how did the simple act of eating become so complicated?


Ush, jag måste ta en paus. fick ett mail av mamma idag bestående av mina sms skickade under starten av sjukdomen. tiden precis innan, under och efter enheten. har bara läst fram till enhetstiden. det är inte allt jag kommer ihåg att jag sa eller kände, men samtidigt mycket jag förträngt och nu påmins om. jobbigtjobbigt.

tårar har jag fält och kinderna är klibbiga efter de salta spåren. det finns sms med skrivna till mamma, av familj och vänner. tiden var jobbig för alla, stå och titta på när jag ovetande grävde min egna grav. jag hatade det.

Dock kommer jag på mig själv att tänka "pew, tur att den tiden är över." två sekunder senare brister jag ut i förtvivlade snyftningar med vetenskapen om att jag fortfarande inte är fri, väldigt långt ifrån frisk.

Det gör ont.


På enheten, närmare bestämt Julafton tvåtusenåtta. jag känner knappt igen mig själv.



mamma är hemma från jobbet nu i varje fall. jag har flyttat upp till mitt rum efter att ha tittat klart på två filmer. skrivit en del och inväntar nu 22.00 tiden, så att man får ta mjölk och bara sova. blev ingen sömn inatt, alls.
kom hem med för mycket ångest igårkväll. ville bara få bort allt ur min kropp, spyspyspy. men jag gjorde allt för att hålla det borta, vilket jag lyckades med fram tills ungefär 07.00 på morgonen.. som att jag väntade in morgonen för att ..jag vet inte. som att jag inte tillät mig sova i rädslan av att somna och missa "tillfället" att spy upp det som gav mig så mycket ångest. Jag förstår ingenting av mig själv längre.
Så okontrollerat, men samtidigt så ..kontrollerat. BLÄ !





Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: