Sjukhus
On tha buuuuuss to the unit. Fy, säger jag varje gång. Vikt idag, även om jag inte bryr mig det minst längre, får jag en del obehag. Allt som är kopplat till anorexi får mig att rysa till. Jag vill inte veta av det längre, jag vill varken vistas på sjukhus eller i en sjuk miljö med fullt av minnen som gnager på gamla sår. Jag bryr mig inte om att det blir är, det finns redan. Jag vill bara gå vidare. När jag är hemma känns det verkligen så, att jag har ett helt nytt och annorlunda liv. Men när jag kommer till enheten påminns jag om allt, det blir bara jobbigt.. Känns som att jag är på fel plats och vill bara hem till MIN vardag. Jag skiter fullständigt i antalet siffror på vågen, när jag skrivs ut kommer jag aldrig att väga mig, jag vägrar. Aldrig ska jag fastna i det beteendet igen. När de minskande siffrorna och den låga vikten blev någon form på bekräftelse av lycka och kontroll att man faktiskt klarade av något. Så disciplinerat, så envis, ..destruktivt. Aldrig mer.
Men jag får se det som att för varje dag jag är där, får jag ännu en chans att visa att jag inte passar in där längre, att jag gått vidare från allt vad ätstörning heter.
Punkt!! :)
Perspektivet från korsade ögon.
Trött, tröttare, tröttast. Finner inga mer beskrivande ord. Tappat räkningen på antal timmar som passerat. Vill inte klaga, mest observera. Fundera ut vad det är som för mig så långt bort ifrån John Blund.
Förgyllde kvällen med pappa, letade jacka och hittade en fin, väldigt glad blev jag. Då jag tappat hoppet om att gilla någon, och pappa på näbben såg en fin längst designe längst väggen påväg ut ur affären. Tack pappa, <3 imorgon ska den invigas! Tränade lite senare på kvällen och förbereder mig inför morgondagens besök hos sjukgymnasten. Vad mer har hänt? Jo Robins Sanna informerade mig snällt om att mitt iMessage var avstängt, haha fail på mig! Jag och mobiler, hur ska man lyckas beskriva denna sammankomst?..
Har slöat framför MTVgalan ett tag och nu är det nog dags för en liten tripp ut på de fluffiga molnen, hoppas. Hoppas.
Godernatter på er alla där ute! :)
Love yourself
Pappa varnade mig, regnet öste ned. Försedde mig med ett trasigt paraply, inte mitt smartaste drag här på jorden.
Isande vindar och kylande stormar, jackan gav inte mer värme än en T-shirt. Jag har mig själv att skylla, eller snarare min planering och prioritering av tid. Mor min poängterade detta.
Trots min vetenskap att saker inte går att undanhålla i en evighet, speciellt inte sådana saker som kommer vara kvar i en livstid. Tänkte jag ge det ett försök, en taggad status fick mig avslöjad över Facebook och min mor slängde sig över telefonen.
Trots mina snart 23 fyllda år vankades det ord och inga visor. Jag stod på mig och istället för att ursäkta - förklarade jag. Det godtogs inte, men det är mitt liv och min kropp. Så är det bara.
Till min stora förtjusning gillade dock pappa det, tack och lov. Och ja, det är
En tatuering jag pratar om - såklart!
LOVE YOURSELF
Weekend with live laugh love !
Kan börja med att neka mina och era förhoppningar om mig angående reseledare. Min sömnbrist gjorde sig påmind och en annan somnade på tåget.. Vaknade vid stationen och dörren jag tänkte slänga mig ut från var stängd.. Happ mot ljustad, vänta in nästa X-tåg och brumma tillbaka en 40min. Smart som jag är gömde jag mig på toaletten i en tjugo minuter innan jag hör en knackning. FUCK. Ny biljett och en fortsatt resa i det tysta.
Blev hämtad av hela familjen för att säkerhetsgöra min framkomst..
