bra, ett liv du tycker om. Glöm inte det.
Livet blir bra tillslut , vissa får bara kämpa lite mer än andra <3