Helluuu ^^,
Hektisk dag vill jag lova. Kort om personal och en himla massa långa och krävande samtal. Även detsamma för mig.. Så det var lite rörligt, med allt gick bra. Sen hände en grej som är så typiskt mig - glömde medicinlådan på enheten när jag åkte iväg på permis, så fick åka tillbaka nu 21.30.. Haha..

Åkte hem med taxi varpå chauffören babblade hela tiden. Hans dotter hade också haft anorexi och det mest påtagliga för honom var att Mensen försvann, han ville ju bli morfar.. Så vi pratade om mens mest hela vägen, haha! Jag må vara öppen, men det där kändes ganska märkligt ;)

Jag mår genast mycket bättre när jag får komma hem så ska försöka glädjas och ta vara på det, styrka upp mitt psyke för att möta samma jobbighet igen på måndag..
Nu ska jag sova lite, godernatter!!

Bilden; mamma & jag i bilen påväg till enheten och min medicin :p

Jag var på Pride i lördags och gick paraden. På ditvägen träffade jag på en kompis som blev lite tagen av vart jag var på väg; "är du stolt över något?"
För mig är allt bara kärlek. Jag är stolt över att människor vågar älska och anförtro sig till en annan människa. Eller stolt, jag glädjs av det!
Gayvärlden har inte alltid varit så lätt, men det är framsteg att den numera accepteras i många länder. Däremot kan det fortfarande var svårt även i Sverige. Man får lätt en stämpel eller döms på något sätt. Samhället bidrar till att Inte alla vågar vara öppna med sin kärlek och det liv de vill leva..
Prideveckan är dock underbar - all lycka, stöd och glädje! Hela spänningen sprudlar av energi - fantastiskt!
Klart att man ska vara stolt över den man är, men jag kan tycka att det inte är någon skillnad på människans kärlek bara för att man har olika läggningar.. Svårt ämne det där, bäst för mig att sova nu kanske ;)

Goderkväller!
Mår lite bättre nu, med all denna tanke&känsleström som plötsligt kom. Inte alls varit van vid. Mycket om kroppen och skeva tankar. Maten i sig har inte varit speciellt (pepparpeppar) jobbig. Med den kämpar jag på bra!
Snart åker jag på permis och då får ni säkert lite gladare inlägg och jag ska stapla upp mitt liv DÅ OCH NU!
Godernatter !

Alltså. Herre. Min. Gud.
Jag måste ha något fel på mig. Eller så är jag allergisk mot enheten, både psyket och fysiken verkar rubbas..
Till sak och poäng ;) nös konstant i 7h(!) igår, slutade vid tolv då jag kunde somna.. Sen snöt jag mig på en pappersbit som det oturligt nog låg en plastbit i från sängen (hade tagit bort lite plast från mobilen) så skar upp ena sidan av näsan. De sa att de egentligen behövde sy men att det skulle se förjävligt ut.. Haha vad man lyckas med!

Vaknade och åt frukost, sen startade nysningarna igen, och håller fortfarande på, är då uppe i ca 4h.. Haha helt sjukt!
När de andra har grupp - blev jag nedskickad till Apoteket för att köpa allergimedicin, se om det hjälper!

Nu har vi precis ätit lunch, lax med ris. Aldrig sätt en så stor laxbit men det gick ned, herre vad jag förstorat min magsäck - vart är efterrätten? ;)

Anorexi är sjukt, jättesjukt. Hjärnan spelar ett spratt mest hela tiden. Får man en kommentar "åh, vad du ser pigg ut" "jag är så stolt, ser hur bra du jobbat" "vad fin du är nu" "det är så stor skillnad". Jag kan bara prata för mig själv men tror att det är ganska lika tankar för många. Inte speciellt många varv innanför pannbenet och kommentaren omvandlas till "fy fan. Du har tappat kontrollen!" "Nu är du tjock, du har misslyckats med den enda du var bra på" "nu får jag inte må dåligt länge"
Osv.. Finns en miljon tolkningar, men ofta negativa.

