När närhet har kommit att bli en rädsla.

Börjar få en kanske markant bekräftelse på det hela. Kan få till några timmars sömn, på dagen, ensam i huset och nedsläckt. Inte ett ljud, inte en människa i närheten. Vaknar i samma sekund som nyckeln i ytterdörren vrida om. 
Jag distanserar mig alltid gällande sömn, sover sällan tillsammans med någon, just för att jag vet hur jobbiga mina nätter är - vill ligga ensam med min ångest. Men på senare tid har jag märkt att mat jag är hos mina vänner, finner jag någon slags ro trots att dem är så nära. Vi kan sova på varandras armar och jag blir längre inte rädd för natten. Jag är bara där och då. Känner den lugna pulsen, förstår hur avslappnad man borde vara och att andra människor därmed vågar lita på mig, sluta ögonen och låta sig falla in i sömnen. Det hela gör mig så förvirrad, har alltid varit övertygad om att jag sover bäst ensam. Kanske jag inte gör det och kanske har just mina sängar blivit ärrade av alla dessa år av rädsla. Tycker alltid att jag hamnar i mitten av någon form av dubbelmoral. Tappar bort mig själv. 
Varför är jag så otroligt skräckslagen och rädd för närhet, när det tydligen gör mig både lugn och bekväm. Jag sover ju faktiskt oftast då... Med någon nära. 
Förstår inte riktigt alls det här?.. 





Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: