Dagens. Tidig morgon hos sjukgymnasten efter en mindre berikad sömn, skönt att träna lite åtminstone. Kände inte riktigt för att åka hem, sitta på rummet och låta tankarna vandra. Stannade kvar i stan där jag absolut inte behövde känna mig ensam, tre myrstackars befolkning på ett strå. Fyndade lite olika saker som jag glatt kunde ta med mig hem. Mamma försökte lyfta mig lite med god mat, men ett sms under måltiden fick hela min värld att vändas upp och ned, igen. Det är otroligt hur livet tar sina svängar, man slutas aldrig att förvånas. Tyvärr var detta inte något positivt meddelande, inte det minsta. Tror ALDRIG att jag varit så rädd i hela mitt NUMER tjugotreåriga liv. Fy satan, är det såhär ni kännt de senaste åren? Nu är det min tur att finnas och stötta, ge tillbaka allt som jag fått. Viker inte ett finger - i be there, here. Händelserik vecka i all ära, men någon hejd måste det väl ändå finnas? Försöker lägga det personliga åt sidan nu, om så bara för ett litet tag. Mitt hjärta är aningen trasigt, så jag trodde inte att det gick att ha mer ont - men så kom oroligheten, och rädslan med den.