Jag virrar runt, medan livet utanför fortsätter att spinna på. Jag missar allt, förlorar mina vänner och ser bara genom plexiglas hur livet utanför rullar på. I år är jag tjugofem år, men jag har inte riktigt levt under den vuxna perioden, bara överlevt. Vilket jag nu är trött på. Trött på att förvaras på sjukhus och skickas fram och tillbaka.  

Jag har slutat tro på att jag någon gång kommer att bli frisk, känna mig fri. Varför skulle det gå nu helt plötsligt? Hejdå hoppet. 

Jag får hjälp, men jag skyddar mina destruktiva beteenden mer än den mest älskvärda vännen. Inget får förstöra det kärleksfulla band som en gång knyter mig till helvetet.

Det är bara där jag känt mig som hemma, fått det jag förtjänat men samtidigt mått sämre än ett ruttet kart. Gengångarna räddar nig inte längre, då det är jag själv som slår. Och blir slagen, i tusen bitar. Jag hinner aldrig plocka ihop mig själv förrän nästa begravande amount av lava spricker upp som ett vulkanutbrott. Jag och Etna har kommit att bli dem bästa av vänner. 

Kan man förråda en vän? 

you think I'm pretty?
Do I make you feel like cheating?
I'm like no, not really 'cause.. 

You should feel me for reAl. 

 

Sitter här, i det ekade rummet fastän det finns två olika sängen. Besöken har varit här och natten kallar om ett par timmar. så gravt ambivalent, humöret går som en jävla karusell. Vill bara slippa denna känsla av maktlöshet, det där med att oavsett vad, vill man bara ta något för att kvarta in. Lämna denna dag, vakna till en annan. Man glömmer dock bort, varenda gång, att morgondagen är densamma. Jobbig utav bara helvete och jag vet inte om jag orkar med detta längre, leva såhär. 

Ibland önskar jag att det jag tar sent om natten, är något som gör att jag slipper att vakna. 

Jag vill inte mer. 

 

Ett år sedan min värld vändes upp och ned. 

Utbuktningen i pannan påminner mig än en gång om hur farligt jag levde. Benet i armen har läkt men knäcker ofta till. Så mycket rädsla, förvirring och frågor utan svar har präglat mina dagar, och gör det än idag. Konsekvenserna jag behöver ta får mig att stå frågande om felet ändå inte var mitt, om det är jag som alltid blev bestraffat måste ju gjort något för att förtjäna det. 

Allt känns fortfarande overkligt, som en mardröm man tillslut vaknar upp ifrån. Men jag vaknar aldrig upp, jag lever än i denna vetenskap om vad som har hänt. Likväl mardrömmar, platser och situationer påminner mig. Jag är fortfarande otroligt rädd och obehaget fortsätter att växa. Det är så svårt att få in att jag inte gjorde något fel för att förtjäna detta, när jag än idag måste leva med dessa konsekvenser. 

 

 

man tänker att det bara är några små unkna bitar som saknas och att dem kan man lika gärna leva utan. Man ser ju ändå vad som saknas och något bit hit eller dit kan väl inte spela någon roll. 

Men det är just den, den sista lilla jävla biten som ger fönster en spricka. Utan att synad kan det krävas ett slag och hela rutan går i tusentals bitar. 

Nej, ända fram. Ända fram och i mål ska vi denna gång. Inte nonchalera bort den där sista pusselbiten som ingen egentligen ser att du hoppar över. 

 

 

PS. Apropå nystart, en ny väg och en framtida lycka. Klippte jag av mitt hår 👆