Öppnar upp, mina egna ord. 

Tyst när sig bör, hörd när det behövs. 

Tänker i mina banor, letar perspektiv. 

Känner av, handen på hjärtat. 

Eftersträvan att förstå, egna individen. 

Närmst, bästa vänner. 

Medvetet agerande, förstående känslor. 

Frånvarande bollplank, dämpat eko. 

Ut och iväg, inte tillbaka. 

Inåtvänd, trassel av inälvor. 

Historia, barndom av minnen. 

Uppväxt, en pågående utveckling.

Förändring, alltid samma person. 

Skrivna kapitel, blanka sidor. 

Dåtidens svar, nutidens frågor. 

Löpande steg, färska avtryck. 

Omöjligt tidsgrepp, en svunnen värld. 

Lovorden brukas, önskningarna sker. 

Tankarna krockar, är det medias fel? 

Laster och snedsteg. 

Mat och träning. 

Vikt och hälsa. 

Minns du ens vad du sa? 

Nytt år, ny start. 

Firar tolvslaget, nya året med bakfylla. 

Ursäkter skjuter fram, på måndag. 

Erfarenheter säger mig annorlunda, 

Fokusera inte, gör bara det bästa av dagen.

Träna, men inte om det är ett måste. 

Bilderna blir tavlor, motivation. 

Snyggt redigerade vackra kroppar, ger det en garanti för att må bra? 

Jag finner mig ha hittat ett råd; lär känna dig själv, fokusera vad som är viktigt för dig, inte vad andra tycker. 

Snön riktigt lyser med sin frånvaro, men min nyårsafton blev vit ändå - nykterhetsvit. Inte något som hör tillvanligheten när vi pratar om mitt vuxna nyårsfirande, men vad gör det? Min kväll var otroligt nöjd och jag hade aldrig kunnat starta det nya året på ett bättre sätt! Efter otaliga ändrade planeringar satte jag mig på en buss till Norrtälje, möttes upp av finaste tjejen, åt sushi och myste i soffan under filt..! Klockan tickade på och vi välkomnade året på vårt alldeles egna lilla fina sätt! Någon hade jobb på schemat idag, så kvällen blev tidig och sömnen satt där den skulle! Vaknade av att hunden skulle ut och frukost skulle ätas - äggmackor, kaffe + Nyhetsmorgon. Haha. Lille Nova hårade av sig, så medan jag tog ut henne på en lång promenad städades lägenheten med dammsugare! En tant stirrade på mig i x-antal minuter, eller ja snart tills att jag försvann ur synfältet ;) 

Hoppas att ni alla haft en lika bra nyår som jag och att ni minns vad som hände! Jag tackar året som har varit av erfarenheter och insikter - det gör vi aldrig om igen. Iaf inte första delen! 

Och det var det året. Vilka dagar må jag säga, och vilken nystart i livet. 

Början av året - ett helvete. Hade helt gett upp och trodde aldrig att jag skulle ta mig ända till 2014. Jag hade slutat kämpa, gav upp. Ville inte, men accepterade läget - jag skulle lämna jorden. Mitt fysiska liv var över, det fanns inte mycket kvar av mig och istället för livsglädje kändes det lättare att bara säga hejdå och somna in. 

Men min familj gav inte upp, aldrig. Dem gjorde allt för mig och vägrade att acceptera mitt till synes öde. Vad som än hände skulle jag få hjälp, dem kastade sig hejdlöst ut och krigade för mig, varje dag gavs åt att försöka återuppta mitt hopp. 

Några få månader in i året sa jag "ja" till en inläggning, en sista jävla gång. Jag var så trött och brydde mig inte längre, så vad spelade det förr roll? Jag gjorde det för min familj och vänner. 