Helgen har bjudit på både det ena och det andra, men mest kvalitetstid i soffan under täcket,.. Och lite mobilspel, hihi. Mästrar för var dag våra kock-kunskaper och har agerat lite barnvakt åt söta bröder med vänner :)
För tillfället väntar vi på en kär vän till Milla som kvällen ska spenderas med :)
Det blir roligt det! HIGH FIVE FOR THIS WEEKEND!! 😃❤️❤️
Sj och livet
Ombord på ännu ett SJ tåg. Mästarnas mästare börjar ta sin form. Förstå, reseledare numbero uno, det är jag det! Nä nu ska vi inte dra allt till den överdrivna kanten, jag är och förblir lite vilsen, det är inte jag i ett nötskal, utan bara jag. Även med karta och kompass hittar jag inte i Sthlm, min egna stad där jag är född och uppväxt, i snart 23år.
Hur som helst är nu denna riktning Bollnäs, förhoppningsvis utan stopp i Gävle. Ser fram emot helgen, som alltid
När jag reser. DeSsa åkturer ger mig ofta någon form av vuxenhetsbekräftelse, att jag tar mig dit jag vill på egen hand, oberoende av de föräldrar jag en gång alltid är så van vid. Jag vill ta det där steget nu, jag är redo. Sjukdomen fick mig att ta ett par år tillbaka, jag fick börja om - ta mitt ansvar som vuxen individ. Jag var rädd, som alltid - att misslyckas. Jag gömde mig så länge i den barndom jag trodde mig kunna förlänga, jag ville göra den annorlunda. Växa upp på det sättet mina sagoböcker berättade. Jag letade efter något jag aldrig fick och missade de jag faktiskt tillgavs. Sorgligt men sant. Nu ska jag börja mitt egna liv och låta det formas utan förväntningar. Jag ska ta tillvara på allt det fina, samla det i mig själv som jag kan fyllas av och ta fram om jag någon gång skulle tveka gentemot livet. Jag har lärt mig allt vad perspektiv och tankesätt heter.
Jag måste, jag vill, jag kan! :) 
Tears in heaven
Det salta vattnet, den där jävla frätande syran. Tömmer ditt huvud till det dunkar av förvirring, det sägs ge en lättnad. Ha, my ass - jag behåller gärna min vätska där den ska vara. Mitt utrymme är fullt, det svämmade över. I fucking hate to cry.
Jag välkomnar ilskan, över mig själv. Skakar hand med ångesten och bjuder in skammen. Allt för att det ska ta ordentligt, göra ont. Jag känner ingen smärta utanpå, mitt skal är redan så format av de plågor jag utsatt den för.
Men inuti, min läkningsprocess har tagit form, fortfarande så skört. Jag attackerar min svagaste länk, jag kan min karta. Men varför denna frästan? Varför denna längtan efter att straffa och göra illa den maskin som ska ge mig 80år till? Som vanligt står jag utan svar, som alltid klandrar jag mig själv.
Men som mamma sa - jag BORDE må bra nu. Så jag får väl ta och lita på det..
ZZZzzz...
Kastar mig i sängen, tittar. Tar sömnmedicin och släcker.
Huvudet stormar, jag finner ingen ro. Det abstrakta virrvarret över min kropp går inte att greppa. Likt ett frågetecken står jag i en skepnad av mig själv och tittar på sängen - jag sover, men är ändå vaken. Hur går det ihop, önskan och verklighet? Det hårda mot det mjuka.
Slappnar av, musklerna blir svaga och kroppen tung. Täcken omsluter den snart vältemperatuerade individen. Spotify får sjunga vagt, visa de räcknande fåren att vi lever på 2000-talet.
Jag känner en liten förundran och irritation.. HUR SKA JAG GÖRA FÖR ATT FÅ SOVA?! Suck...
Osovande sjukling på bristningsgränsen.
Nätter utan sömn BRUKADE vara min vardag, men vad nu. Tillbaka? Inte mått bra idag, alls. Förbannade jävla kropp bestämmer sig för att dunsta i allt vad välmående och friskhet benämns vid.
Är så trött, så trött.. Illamåendet gör sig påmint och måltiderna slutar oftast med kräkning var och ingen stans. Senast på mina egna kläder - ush. Ner i tvätten med dem, in i duschen med mig.
