..och så börjar vi om igen

 

 

Hej. 

hur börjar man nu då? Denna gång. För avsluta denna resa tycks jag inte riktigt lyckas med. 

kändå ändå att denna resa hör hit, den här resan som pågått allt för länge - men ändå någonstans kommer att börja om på nytt. Nystart vet jag dock inte om man kan kalla det. Mer ett återupptagande efter att ha slirat lite, eller.. Kanske mer tappat fotfästet och halkat ned i diket. 

 

Beteendet har hängt med mig under dessa sju år, men fysiken har jag ändå lyckats vira upp några vaev under några korta perioder och tillfällen. dock är jag i nuläget utanför en av dessa 'perioder' och kroppen är lika skriytigt som ett ihopskrynklat russin. (Ni förstår vilken superkropp jag spatserar fram med?) 

 

kort och gott, med ena foten nergrävd i graven och grus i den andra skon - har jag även denna gång nått min gräns. Detta ohållbara beteende sinkar inte bara ned min kropp, det håller även tillbaka mig som person, den jag egentligen är och varit. Ska jag leva vill jag åtminstone vara mig själv. 

 

Med modet räckte dessvärre inte längre än till min lillebror, där jag bad honom om hjälp - att hjälpa mig själv. någon timme senare hade VI fyllt i en egenanmälan till Capio. 

Och det gick snabbt när det kom till att höra ifrån dem. Idag var jag på bedömningssamtal, slutenvården kallar och inom kort påbörjas min ..sjätte(?) vistelse på denna typ av slutenvård. Fördelen med det är på gott & ont att man "känner" personalen. Om inte allt för många slutat, men det hoppas jag väl ändå inte. 

 

Jag skulle ljuga något brutalt om jag avslutade inlägget med att jag är glad över detta. inom mig är detta krig både hårt och lyhört. En ständig kamp. 

Mamma försökte uppmuntra mig genom orden; "ibland får man välja vad man lyssnar på. Du är egentligen en klok tjej." 

Saken är den, att oavsett min medvetenhet om att denna sjukdom gör mig både ont och får mig att fara illa, har den även hjälpt mig. För mig är inte allt lika orealistiskt eller meningslöst som det kan vara från ett yttre perspektiv. men jag får bara höra att det som för mig varit en form av räddning - "är fel". Att det som varit en sådan stor del av mig i så många år, ska tas ifrån mig. 

Jag ska kasta upp händerna över huvudet, vifta med vita flaggan och helt förlita mig på andra människor. Att dem kan "fixa mig". 

Samtidigt märker jag dock hur jag in i det sista försvarar min ätstörning. Varför det kan man ju fråga sig? Jo för att jag har - 

tappat kontrollen i en kontrollerad handling. 

Det är inte längre jag som styr över mitt liv, men styrd - det är jag. Begränsad och både psykiskt & fysiskt totalt utmattad. 

jag måste våga. Våga bryta mig loss och slå mig fri. Jag måste avsluta detta pågående marathon för stannar jag inte upp, tar lite blåbärssoppa och fyller på tanken. Ja, hur fan ska jag då komma i mål? 

Självklart kommer jag ihåg dig gumman! Tänkt så mycket på dig och inte alls vetat hur det var med dig eller om du ens levde. Så fick jag plötsligt en känsla och gick in på mitt bloggkonto och såg din kommentar. ÄR SÅ GLAD ATT DU ÄR TILLBAKA!
Mår inte alls bra, men det tar jag en annan gång.. försöker hitta tillbaka till bloggen då jag känner att jag behöver den. Blivit enormt sviken och sårad och det har tyvärr påverkat mig en hel del. Mycket som har hänt :(
..men vännen då, snälla ge inte upp!
Tillsammans ska vi klara detta. Jag finns vid din sida så länge du vill <3
(((många varma styrkekramar)))