Riktningens frånvaro
Jag lever och jag lär, men jag är inte här. Vill hitta min väg, vara i mig själv. Jag förlorade för så länge sen, gick vilse. Utan en blick på kompassen, ritade jag min egna karta. Utan att sudda, målade jag över varje dike. Broar blev teoretiska och havet frös till is. Dagar passerade, men tiden stod still. Jag fick börja om på nytt, bränna och slänga. Askan finns i luften och minnena med den. Jag ville förinta det svarta och fick det vita. Ett blankt blad, tomhet och det bländande mörka.
Bestie !
Yeahj, visste väl att helgen skulle fortsätta bra! Spenderade gårdagen med min bästaste vän. Vi kaosade runt lite i affären innan middagen och for bara skrattandes runt. Många blickar på det men vad gör det, haha! Bästa stunderna som finns! Sushi & fiskbulle middag med nötter, film och godis! Massa skratt och prat, mysstund i min sovplats när herrn i huset kom hem ;) 
Dem somnade som stockar och kvar låg jag och katten för oss själva. Sjukt mysigt även då hennes tass som bäst ville placera sig på både mun och näsa, tss ;) djur är fasen något av det finaste som finns, längtar så efter min lilla minigris som ska förgylla mitt liv så småningom! Tack för igår och idag bestie!! <3
Frukost (nästan) på sängen med äggmacka och nyponsoppa - mums! Nu väntas pepparkaksbak med storebror + familj! :D
Något som fick mig att le
Impulsivitet tycks falla mig i smaken, men spontanitet är något jag strävar efter. Något som ätstörningen hindrat mig från i så många år, men ikväll fick den minsann inget utrymme - HA!
Träffade en nära vän på cider och tacos kväll, så jävla underbart att hon äntligen mött sin överman i tacos-ätning. Jag menar, de andra gångerna har jag kört på cider och gurka - INTE NU! Såg ut som att jag var gravid efter kvällens belopp, men som om jag brydde mig?! Nej. Kvällen var så jävla värd och det är precis sånt här jag behöver! Vänner och normalitet, socialitet och umgänge. FANTASTISKT.
Nu ska jag lägga mig med ett leende på läpparna, INGET ska få förstöra det här, inget. Dessutom väntar en ännu rolig dag imorgon, som jag längtar. Jag trodde att helgen skulle falla i samma förlopp som veckan - deprimerande och tragiskt. Men tänka sig, det GÅR att vända! Peppar peppar ta i trä ta i trä.
Saker som inträffat ska jag ta lärdom av, inte älta och straffa mig själv. Ångesten ska övervinnas och stadigt ska jag stå. Ta den tid den tar, jag måste bara sätta fokus. Framåt. Jag vet att jag kan, innerst inne - jag har klarat det förut. Anorexin var det svåraste jag någonsin utsatts för - jag övervann den och med det i bagaget kan jag klara vadfan som helst. Positiviteten flödar, håll kvar i den nuuuuu! Godernatter :)
Det där människoansvaret
Har fått fnatt på texter och känslor, försöker lokalisera mig. Natten till idag var hemskare än på länge, vilket är otroligt konstigt då jag hade en bra kväll. Pappa tyckte detsamma och kunde inte för sitt liv förstå, ännu mindre kunde jag förklara. Fick inte ens ligga kvar i mitt rum, fick gå ner runt fem på morgonen och lägga mig soffan och slökolla tv "där uppe verkar det ju inte gå allt för bra för dig". Jag orkade inte säga emot - jag förstår oron, men att säga att jag inte bara straffar mig själv utan även hela min familj - triggar mitt beteende ännu mer. 