Det värsta är inte symtomen i sig, det hemska är de tankar det väcker. Tillbaka blickar och känslor. Minnen accocierans med skam och självförstörande.
Jag är starkare nu och det ger mig en trygghet. Jag är rädd för min impulsivitet, men finner ett lugn av vetenskapen om hur jag tagit mig igenom den jobbigaste av resor.
Dagarna får mig oroad över träningen, när ska jag nu ha tid?!
M å s T e L y c K a S .
Förnuftet ligger mest och gnager utan vidare framgång, insikten skriker av välbehag för hur fel jag känner att (det nu oförvållande) agerand är. Aldrig mer.
Punkt och godernatter.
Älskar min älskling.
Avskyvärt.
Jag har så mycket att skriva, så mycket att känna. V i L L u T , orden. Jag är så arg, ilskan fyller hela min kropp, ett mörker vars färg gör sin rätt. Svart.
Jag kan förlåta så mycket, men övergrepp. En enda egoistisk handling, som förstör för så många liv. Jag vill skrika, jag vill gråta. JAG VILL VISA HELA VÄRLDEN VILKA AVSKUM DET FINNS.
Men ni vet, precis som jag. Vad hjälper det? Jo vi kan försvara, gå in och hjälpa.
Och sen när det går så långt som till åklagande och domstol. Bevis och vittnen - med ett nedlagd beslut.
Jag hatar detta. Hatar alla jävla kräk som utsätter oskyldiga människor för levande men. GO AND FUCK YOURSELF TO DEATH.
Och så var det de där med sömn.
"En full mans ord, är en nykter mans tankar", för mig borde det vara; "en 'sovande' kvinnas ord, är en vaken kvinnas tankar". För ja, jag minns aldrig att jag ens varit inne på blogg.se när jag tagit sömnis och inte lyckats somna. Det är för mig ett konstant mysterium hur jag natt efter natt kan aktivera mig nattetid när jag inte ens är vid mina fulla bruks medvetande. Men som sagt, mina upplysande meningar är av verklig beskrivning. 
Däremot är varken psyket eller kroppen på topp. Precis innan jag tog mina tunga steg mot stationen började wifie må dåligt och dagens intag lämnade den stackars kroppen. Dock han jag tyvärr inte smita innan denna avskyvärda "bacill" hann fatt i mig. Perrongvistelsen var suddig och lagom ombordkliven på tåget, vände sig även min mage ut och in. Ush. Måste sova bort detta, för mina resetimmar är ej avbrukade.. Suuuuuck. Men tar med mig känslan av en underbart fin och bra helg. Tack världens bästa <3
Helg helg helg
Rapport från skåneland!
Helgen har inneburit det mesta måste jag ändå få lov att säga. Ankomst på fredag, påökning med S bästa vän, en riktigt härlig en!! Middag för tre, lite drickande och POFF ändrade planer.
Lördag var en segmorgon med frukost på sängen av frugan <3 fortsatte i en liten tripp till två härliga tjejer med en massa kattungar, blev helt kär tusen gånger om! Efter det fortsatte vi kvällen med en barrunda.
Idag söndag var slapparena slappdag! Fyllebrunch med ägg & bacon. Dusch, smink och ivääääg! Vi gick till en mysig restaurang där jag fick äta god mat
Och även träffa S mamma. Hur gullig människa som helst!! Hemhem, skynda till affären för att köpa godis och ladda ner oss framför tvn med ett 7h långt tittande på prison break SPÄNNANDE!!
Nu sover lilla wifie, men annat är det för mig, as usual. Klockan är 4.00 så ska göra ett försök :) godernatter 
Olika. Varandras verktyg.