När jag skulle skrivas in varnade dem mig för att jag kanske inte skulle klara det, aldrig tidigare hade dem sätt mig så sjuk. Trots specialbehandling vägrade kroppen att sammarbeta. Det var på håret men helt plötsligt vägrade jag att ge upp. Allt eftersom att jag blev starkare la jag i en högre växel. Om nätterna grät jag, om dagarna behöll jag masken. Jag ville inte se mig slagen, av mig själv. Jag började se framsteg och ljusglimtar. Oavsett hur många gånger jag föll, höll jag mig krampaktigt tag i stegen - jag skulle upp. Ända upp. Allt gick så snabbt - allt eller inget - helt plötsligt var jag bestämd. Det fanns ingen återvändo, jag var inte redo att gå än. Efter det vände allt, självklart inte utan kamp men jag var så envis oxh bestämd. Jag klarade det, jag tog mig inte bara över ytan och trampade vatten. Jag lärde mig åter igen att simma, ända in till stranden - upp på torra land och såg ljuset från ett helt annat perspektiv. Mitt 2013 har innehållit både sorg och glädje. Snedsteg och framsteg. Jag tog mig ur anorexin men föll in i ett ständigt latent beteende. Men nu var jag så stark, jag klarade mig. Mina vänner har lyckligt traskat sig tillbaka och jag har inte längre varit så insjunken i min egna värd, jag har varit närvarande och deltagit på ett helt annat sätt. Jag fick chansen att träffa en underbar tjej som gav mig många fina dagar. Har utnyttjat sl och sj till fullo. Tagit igen massa missad tid och ätit födelsedagstårta för

Första gången på sex år. Träffat nya människor och blivit en del av middagsbordet. Äntligen är jag fri! 

Med det vill jag säga - det går. Du kan om du vill och jag vet att du vill, innerst inne. Jag är fri, vilket jag nästan hunnit glömt bort hur det kändes. 2014 ska bli ett bra år! Hoppas att ni också får det :) GOTT NYTT ÅR PÅ ER :D 

En (iaf karaktärsmässigt) gaykille skämtade lite om hur hans pappa aldrig släppte förhoppningarna om att han skulle komma hem med en fru; "när går den där fasen över?.." Mammas och min blick möttes direkt - haha. Kändes bekant på något sätt! ;) undrar hur oberäkneliga gånger man hört det där om just "fasen". Herreguuuud vad är det som är så svårt att förstå!! Kan dock skatta mig lycklig över att vi i vår familj kan skämta om det, dem får acceptera och jag tar inte illa upp. Var länge lite irriterad över att det skulle ses som något så himla märkvärdigt och speciellt, när det för mig alltid varit normalt. Tänkte inte en sen tanke om det innan människor runt omkring mig "ifrågasatte". Ville göra mig hörd och förstådd - accepterad och få en bekräftelse på att det inte var så "fel" som vissa fick det att framstå som. Haaaallåååååå?! Tack gode skapare är det längre ingen osäkerhet i det för min del. Jag har följt mitt val av väg och står för mina steg. Jag är den jag är, helt enkelt. Take it or leave it. Okej nej snälla, helst inte lämna mig.. 

Hur som haver. Idag fick jag uppleva en av mina andra födelsedagspresenter - ansiktsbehandling på ett SPA. Inte helt fel kan jag säga! Sprang runt lite på stan  sen, fortsatte till centrum och hämtade ut medicin. Avslutade på SATS och lite välkommet tränande' hem till en lugn kväll. Och nuuuuuu tro det eller ej sitter jag i min alldeles egna säng! ;) soovaaa! 

Ps. Har nya naglar på, enda gångerna jag inte biter/river sönder mina egna.. Se hur länge de sitter den gång? ;) 