Ett av mina allra största problem är att jag ALLTID tar på mig alla andra problem, vill fixa och laga. Lappa ihop och glädjen av att kunna hjälpa lyfter mig något otroligt. Men detta gör även att jag suger in varenda ord som sägs, speciellt det negativa och jobbiga. Jag sollar ut och spar det som gör ont. Ord och händelser som inte lämnar mig förrän det inte längre tynger personen i fråga. Människor är mitt liv och jag vill finnas överallt. Ingen förtjänar att må dåligt, vilket blir en väldig dubbelmoral då jag skadar mig själv så pass mycket att jag inte ens är hel när jag tar itu med andra lagningsprocesser.
Jag har ett helt liv av outredd historia, som jag inte riktigt vågar ta tag i alla gånger på grund av rädslan att misslyckas och få allt på svart och vitt - jag kommer aldrig kunna laga mig själv. Nu är jag så pass gammal också att andra tankar knackar på, såsom barn och familj. Framtid och yrke. Jag har väldigt svårt att se mig själv som en mamma just nu, jag är rädd att i min okunskap att kunna ansvara för mig själv - skulle jag bli en dålig mamma. Känner mig redan som en förjävligt kass flickvän.. Och alla dessa år som destruktiv, det kommer inte att gå att dölja i en evighet. Tänk om mina barn skulle fråga mig, kanske bli nyfiken och få för sig att det kan vara en del av livet - ta efter och att jag "triggar igång" det lilla livet till något jag ALDRIG skulle kunna förlåta mig själv för. Jag är så otroligt rädd och orolig för sådana här saker. Finns en mängd mer som påverkar - men detta börjar redan bli en suddig novell..
Så i många år har jag försökt resonera med mig själv, försöka förstå att jag inte kan ta på mig ansvaret för allt som händer runt omkring. Precis samma sak gäller ju min omgivning - så varför skulle det behöva vara annorlunda för mig? Jag får kämpa med det hela livet, men just nu finns det andra prioriteter så att jag ens får fortsätta på denna jord och orka ta mig igenom mig själv..
Sömnisen är tagen och det kan hända att denna text blivit aningen luddig, får läsa igenom imorgon igen, haha.
Nu ska jag försöka sova för första gången på cirka fem dagar.. Tröttheten slår ju ut mig också, det är jag medvetenom - var man inte labil innan så blir man väl det.. Nog skrivit,
Sleep tight!!
Påminnelse om känslan
Natten är här och jag med den. Men vad tusan. Har precis varit och firat min faster, vilket har varit förvånansvärt bra då jag varit skeptisk mot det hela tiden. Har varit väldigt säker på att jag inte skulle orka gå, men tillslut gjorde jag det. Mamma var där och sa att jag såg både pigg och glad ut, det fick mig att le. Fick två tankar, dels "yes!" men även "fan, nu går jag in.i min mask igen". 
Jag tror nog inte att jag får må bra, men det gjorde jag. Lekte med barnen mest hela kvällen och det gjorde mig SÅ GLAD. Och jag menar, ingen av mina släktingar vet hur jag mår just nu och så länge jag är ute ur ätstörningen slipper jag förklara något som inte går,.. Än. Jag lever i nuet och umgås med mina nära, dricker & äter gott, är den person jag vill vara och egentligen är. Hon som de flesta känner utan alla besvär. Många minns min historia, men gläds åt min nuvarande tillvaro. Vilket även är det jag strävar efter, att få komma tillbaka helt. Uppenbarligen tar det tid, men tillfällen som dessa får mig att minnas hur det SKA vara. Det som återstår är att tillåta mig själv att må bra, att inte förstöra det så fort jag känner att känslan är ovan.
Även om jag många gånger hört hur modig jag är, blir jag rädd - och just nu är det för mig själv. Men jag är säker på min så kallade återkomst, det är bara en fråga om tid. Jag vill inte vänta längre, men förstår att jag måste kämpa mer än vad jag trott. Jag är beredd på att kämpa, så länge jag vet varför.
And when you're down
Hell
Abstrakt. Hur bränner du något som inte går att tända eld på? Vad gör du av askan som inte finns och hur matar du lågorna som inte brinner? Brasan är tänd, men glöden släckt. Röken bolmar, men osen väck. Ett bländande ljus.
