Det tomma men ändå så ofrånkomligt. 

Orden finns, men meningarna sviker. 

Minnen spelas upp och filmen sätts på repeat. Såren svider men saltet fortsätter närvara. Skulden, känslorna om att ha svikit. Sårat och skärt ut en tårtbit som innebär delad och inte längre en samlad enhet. Tillfället granskas, kan det någonsin vara rätt. Nej. Men det gör ont, ont att släppa utan att riktigt lossa bandet. Otröstligt att känna saknaden, obegripligheten om att kunna gå en annan väg. Att förstå en nödvändighet men inte vara innesittare av den egentliga viljan. Känslor som inte svalnar oavsett storm eller riktigt inse ett agerande. Frågor som undrar om det någonsin kommer att kännas bra igen, fakta som skriver under på insikten om varför. Förvirringen över att det ibland händer, två blir en för att senare vika av på varsin stig. Avvänjningen för de väntade telefonsamtalen och byta personens benämning i samtal. Förklara varför utan att kunna beskriva på den förstådda nivån. 

Allt slutar i tårar. Jag visste inte att det kunde göra såhär ont, men jag visste att vi på något plan är starka. Sånt här går helt enkelt inte att göra på ett bra sätt, ännu mindre tillfälle. 

Overkligt, så fruktansvärt svårt. Misstänker mig att för alltid ha ett tomt hål i mitt hjärta nu. Och det hålet är inte till för någon annan. 

Jag vill säga "förlåt", men känns fel. Ett agerande för att unna oss båda chansen att slippa mer sånthär nu. Jag vet att vi båda är påväg in i oss själva, leta upp den man är. Det har inte vi grott än.. Jag vet att DU är stark, det vet jag, därför kommer du klara av även detta!