Jag blev sjuk när jag var sjutton, firade min artonårsdag på en slutenvård. Fick aldrig upptäcka det där nya med att gå ut på krogen tillsammans med mina jämnåriga. Skrevs ut samma år som jag skulle fylla nitton. Hoppade rakt in i en av mina längsta relationer och spenderade all tid med honom. Var fortfarande sjuk, men checkade av en hel del tid på alla studentskivor samtidigt som jag försökte ta ikapp skolan. Tog studenten och började jobba och samma år, innan jag fyllde tjugo - åkte jag till Australien. Insjuknade på rikigt igen och kom knappt hem. Året var 2011 och för varje månad berikades min journal med ambulansfärder. Jag kom inte ur min sjukdom och fortsatte manipulera läkare, åkte in och ut mellan enheter och psykiatrin. Började jobba igen i hopp om att få en vardag som kunde hjälpa mig ur. Dock var det knappt att jag fick jobba, hade otroliga mängder kläder på mig för att dölja det magra, och med enbart vilja jobbade jag 4-6h/dag. Sa att jag parallellt fick hjälp med min ätstörning. Jag klarade mig inte ur anorexin för en suck. Jobbade min sista dag 27/12-11-2012 

Helvetet bröt redan ut vid nyårsafton och där började nästa resa. Jag kände ett sådant förakt gentemot slutenvården nu att jag vägrade. Fick gå några samtal här och där, tillslut hamnade jag på psyk och försämrades rejält. Jag vet inte hur många gånger läkarna fick förbereda min familj på att jag förmodligen bara hade 1-2dagar kvar att leva. På våren var jag så svag att jag inte ens kunde få upp bildörren. Jag var så trött, ett tag kände jag att jag heldre ville dö, jag såg ingen vändning i något och gav upp. 

Men något vågade jag hoppas på, eller ville det ge det en SISTA gång, annars hade jag bestämt mig att lämna jorden. 

Kom in på enheten den våren, med en knaper start då min kropp var så misshandlad att kroppen var ovan vid näring och det ville inte rikigt stanna kvar, läget var kritiskt och livshotande. Jag kämpade, gav mitt allt. 

Men nu, efter ett år av kamp tog jag mig ur och fick fira julen med utgång (det sistnämnda för första gången samma dag som födelsedagen!)

Så ja jag ligger efter en aning - men tar igen den nu! ;) 

Tittade på mina ben nu på kvällen och ja, vad ska man säga? GO HARD OR GO HOME

Förmiddagen spenderade jag hos en av mina allra närmsta vänner som fysiskt sätt inte är på topp. Sjukhus kan jag, men i denna position har jag aldrig förr behövt sitta i. Hemskt, men jag är så glad över att jag hade möjlighet att åka dit och hälsa på. Skulle göra vad som helst, det är som sagt min tur nu, att få ge tillbaka. 

Åkte hem och bytte om, firades av vänner och familj, tacos och tårta. Gillade dock inte det sistnämnda, men att få kunna delta och vara med känns helt overkligt. Trots födelsedag var det aningen svårt att göra sig hörd, men så är det i min släkt - haha. Fick iaf massa fina presenter och busade lite med brorsönerna. Kvällen fortsatte med en tur till olearys, friidrottskompis anslöt och kvällen var allt annat än dålig! Är så jävla glad över mina vänner, helt otroligt fantastiska! Och tänk att ha denna möjlighet, att varje dag kunna möta och träffa nya människor. Vilken lyx säger jag bara - love it! 

Imorgon väntas nya äventyr vilket jag ser fram emot! :) sov gott nu!! <3 

Önskar så att jag kunde göra mer nu, bara något. För att visa att jag finns här för dig, precis som du alltid funnits för mig. Allt kommer att bli bra, det måste bara bli bra! Stay strong <3 

Det tomma men ändå så ofrånkomligt. 

Orden finns, men meningarna sviker. 

Minnen spelas upp och filmen sätts på repeat. Såren svider men saltet fortsätter närvara. Skulden, känslorna om att ha svikit. Sårat och skärt ut en tårtbit som innebär delad och inte längre en samlad enhet. Tillfället granskas, kan det någonsin vara rätt. Nej. Men det gör ont, ont att släppa utan att riktigt lossa bandet. Otröstligt att känna saknaden, obegripligheten om att kunna gå en annan väg. Att förstå en nödvändighet men inte vara innesittare av den egentliga viljan. Känslor som inte svalnar oavsett storm eller riktigt inse ett agerande. Frågor som undrar om det någonsin kommer att kännas bra igen, fakta som skriver under på insikten om varför. Förvirringen över att det ibland händer, två blir en för att senare vika av på varsin stig. Avvänjningen för de väntade telefonsamtalen och byta personens benämning i samtal. Förklara varför utan att kunna beskriva på den förstådda nivån. 

Allt slutar i tårar. Jag visste inte att det kunde göra såhär ont, men jag visste att vi på något plan är starka. Sånt här går helt enkelt inte att göra på ett bra sätt, ännu mindre tillfälle. 

Overkligt, så fruktansvärt svårt. Misstänker mig att för alltid ha ett tomt hål i mitt hjärta nu. Och det hålet är inte till för någon annan. 

Jag vill säga "förlåt", men känns fel. Ett agerande för att unna oss båda chansen att slippa mer sånthär nu. Jag vet att vi båda är påväg in i oss själva, leta upp den man är. Det har inte vi grott än.. Jag vet att DU är stark, det vet jag, därför kommer du klara av även detta! 

Så fort jag går och lägger mig är det som att en huvudbrytare sätts igång och öppnar alla banor som någonsin går att vandra via. Startskottet går och jag finner ingen hejd på det hela. Självklart är det orohet och negativt känslomässiga tankar som fyller mig. Sådant jag normalt sätt brukar kunna stänga av och omvandla till mindre stressande tankar. Mycket prat om det där att "stänga av" och visst är det något jag är otroligt bra på att göra. Så bra att de flesta anser mig okänslig och nonchalant, men det är bara jag som varken vill eller orkar med mer negativitet just nu. Varken i mig själv eller min omgivning. Jag har en tendens att vilja lösa och tar alltid på mig problemen, det som jag oftast förstorat upp till något de inte behöver vara. Dessa nattliga bravader slutar ofta med att jag måste ta "frisk luft" mitt i natten i ett försök att dämpa allt. Ond cirkel och jag förstår inte riktigt hur jag ska lösa det, som vanligt är det vid mina egna problem jag saknar lösning och förståelse. Orken tryter och tålamodet upprätthålls inte i rädslan av att misslyckas. Så vridet och vänt, alltihop. När jag förklarar kan jag beskriva vart problemet sitter, men jag vågar inte outa och belasta innan jag funnit svaret. Redan där sätter jag käppar i hjulet då jag inte kan be om hjälp. Osäkerheten förklarar så fint för mig att mycket av det jag känner och tänker är fel, så fel. Det finns ingen jag litar på så mycket att jag kan lägga allt mitt på deras axlar. Det finns några personer i mitt liv som jag verkligen älskar och utan eftertanke skulle sätta livet för, men att just utsätta dem för min typ av problem, det finns inte på kartan. Aldrig. Jag finner ett behov av att skriva av mig, men oftast i gåtor eller en viss difus del. Jag når aldrig hela vägen fram, de där sista stegen klarar jag inte riktigt av att ta. 

Nä nervarvningsdags var det ja! Hoppas att ni alla haft en bra dag, GOD JUL ! 

Jag såg dig idag också, du som varit en del av hela mitt liv men valde att kapa det för en känsla du inte kunde hantera, något handlande om mig men du sa motsatsen till mig. Kvar stod jag tom med ekande frågor som bara studsade mot muren du satte upp. Det gjorde och gör så fruktansvärt ont. Att inte ens kunna säga "god jul", någonstans. 

För länge sedan valde jag att stänga av en del av mig själv, den som tillät fripasserande människor. Ville någon nå mig fanns inget utrymme, jag vägrade att bli sviken igen. Jag var rädd och det sitter fortfarande kvar, ändå tillåter jag i mitt hopp och naivitet. Vilket jag i mångfald får ångra. 

I dess utsträckning är något som att bli dömd, ett av de bekännelser som tar hårdast. Att bara utav historia eller forna ärr förutspråka en personlighet och allmän svaghet, kanske till och med någon form av uppmärksamhetsbehov. Och visst har jag sårat, tagit många omvägar och snedsteg. Oavsett avstängda känslor kan jag känna skam och ömkan. Ångra mig men samtidigt försöka motstå fallen, man kan aldrig tillfredsställa varenda en. 