Metaforer utan tolkning, frågor utan svar. Begrepp utan mening, ord utan betydelse. Svart på vitt, grått och suddigt.
Ord & bilder i allt det destruktiva.
Konstigt hur jag börjar skriva och redigera när jag mår dåligt. Som att jag bara kan formulera mina svarta tankar, eller också försöker jag bara tydliggöra dem för mig själv. Famlar i mörkret och söker perspektiv. Hitta något som får mig att förstå, kommer jag någonsin att må bra?
Kaos
Åter igen en kamp
Åter igen en kamp, annorlunda men svår. Försök till att dra fram styrkan, kväva det som förstör. Tillbakablick och framtid, varför denna ständiga kamp mot den egna individen jag bara borde älska? Denna långa promenad, utan att veta om man kommer fram.
Vad gör jag mot mig skälv?
Bakslag
Bakslag deluxe kan man nog säga.. Aldrig varit så rädd för mig själv i hela mitt liv, hur stark ångesten kan bli, hur impulsiv jag är och framförallt vad jag är kapabel till att göra.
Kvällen skulle vara fantastisk men slutade i kaos och jag har sådan ångest. Outhärdligt och åter igen vill jag bara ta en paus från allt, vardagen. Gå undan ett tag i ren rädsla. Vill inte vara med om det här, vill inte känna såhär.
Ångesten är obeskrivlig och gnager något så fruktansvärt .. 
10år av händelser.
Tjoho!
Är påväg till gymmet nu, ett fantastiskt ställe att vistas på. Går in i mig själv och fokuserar som aldrig annars. Blir fri från tankar och känner endast välbehag.
Igår träffade jag en vän som jag inte träffat på TIO(!!) år! Helt sjukt egentligen, känner mig näsan lite gammal. Vi gick i samma klass 4-6an, tider det! Spenderade så mycket tid tillsammans och minnena är obeskrivliga. Han lyfte verkligen min dag - och på kvällen mådde jag hur bra som helst :)
Middag med lillebror och mamma också, inte en alltför återkommande situation - men väldigt mysigt och fint.
Idag nalkas det party och jag har längtat så mycket och länge - WIHOOO!
Let's do this!
TILL "ANONYM" :)
Tack så jättemycket för din fina kommentar! Känns rörande att du läst tidigare bloggar och fortfarande vill följa, samt att du ser en utveckling! Blir väldigt glad av dina ord och vill tacka dig för detta :)
Be strong
Nämen hallå! Long time no see.
Har varit så jävla ledsen och arg de senaste dagarna, har inte vågat skriva något i rädsla av att mina uttryck ska ta form alldeles för starkt. För första gången i mitt liv har jag varit tydlig med min ilska och det känns både bra och dåligt. Avskyr att såra men känner ändå att jag växt, börjar kunna stå upp för mig själv. Säga det jag vill säga istället för vad andra vill höra.
Igår var jag på samtal hos min behandlare, han var väldigt ställd av att höra mina ord - som att prata med en jämnåriga, sa han.
Efter det träffade jag upp min bästa vän samt min andra Australien-kompis som har en liten dotter på 9måmader. Älskade att kunna "kasta" upp henne i luften och inte känna det minsta till ansträngning. Gå runt med henne på höften och bara känna att jag kunde delta i allt, till och med en helt vanlig lunch. Det är de där små sakerna som stärker mig något otroligt.
Fick även in en promenad med min bästa vän, som verkligen vet allt om mig. Hon är tydlig och hymlar inte med något som hon tycker. Det är bra, jag gillar det.
Mitt i allt fick jag dock höra att jag ser väldigt gay ut, haha. Det tycker inte jag, aldrig tyckt.. Men jag kanske har varit lite blind där, måste vara mitt septum. Jävla tur att jag faktiskt ÄR gay då, haha..
