En behandling jag många gånger misstrortt. Önskat, men inte hållit. 

Jag gick in med en vilja, en drivkraft starkare än hoppet. 

Jag ville, men tvivlet slog mig varje natt. 

Dagar av eld, en aska utan glöd. 

Men jag hade bestämt mig. 

Tunga andetag, puls utan ansträngning. 

En förtvinad kropp, ben utan skydd. 

En sargad själ. 

Masken föll, det fanns ett stop. 

Insikt och vilja blev min vändning.

En kamp utan paus, ett helvete i lågor. 

Skor utan sulor, vatten utan strand.

Jag fortsatte, steg efter steg. Dag efter dag. 

Ingen karta, men ett plan. Jag visste, en snårig väg, en bestämd riktning. Framåt.

Idag kom bekräftelsen. Tvivlet ersattes av lycka. Hoppet blev till stolthet. 

Nätterna är långa, men dagarna ljusare. 

Livet inom vita väggar finns, men omsättningen inte lika hög.

Två dagar i veckan, ett prov, en chans. 

Jag tar den. Jag är redo. Jag vill. 

Ogreppbart, ovant, nytt. Härligt, fritt och mitt. Livet, mitt liv. Äntligen, förtroende. 

Jag är påväg, jag är lycklig.