När jag är hemma, brukar jag kunna glädjas av min nya snygga kropp. Men här på enheten blir allt plötsligt likt en tävling, här ska man vara smal - annars har man inget här att göra. "Alla är smaka förutom jag", brukar jag tänka. Tror att alla vänder sig om när jag gått förbi och tänka "vad gör hon här?"
Det hela ledde till att jag tog min hand runt överarmen - kom inte längre runt. Lårens tur - de går nästan ihop.

Efter lite sunt förnuft sket jag i detta, äntligen! Jag är inte bekväm här, men det är lite lättare att soppa bort. För mig är det nog mycket osäkerhet och rädsla. Något jag aldrig kunnat erkänna för mig själv.
Det blir så konstiga synvinklar här inne, efter att dag ut och dag in blir tankarna så skeva. Det mest utmärglade blir till "normalt", och nära döden blir "snyggt".

Vad fan är det som är så snyggt med tomma blickar och utstickande ben?!
INGET. Former och lysande ögon ska det vara! Innan jag kom hit skämdes jag för min kropp, aldrig är man nöjd..
Men jag MÅR SÅ MYCKET BÄTTRE nu. Jag vantrivs här, men vill INTE se ut som ett skelett igen. Vägrar det gå så långt igen, när mamma satte två fingrar under min näsa för att se att jag andades. ALDRIG.
Jag vill leva och jag kämpar. Inte att jag vänder om nu, när jag nästan är i mål! Tankar kan man ha, men man måste jobba med att kunna hantera dem när de kmr till agerande..
Herregud vilket snurr det är..

Hey!
Har fått sova ett par timmar, men är fortfarande trött. Låg som en disktrasa på soffan efter frukosten, ända fram till näringsdrycken.. Trötto..
Känns lite bättre idag än igår i varje fall. Ville bara sätta mig u taxin och åka tillbaka hem.. Vantrivs verkligen här.
Men jag kämpar!

Ska snart in på läkarsamtal, se hur det går.. Ingen av mina behandlare är här, så en annan behandlare ska vara med. Känns inte lika tryggt så det blir spännande att se hur mycket jag vågar "öppna upp" mig.. Överläkaren är i varje fall med. Detta är inför ett viktigt möte på torsdag eftermiddag, som jag verkligen hoppas går bra. Mina behandlare och jag är både laddade och spända..

Nä plikten kallar!!

Jag fortsätter framåt, jag måste det. Inte glömma och förneka. Utan minnas och lära. En liten grop, men nu två starka steg framåt ni vet.
Hoppet ska aldrig svika igen, jag har kommit så långt nu. Maten går överbra och upp i vikt går jag (läs: oroa er inte för det) men vardagen är fortfarande svår ibland..
Ibland vill jag bara ta en paus från allt, sen får jag smaka lite på livet och längtar som en galning. Ibland tvekar jag, ibland vill inte ens jag. Men hoppet finns uppe, längtan och glädjen.
Hade aldrig kunnat drömma om att vara där jag är idag, jag vet att jag tids nog kommer att klara varenda utmaning, jag vet att jag kommer att fortsätta glad och lycklig ! Jag måste fortsätta våga!!

Hej vänner!
Helt sjuk dag igår! Jag fick gå med i Pride-paraden, vilket jag aldrig ens vågade hoppas - det är ju en lång promenad!
Åt lunch på MCdonalds (check!) och tog sen glada steg mot paraden. Stötte på ett äldre par som pratade som bara den och gubben raggade lite på mig. Fy! Dessutom öppet i fruns närvaro!
Hoppade in bakom qx-flaket, sjöng, dansade och tjoade! Så kul!

Kvällen fortsatte bra med en liten kräftskiva och massa prat - det är så det ska vara! Natten var ung, men kvällen blev sen. Så har sovit rätt mkt idag,
Men det var det värt!! :D

Idag har jag träffat en av mina närmsta vänner och fått naglarna fixade lite, jätteglad!
Imorgon är det back to the Unit, längtar INTE!

Har ätit middag och är mätt i magen, renskav, potatis och lingonsylt blev det!
Skriver lite mer ikväll!
Kramen!

Ja herre, gröna Lund igår - helt fantastiskt! Var helt lyrisk över all fart, fläkt och pirr i magen! Ramlade ur kärlekstunnel-båten rakt in i vakten, Körde radiobilarna, åt på restaurang, föll i både frittfall och tilt, åkte kvasten och insane. En hel del stod på schemat och oj vad jag njöt!!