Igårkväll var jag obotligt ledsen, mamma försökte finnas men jag kände mig inte redo att outa allt.. Idag ska jag istället göra något bra av dagen och ladda gärnet inför en toppendag imorgon!
Hoppas att ni har det lika bra! :)
Veckan
Tjo!
Där var den veckan förbi och girly åkte hem till sin stad igår.. :( inte kul, men nu kanske jag får mer plats i sängen, hihi. Vi har haft det jättebra och hunnit med en hel del! Vi avslutade det hela på ett bra sätt, åkte hem till storebror och firade hans dag i efterskott! Lagom trött då dagen innan bjöd på fest. Har även kommit på att jag behöver alkolås på mobilen. Blir alltid så orolig över människorna runt om mig och ringer hundratjugo gånger till olika personer för att veta att allt är okej. Får jag inte tag på någon får jag panik och tror alltid det värsta..
(Så förlåt Sanna L för att du fick erfara detta.. Skäms lite..)
Åter till festen, sjukt kul och händelserik! Tjuvstartade även hemma hos faster och pratade med släktingar på deras sida, fint att träffa lite människor som inte alltid sätt mig må så bra.. Blir som en liten uppvisning av mig själv och jag blir alltid lika nervös..
Igår "lurade" mamma med mig på krokilkurs, var kul men hon glömde den lilla detaljen att objektivet var en naken man 2m ifrån en, haha.. Men det var roligt, sjukt hur man kan koppla bort och se det som vilket objekt som helst. Hade som vanligt prestationsångest av att sitta bland en massa människor som ritar som gudar! Men som sagt, kul var det!
Idag väntar även en rolig sak iform av att träffa en gammal friidrottskompis ikväll, yeahj! Men först in i duschen och sen en tripp till pappa :)
"Jag vet att du sover.."
zZZzz... Inte? Nej vaken före och efter tuppen. Jag vet inte längre vad det är som gör att jag är vaken hela nätterna. Känner ingen direkt oro eller stress. Kan inte förstå, samtidigt som jag är så van.
Dagen har varit lika pigg den. Mysmorgon och lite utvilande, en tripp till SATS, sushi hos pappa, bubbelbad, hårfärgning och fredagsmys framför prison break. Helt perfekt dag rakt igenom! Njuter i fulla drag av att göra allt och ingenting. :)
Så mår för i övrigt bra, länge sedan man kunde tillåta sig av att få ont i magen av nötter, konstig känsla det där, någon slags hatkärlek. Jag menar, känslan i sig gillar jag inte, men tanken om att jag numera 'vågar' känna så gör mig bara glad! Det är fortfarande helt overkligt för mig, att allt äntligen är över. Anorexin drog kortaste strået och jag vann, tillslut. Hand i hand har vi gått tillsammans i allt för många år. Demonen var min bästa vän och likväl som jag manipulerade min omgivning, bedrog han mig. Lurade och fick mig att falla.
Fool me once, shame on me.
Fool me twice, shame on you.
Aldrig mer kan jag med säker röst nu säga, never ever again. Känns så otroligt skönt och jag vill känna mig stolt men tanken om att jag "valde" att inte äta och vägra vård in i det sista, stoppar mig till det. Är dock medveten om att detta sätter igång en diskussion hos er. Jag vet att man inte "väljer" att vara sjuk och må piss. Jag vet verkligen hur det är. Men nu över till det bra - jag är lycklig! Vågar knappt skriva det i rädsla av att det ska tas ifrån mig... Nu ska jag försöka vara duktig och somna!
Hej svejs! 
Välkommen ! ;)
Goder förmiddag alla!
Sitter för tillfället påväg till sjukgymnasten, ska bli kul! (Pepparpeppar)
Mötte upp tjejen igår, alltid något strul med tåg och plattform, men efter en väl utvald beskrivning av en rulltrappa hittade vi varandra. Haha.