Men att fastna i en sjukdom och utveckla beteenden som inte hör till det normala - gör mig inte till en sämre eller lägre sittande människa. Jag har länge trott det om mig själv, då det är vad jag blivit lärd och sagd. Men då har jag även varit inne i allt det mörka, men min enda önskan var att undvika den verklighet jag inte kunde hantera. Många kallar mig feg och svag, att jag skadade andra i min omgivning, bäddade min egna grav och vägrade att växa upp. Men när man står där jag gör idag, lärt sig av det forna och bygger sig stark - men fortfarande blir dömd. Vad är det för mänskligt agerande i samhället undrar jag då? Som att journalen är ett brottsregister och jag kvarsitter många år av mitt straff. Det känns inte rätt och det gräver så djupa sår i den person jag nu försöker bygga upp. Det tog lång tid att inse att mitt agerande inte alltid byggde på min så kallade svaga personlighet. Jag är ta mig fan stark som tagit mig igenom och ur en hel del skit, det måste jag ändå få våga säga nu. Jag står som aldrig förr och det kommer jag att fortsätta med, oavsett vad omvärlden har att säga och tänka. Alla har sin rätt men åter igen försöker jag göra mig hörd. Jag är ingen annan än mig själv och jag vill få synas för den jag ÄR, inte den jag VARIT. Jag tänker inte tåla mer nu, tänker inte backa eller gå tillbaka. Idag tror jag på mig själv, idag vill jag leva och stå upp för vad jag tycker. Jag är minst lika viktig och värdefull som alla andra. ALLA är vi bara individer som letar oss fram, alla har vi rätt till en chans. 

Här och nu - vi, tillsammans. 

 

arg som självaste biet är jag nu, minst! hela, okej två tredjedelar av min förbannade bok har försvunnit från både dator, hårddisk och usb. jävla speciella "pålitliga" world-dokument. fattar inte hur en enda teknisk dum pryl kan kapa så många oberoende anknytningar som jag ändå använt till detta. är för mig ett mysterium, ändå har vi all denna dator- och teknikkunskap i familjen. otroligt ..ofattbart. bättre var det förr, papper och penna. till elden kom. dumma fanskap. så mycket jag stänger av för att inte tillåta något att påverka, ändå är jag så otroligt känslig och varje fall gör så himla mycket ondare än vad de borde. need to shape up. så nu säger vi såhär istället -

tänk så bra, nu kan jag skriva om och kanske utveckla mina ord, meningar och tankar. nu när jag redan tagit upp dem till ytan en andra gång, kanske perspektiv och insikter sätter sig annorlunda. nej jag var svårövertalad idag, stäng av skiten och ta några andetag. tekniska utvecklingar går INTE att lita på. nej nej, ännu en gång får jag detta bevisat. fuck you datorjävel.

Vill jag inte sova? Jag hatar ju nätterna något fruktansvärt, straffar jag mig igen eller tycker jag fortfarande att det är så otroligt tråkigt? Kan det vara så simpelt, enkelheten i att jag finner det ..tråkigt? Ja så måste det nästan vara. Vi bestämmer oss för det. Vet ju att jag egentligen behöver det, men vad fasen - ibland tar man av vänster fast kartan visade höger. Allt kan ju inte vara rätt från början. Det låter i sig som ett aktivt val av mig, men jag tror egentligen inte att det är så. Det måste finnas något annat bakom, och visst vet jag och förstår en del - det gör jag ändå. Men samtidigt ser jag viktigheten i att vända det. Måste lösa det här, precis som jag vill lösa allt annat. godtar inte att "det inte går". Den återstående frågan är då bara hur jag ska gå tillväga med det här, vart börjar man utan att riktigt veta vägen? Jag får väl ta de återstående vakna timmarna för att tänka på det. För det här är inte kul längre. Undra om jag är stressad, pressad eller orolig.må så vara, men ut ur det SKA jag. Jajjamen!