Inte förrän 20.50 hämtade taxin mig och körde mot sjukhuset. Jag hatade att kliva in genom sjukhusdörrarna men gjorde det med skratt och leende. Jag var så upprymd över dagen och inget kunde tynga ned mig!
Ganska snart närmade sig natten och jag vaknade snabbt upp till nästa dag.

Överlycklig över beskedet - en hel vecka har gått och vikten pekade uppåt - jag klarade det!! Svart på vitt, så jävla stolt och glad! Jag vet inte hur mkt, oroar mig för stora siffror - men vafan, inga siffror ska någonsin få styra mitt liv igen!

Allt känns så overkligt. Från att ha varit stört nära döden - står jag här. Starkare än någonsin och det kan bara bli bättre!

Jag är äntligen glad på riktigt !

Hej alla fina själar!
Regnet öser ner, men inga sura miner för det. Ligger framför tvn och myser. Har fått en egoboost som jag kommer att leva länge på! Vill ni veta vad? Klart att ni vill!! :D

Imorse när jag steg upp tänkte jag ta på mig något skönt. Råkade blicka förbi dörren och såg mina lysande fina motivationsshorts hänga på en galje. Med prislappen på och helt orörda.
Jag lyfte ned dem och tittade, åh vad jag längtar. Stoppade i ena benet och sen det andra, lät dem glida upp längst höfterna. Tittade i spegeln, kände.

FAN DE SITTER SOM GJUTET!! Så jävla härlig känsla!! När jag köpte dem ringde jag min lillebrors flickvän och frågade om storlek, för vad än jag tog på mig ramlade de ned som om de vore i XXL. Men nu, åh vilken lycka! Tårarna rann längst kinderna - riktiga jävla glädjetårar!!

På bilden har jag även ett linne som satt som ett tält och en bh jag knappt kunde drömma om att växa i.
Ruset, lyckan - som jag har kämpat !!

Det högg i hjärtat. Jag orkade inte mer. Jag ville ge upp, låta min själ sväva iväg till ett ställe där varje minut inte var en kamp. Dit stegen inte var tunga, dit energin inte bara var vilja.

Missbruken tog tag i mig som att någon räckte ut handen, jag trodde att det var en vän. Ack så fel jag hade. Min lilla genväg till en lättare vardag ledde mig bara ner i det våta sunkna träsket. Med slutna ögon letade mig fram i hoppet om att hitta den där handen jag trodde skulle dra mig upp, jag sträckte mig så långt att jag hamnade utanför all annan fokus. Jag litade inte på någon utom mig själv. Kände mig sviken av värden som lurat mig ner i träsket.
Jag fortsatte att blunda, i mitt huvud omvandlade jag det sunkna till mitt alldeles egna lilla paradis. Där var jag lycklig. Jag förstod aldrig att jag bara sprang från verkligheten.
PANG sa det när jag blev ikappsprungen. Där stod jag blottad och chockad över hur ont något kunde göra. Verkligheten - det blev min värsta fiende.

Min rädsla för sanningen höll på att kosta mig livet.
Idag är jag påväg tillbaka. Vägen har gjort så ONT, men jag har kommit över det värsta krönet. Nu blir det bara bättre och jag är så glad över att jag vågade!
Så tacksam för alla som hjälpt mig att ta detta beslut - att vilja bli frisk. På riktigt!

Hej mina vänner!
Dagen spenderades både i bil och vid vattnet. Några turer bland Vaxholms butiker och en glass i solen.
Ja folks, ni läste rätt - MIN FÖRSTA GLASS PÅ SEX LÅNGA ÅR!
Jag är stolt, jag är lycklig, jag är glad - ännu ett steg! Vad är det som händer? Jo jag börjar sakta med säkert ta mig mot livet, eller ganska snabbt i min mening! Ibland är det tufft, men jag älskar livet! Det spontana, det sociala, det oförutsägbara, det underbara!

Det är stort för mig, det där med att bara kunna glida in på ett fik, en restaurang eller en parkbänk med en glass. Allt var så länge sen, jag hade glömt hur livets glada dagar var, ville bara känna det hårda, som jag bara förvärrade från dag till dag.
Livets gåva. Jag har lärt mig mycket om den tuffa vägen, nu är det dags att upptäcka något annat!