Livet i synnerhet, är något vi får, tar och ger. Vi väljer vägar och möter motgångar. Snavar och faller, för att resa oss och stadigt blicka tillbaka på det som tog en ur balans. Vi tänker inte alltid ur perspektiv, ser inte det vi får. Nöjda av livets tillgångar suktar vi efter mera, dubbelmoral. Ovetskapen om vad komma skall gör oss nyfikna, förhastade handlingar kan leda oss till fördärvet. Vi måste inte bara lära oss av de egna misstagen, utan observera de snedsteg som redan tagits. Individen, vi är på samma jord, andas samma syre. Må hända olika till synes, med en individuell hjärna men samtidigt varandras verktyg. Tillsammans blir vi en och oflyktbart ett samspel i denna värld.
Du.
Jag.
Vi.
Tillsammans. 
Mormor
Envishet och styrka.
Du kämpar i min kropp.
Men vart befinner sig din?
Modet lever, men medvetandet sinar.
Vi vill alltid ha dig här,
Men du är värd mer än sjukhus och slangar.
Du måste få vara du,
Vad än det innebär.
Om du skulle få välja,
Göra din röst hörd.
Vad skulle du vilja,
Vilka ord skulle du forma?
Vi finns här, morfar finns där.
Vart än din stig leder,
Kommer du alltid vara omringad av ren och skär kärlek.
Älskade mormor. <3
en helg i bollnäs
hej hallå! vill be om ursäkt för blogg-torkan men har haft så mycket att stå i den senaste veckan. började forna vardagar med en fantastisk avslutning. krossade åter igen fingrarna för att SJ skulle se vilken supebra resenär jag är och kanske ge mig någon form av ersättning, hihi. ' ..dock tappar jag nu hoppet på crossed fingers.
destinationen var Bollnäs, men den till synes så smidiga resvägen ändrades snabbt, då vi pga ledningsfel blev avkastade i Gävle. ersättningsbussar utlovades, stackars "personal" säger jag bara, när det visade sig att inga bussar kom och de fick stå till försvars mot en mängd irriterade, trötta och stressade resenärer då "de" välde ut ord och meningar utan visor, jag som den nu sansade person jag en gång är (inte), tog mitt förnuft till fånga och skaffade en vän att prata med under den långa väntetiden..
himlen hade skiftat från klarblå till näst intill nattsvart. min älskade vän kom och mötte mig vid bussen, och utan dagens hightech (ficklampan på mobilen) hade vi lätt missat henne.
vi hann nappt med ett hej innan det nalkades middag med de lite mer åldersbenägna människorna + hennes lillebror. tacos stod på schemat och jag kan inte minnas senast jag åt mjukt bröd, var helt okej men föredrar nog det hårda krispiga.. ;)
vi hann med idol och mys framför TVn. hittade även världens roligaste mobilspel som vi broderligt turades om på. det vart mycket prat och sitta i soffan. klockan tolv blev vi dock hungriga och rostade mackor mitt i natten. ännu en grej jag inte kan minnas senast jag åt - vanligt vitt bröd.. med smör, ost och marmelad. gick ned men föredrar skinka eller leverpastej, hihi.
vi hann med idol och mys framför TVn. hittade även världens roligaste mobilspel som vi broderligt turades om på. det vart mycket prat och sitta i soffan. klockan tolv blev vi dock hungriga och rostade mackor mitt i natten. ännu en grej jag inte kan minnas senast jag åt - vanligt vitt bröd.. med smör, ost och marmelad. gick ned men föredrar skinka eller leverpastej, hihi.
vi tog en lång sovmorgon och gick upp lagom i tid till att hennes pappa skulle åka till stan för att leta efter present till en familjevän de senare skulle fira. Jag & Milla åkte med, gick runt lite i affärer innan vi avslutade förmiddagen med en god sushi-lunch. efter tidig middag på potatismos & kötbullar, bjöd kvällen på upptäcksfärd i en gammal lada, lite oväntade grejer rotades fram och observerades. kändes som när man var liten och busig, för det kändes verkligen inte som ett ställe man bara fick klampa in på.
eftersom att jag är ledig på måndagar, kunde jag stanna en dag extra, en mycket god ide tyckte vi ända tills vi festade till det lite, vilket samtidigt slog till för oss när vi resta oss, haha dummer. jag hade inga mediciner för denna dag så fick en sömntablett av henne. blev helt konstig, kunde inte forma ord eller meningar, vinglade nör jag gick och allt som lämnade min skepnad var sludder. jag blev rädd för mig själv och vi gick och la oss.