Vi tog igen lite välförtjänt tid framför prison break igår, dock somnade min andra hälft i mitten av sista avsnittet, bra sällskap att dela spänningen med. Nejdå gjorde ingenting, så söt när hon sover - känns dock lite halvkul att lämna henne ensam just nu.. Menmen.
Ett projekt angående min övre del av kroppen är påbörjat, kommer nog bli bra och längtar som bara den tills att det är klart!
Nj dags för mig att kliva av detta färdmedel, seeee yaaa! :D
Kära storebror......
Vill starta meningen med att tacka för fina kommentarer, jag lyser upp något otroligt när jag ser dem! Och finns det någon där ute som behöver tips eller har frågor, var inte rädda att ställa dem :)
Idag fyller min älskade storebror år, skrev han ett fint sms morgonen till ära. Dock förstörde han ganska snabbt mina syskonkärleks fina avsiktliga ord.
Svaret på det har ni på den bifogade konversationen under..
Annars är jag påväg till ett "möte/samtal", följt av träff med mamma för diverse nödvändiga saker. Min axel bär upp en väska med mina favoritkläder - träningsoutfiten. Så även en gymvistelse väntar - love it.
Min kära hälft skulle ta tåget till Sthlm idag, men som den storstad man en gång bor i, är det många kommande besök och antalet inställda tåg gör det inte lätt för resenärerna att nå sina mål..
Suck!
Men allt går bra ändå, njuter av mitt "nya" liv och känner mig fortfarande väldigt lättad och fri! High FIVE på den!
See yaaa! Ha en bäst dag alla! :D
LYCKA !
Natt efter natt, sömnlös. Men inget kan påverka min lycka för tillfället. Jag menar, känslan jag har inom mig går inte att beskriva, känns som att jag ska explodera av lycka och lättnad. 
Var på möte i fredags, överläkaren, min behandlare och två föredetta behandlare från psyk. Alla var förvånade, glada och imponerade. Vilken kamp jag visat upp, styrka, mod och envishet. Jag klarade det, denna gång klarade jag det och allt är så overkligt. Nästan sex år av helvete och nu står jag här, på jorden och starkare än någonsin. Jag är inte utskriven, men jag börjar i öppenvård nu. Aldrig har jag tagit dessa steg och verkligen känner att jag varit redo. Ringde hela min familj inklusive min flickvän. La mig på lillebrors säng och bara berättade allt för honom, han blev så glad. Så glad.
Fortsatte kvällen på ett underbart sätt, var ute med en av mina närmsta vänner. Vi hade så otroligt kul och hela dagen och kvällen var så lyckad som den kunde bli. ÄNTLIGEN ÄR JAG TILLBAKA! Ogreppbart, abstrakt och helt jävla fantastiskt. Så det är såhär det känns att vara fri från ätstörning?! Är det såhär det känns att äntligen få kicka igång sitt liv? Jag kan bara inte tro det.
Mitt vokabulär är använt och mon förmåga att bemästra ord är som bortblåst, jag finner inga som ger en rättvis bild av hur jag känner. Lycka!
Crying my eyes out
Tårarna bänner, det salta rinner inte ut. Stannar kvar och fräter, mitt inre faller ihop. Stark utanpå, sakta bryter jag ned mitt skal. beskyller mig själv. Straffar. Besvikelse, svek och tårar - vem annars än jag? Det var aldrig min mening, aldrig min plan - och offrena blev vi.
Du och jag, som alltid stått så nära.
Kärleken till dig är obeskrivlig, ändå blev och blir allt fel..
Hanterandet är svart, agerandena labila och handlingarna svåra.
Universums problem är mina problem, så har det alltid varit för mig. Jag kan inte på min karta få in att alla problem i världen inte är mina, eller orsakat av mig. Ibland blir det fel, ibland är timingen dålig och ibland är bara perspektiven olika. Men det river och gnager i mig så förbannat hårt. 