En av mina närmsta vänner träffade jag idag. Han hade inte sätt mig sen precis då jag blev inlagd, han sa, i chock -
"Fan vad du.. Ser ut!" "Dina ben, dina lår, dina vader, åååh ditt ansikte!!" "Det är ingen LITEN skillnad sen när jag såg dig sist!"
Helt ärligt var min första tanke; "åh nej, jag har blivit tjock och ful!"
Men ett sms senare fick mig att inse hur skev min tanke var.. Jag måste bort från dem, de nedtryckande tankarna..
Sakta med säkert .. :)

Fråga; Vid vilket BMI är det tillåtet att träna igen efter svält?:)

Svar; jag misstänker att det är BMI 20 och över, så att man har lite "marginal". men det har med proverna att göra också, att de är i balans och varit stabila ett tag.. Därmed är det väldigt individuellt och man får börja långsamt så att kroppen hinner med, så att man inte utsätter den för ännu en chock :)

Tjoho!
Vaknade av klockan innan 8, väckte(!) mamma och sa att det var dags för frukost.. Fick frågan om jag inte var trött efter gårdagen? "Neeeeeejdååååå!" Sa jag och somnade om till 10.00, då jag vaknade för mellis. Snarkade igen fram till strax innan tolv - lunch.

Ringde och pratade lite med min behandlare innan mor & jag försvann till stranden. Ännu en utmaning avklarad - bikini. Även om jag är glad, kan jag inte säga att jag är till 100% stolt över min kropp (men vem är väl det?), och "större" ska den bli.. Men men, allt tar sin lilla tid.! Längtar så fasligt över att få börja träna igen! :D

Vattnet var lagom varmt och doppen härligt svalkande - med några ihågkomna simtag från min simmar-tid! Åh så härligt!! :D

Nu är klockan mycket och det är dags för en annan att sova! Godernatter!!

Hejsan!
Måste bara berätta! Igår.. Vaknade upp och gjorde frukost, tog alla mina tre första mål, sen satte sig jag & mamma i bilen mot stan.
Vi möte upp en av de bästa familjer, satt under ett kastanjeträd och fikade. Fick även träffa en liten plutt på 11veckor, så underbart fin!

Solen strålade och värmen var närvarande - minst sagt! Vi satt i gräset och år middag. Ska jag vara ärlig hade detta ALDRIG gått för 2månader sen. Vi visste inte ens om jag skulle kunna föröka med. But i did it!! Så jävla glad!

Kvällen avslutade på tele2 arena med Linnea Håkansson som förband innan gyllene tider kom in! Sjöng med som aldrig förr och jag har verkligen haft en underbar dag!!

Ps. Drack vanlig fanta för första gången, gott!! :D

Överläkaren fångade mig utanför sjukhuset. Han hintade lite om det som hänt, att något slog över. Så var det ju, känslan av besvikelse blev för mycket.

Han sa att han förstod mig. Fortsatte med en kompromiss, rädslan av att jag skulle skriva ut mig var stor. Helt utan att ha öppnat munnen sa han att jag nog skulle åka på en så kallad "paus-vecka", så nu är jag hemma och kommer inte tillbaka till enheten förrän på torsdag. Nästan en hel vecka hemma, HALLELULEJA jublar mitt inre, inga funderingar alla om att det inte kommer att funka, för det vet jag att det kommer att göra!
Planen är väl den att komma tillbaka starkare än någonsin och pina ut det sista av slutenvården. Lite återfunnet hopp, yes!

Jag satte på mig det jag trivs bäst i - träningsläger. Kände mig verkligen som mig själv igen, stark och målmedveten! Som pricken över i:et har jag även kommit upp så pass mycket att mina gamla kläder börjar passa, yes you did it girl! En bra bit på vägen, även om jag har en bit kvar!

Vad vill jag säga med detta? Jag är glad & stark. Även det mest negativa går att vända på, trots att en hel hög av besvikelse fortfarande hänger över mig,. Men men ska försöka göra det bästa av situationen och kämpa mig framåt !