vaknade upp med samma problematik och fick verkligen anstränga mig vid varje bokstav och arbeta med varenda cell för att veta vart och hur jag skulle komma framåt. var bland den läskigaste upplevelsen jag någonsin varit med om. tanken var att jag skulle åka och måla krokil med mamma på måndagseftermiddage. MEN jag fick inte ens komma upp till hennes kontor då jag i telefonen sluddrade som en drog- eller alkoholberusad gubbe.
men summan av kardemumman har jag haft världens bästa helg med fina fina M <3 flera sådana resor röstar jag för! :D
Jag har hittat en ängel på denna jord.
Fantastiskt. Den där känslan som bara sprudlar energi och bekräftan på att allt är som det ska, så rätt som det bara kan bli.
Vi kämpar för rättvisa, men oförstående ord och felbeskrivningar når oss inte.
"I don't care about what they say"
Hon, min ängel.
Långt borta men ändå så nära.
Den skinande tiaran utgör ett ljus i hösten mörka dagar. Ger kraft till de trasiga uttagen. Bidrar till näring för de djur vars blommor sagt godnatt. Tänder den lampa som alltid varit släckt.
Reser det tält som alltid funnit sig med trasiga pinnar. tänder den eld vars glöd avtagit.
Hon fyller mitt en gång så svarta organ med rött sken av kärlek. Allt, livet - gör hon så mycket bättre, My love. Always in the heart of mine. ❤️
Full fart på dagen
Morgonstart i form av frukost hemma följt av möte med försäkringskassan. Svåra bemötanden, åter igen försökte jag minnas min historia, måla upp en bild infattande de viktigaste begreppen. Förklaringar, tydliggöranden och en himla inlevelse. Även om många stunder är luddiga är detta den senaste delen av mitt liv, min vardag. Jag har bott i mig själv, ett hus jag hatat. Nu går jag vidare.
Dagen fortsatte av en eftermiddag i text, mening efter mening beskrev jag mina känslor och upplevelser, de där fysiskt blanka bladen jag tänkt världen ska få ta del av, jag önskar och vill. Tänk om jag någonstans kunde lyckas hjälpa, trycka på i rätt väg och leda vilsna själar.
Klockan slog eftermiddag och fötterna hoppade vant i träningsskorna. Nygammalt, det var ju så länge sedan. Timmen hos sjukgymnasten väckte glädje och minnen. Allt det där jag älskat, kan inte förstå att jag nu får chansen att gå in i de igen. Bygga upp min kropp och sträva mot allt vad hälsa heter. Ett nytt rus, ett icke destruktivt. Att något så litet kan kännas så bra. Dock försöker jag med förtvivlan trycka bort känslorna av skam. Det där med att börja från skratch, med något som en gång varit det enda man varit sådär riktigt bra på. Men jag träcker på mig och accepterar min resa, pånytt född, jag har allt att se fram emot. Allt kan bara bli bättre och för varje dag som går tar jag nya steg på min nyfunna stig.
Middag vid bordet, kräftsallad + äggmacka. Inga konstiga känslor, hemkommen och hungrig. Hur mer tydlig kan man vara? Det normala är äntligen tillbaka, att kunna lite på kroppen. Skeptiskt granskar jag mig själv, is this what I become? Ja, och det är fan i mig tillräckligt!
Ytterligare ett steg åt rätt håll
Jag inledde en resa.
En behandling jag många gånger misstrortt. Önskat, men inte hållit.
Jag gick in med en vilja, en drivkraft starkare än hoppet.
Jag ville, men tvivlet slog mig varje natt.
Dagar av eld, en aska utan glöd.
Men jag hade bestämt mig.
Tunga andetag, puls utan ansträngning.
En förtvinad kropp, ben utan skydd.
En sargad själ.
Masken föll, det fanns ett stop.
Insikt och vilja blev min vändning.
En kamp utan paus, ett helvete i lågor.
Skor utan sulor, vatten utan strand.
Jag fortsatte, steg efter steg. Dag efter dag.
Ingen karta, men ett plan. Jag visste, en snårig väg, en bestämd riktning. Framåt.
Idag kom bekräftelsen. Tvivlet ersattes av lycka. Hoppet blev till stolthet.
Nätterna är långa, men dagarna ljusare.
Livet inom vita väggar finns, men omsättningen inte lika hög.
Två dagar i veckan, ett prov, en chans.
Jag tar den. Jag är redo. Jag vill.
Ogreppbart, ovant, nytt. Härligt, fritt och mitt. Livet, mitt liv. Äntligen, förtroende.
Jag är påväg, jag är lycklig.
Nightmare
Mardröm. Vart är världen påväg?
Avsky, fruktan. Avundsjuka.
Slag, ett efter ett. Hårda som sten.
Tunnelbanan fylldes av hämningslösa män,
De ville ha, de tog.
Lämnade en krossad själ.
En flickas vars murar rasat, för att
Byggas ännu högre, tjockare.
Kommer man någonsin tillbaka.
Ögon, stirrande. Ingen hjälp.
Hur går man vidare, med vetenskapen av att aldrig glömma?
Andetag, skräckslagen.
I sängen, hemma. Vart för natten mig, varför målar den upp sådana här saker på min redan svarta tavla? Vill något sägas? Frågor, utan svar.
Vart tog min regnbåge och fluffiga lamm vägen?.. 
Stress
Den otillgängliga sömnen gör sig även denna natt påmind. Den vita medicinen, det kompakta lilla pillret som ska få mig att somna och John blund att vakna. min skeptiska sida träder nu fram, efter alla dessa år av hopp & tro.
Utmattning var tidigare min räddning, men kroppen klarar mer nu, energin är högre, min uppbyggnad är i full gång.
Vad är det som försiggår inom mig, är det vad människorna i vita rockar säger, stress. Stress? Över vad då, situationen i sig? Vilken situation? Förklaringen ligger nära och jag bär på den, dagarna i enda .. Jag börjar förstå, frågan är om du gör det. Jag vill ju bara vara fri.. 
jag lever och jag lär
veckans första dag startade med en försovning, stress och en ilande kyla mot ansiktet. vart blir ljudet från min klocka av på morgonen, undrar jag? jag tror mig finna en förklaring i antalet digitala siffror innan ögonlocken sakta sluter sig tunga.
magen gör sig påmind, igen. och igen. utan facit i hand chansar jag på tempot i huvudet. omedvetna och abstrakta tankar som snurrar runt i virrvarv. vad händer nu. NU. när jag är frisk. behöver jag inte vara VD över mitt ego längre? den individ jag så länge försökt lära känna, ska jag bara släppa och gå vidare? öppna ögonen, låta blicken rulla högre än det isärsparkade gruset. se världen, jorden - det ställe där min förvirrade själ en gång tog sin form.
nygammalt. ovant, men alltid funnits där. vad är sant och vad är falskt? har min naivitet mognat eller söker jag fortfarande den där samspelta lyckan oss organismer emellan? jag vet inte. vet jag något alls eller vill jag veta?
ni ser. tankarna. inte ett enda konkret spår, brända facit jag trodde ljög. dolda sanningar jag inte hörde. vemvadhur?
vem skriver detta kapitel om inte jag. ingen. det är mina tomma ark som måste fyllas, av mig. mina val, handlingar och erövringar. det är upp till mig, åter igen har jag ett liv i mina händer. ett ansvar som aldrig får släppas, en nutid som aldrig kommer tillbaka. nu är det dags att sätta punkt och börja med Stor bokstav. jag börjar inte om, jag börjar inte på nytt, jag fortsätter. dubbelmoral, men ja. jag fortsätter. min historia är min bakgrund, det som format mig till den jag är idag. hur mycket jag än ångrar saker görs det inte ogjort. men jag släpper inte pennan för det. jag lever och jag lär. fortsätter framåt.
