Det högg i hjärtat. Jag orkade inte mer. Jag ville ge upp, låta min själ sväva iväg till ett ställe där varje minut inte var en kamp. Dit stegen inte var tunga, dit energin inte bara var vilja.

Missbruken tog tag i mig som att någon räckte ut handen, jag trodde att det var en vän. Ack så fel jag hade. Min lilla genväg till en lättare vardag ledde mig bara ner i det våta sunkna träsket. Med slutna ögon letade mig fram i hoppet om att hitta den där handen jag trodde skulle dra mig upp, jag sträckte mig så långt att jag hamnade utanför all annan fokus. Jag litade inte på någon utom mig själv. Kände mig sviken av värden som lurat mig ner i träsket.
Jag fortsatte att blunda, i mitt huvud omvandlade jag det sunkna till mitt alldeles egna lilla paradis. Där var jag lycklig. Jag förstod aldrig att jag bara sprang från verkligheten.
PANG sa det när jag blev ikappsprungen. Där stod jag blottad och chockad över hur ont något kunde göra. Verkligheten - det blev min värsta fiende.

Min rädsla för sanningen höll på att kosta mig livet.
Idag är jag påväg tillbaka. Vägen har gjort så ONT, men jag har kommit över det värsta krönet. Nu blir det bara bättre och jag är så glad över att jag vågade!
Så tacksam för alla som hjälpt mig att ta detta beslut - att vilja bli frisk. På riktigt!