Crying my eyes out
Tårarna bänner, det salta rinner inte ut. Stannar kvar och fräter, mitt inre faller ihop. Stark utanpå, sakta bryter jag ned mitt skal. beskyller mig själv. Straffar. Besvikelse, svek och tårar - vem annars än jag? Det var aldrig min mening, aldrig min plan - och offrena blev vi.
Du och jag, som alltid stått så nära.
Kärleken till dig är obeskrivlig, ändå blev och blir allt fel..
Hanterandet är svart, agerandena labila och handlingarna svåra.
Universums problem är mina problem, så har det alltid varit för mig. Jag kan inte på min karta få in att alla problem i världen inte är mina, eller orsakat av mig. Ibland blir det fel, ibland är timingen dålig och ibland är bara perspektiven olika. Men det river och gnager i mig så förbannat hårt. 