baksidans erfarenheter.


inte en enda blund fick man. hmpff.
det närmar sig. allt. tiden är knapp till foten första stegen, foten ledande in bakom stängda dörrar. jag får inte se det så igen, jag vet. men.. känslor, tankar och inte minst minnen. det enda jag riktigt lyckas dra referenser och paralleller till. jämförelser, påminnelser och kampen. jag vet att det var över tre år sen, men det är det jag kan om slutenvård. min enda erfarenhet. det där som ledde till intetförstående, motarbetande och en saknad förståelse. tips och ideér på något som bara gav gödning till en mer ingrodd ätstörning, inte bra. så fel så fel, men så in i bomben naiv och bestämd. öppenhet är svårt att dra fram med den ständiga tankegången mellan gamla tider. orkar jag? jag måste. jag väljer. men fan för alla tankar och minnen.



två bilder från -08, på Capio. Julafton på rummet och födelsedag fyra dagar senare - i korridoren.
hemska minnen. och nu ska vi tillbaka. känns ju väldigt bra. hah..

lite mat och vikt


Goderkväller !
nu har vi konkat bord, stolar, tavlor och massa möbler. huset är så klart som det kan bli inför imorgon nu. well done. ända kruxet var ihoppskruvningen av ett bord som var helt felkontruerad och megasvår att förstå sig på. två kloka hjärnor löste problemet - och buffébordet är nu stadigt på plats. satt även med när det testades lite smått.
broccolie & ost - soppa till pappa. Tomatsoppa till Faster. Nilla var mästerkocken till sin röda historia, pappa utforskade microområdet till sin låda och jag fick äran att bre deras knäckebrödsbitar med smör och ost.

det lite halvironiska med denna eftermiddag är ändå att mina spaghettiarmar inte äger en enda muskel, pappas ben har alltid varit kaos och kan inte riktigt lyfta saker efter operationen. faster har nyligen genomgått en [nu vet jag inte vad det heter på svenska men i varje fall;] "gastroplasty" och får inte bära mer än tre kilo.

den ena kämpar med att hålla vikten, den andra med att lägga på sig lite vikt och den tredje med att tappa vikt.
vikt vikt vikt. .. med lite snurrande huvud kommer jag hem till en mamma som lagar hemmagjord pizza som ett nyttigt alternativ. blev väldigt förvånad då jag under hela min uppväxt accocierat min mor med couscous..
eftersom att det var den mest konstiga tillbehörsrätten jag någonsin fick utforska som liten. det var gott. och jag åt. men det var så annorlunda från skolmatens ris, makaroner och kokt potatis. sen kom bulgur, även det en historia..

det är först på senare år jag förstått att mamma inte bara äter couscous sallad, kokta grönsaker och ugnbakad lax för att få i sig det "bra fettet". jag gjorde min egen tolkning när jag blev lärd om vad som kallades bra och dåligt.
nu handlar det mest om nyttigt för min del. vilket i de flesta fall innebär kalorisnålt. DUMMA ANOREXI. BORT!





everchanging


pappa är här. mamma vet om ångesten som skär sönder mig. slog handen hårt mot karmen. skulle slå i luften med har ingen kontroll. mamma skämtar om det, vilket jag faktiskt gillar, blir lättare så. pappa väntar på mig utanför porten som jag låst. han har säkert väntat i tio minuter och jag sitter med blodig och svullen hand. lyssnar på "rise against, everchanging" och andas. lugnar ångesten och ska snöra på mig nya skorna för att ta mig till bilen där min fina pappa sitter. jag är så jävla F A I L. vart är min lillebror, jag vill ha honom hemma. för mot honom är jag glad och lyckas tränga bort ångesten på ett sätt jag aldrig annars lyckas med. ångesten är stark. så jävla stark.

jag plåstrade om mig själv och satte [trots allt R.] låten på repeat. grät mina sista tårar och tittade på sms från pappa att bilen började bli kall och att han ville hämta ut mig. nu ska jag gå ut. hejdå. FUCK YOU ÅNGEST SKIT.


TILLBAKABLICK.


godmorgon !
i brist på sömn spenderade jag någon timme med en genomgående titt av min första blogg någonsin. startade den i augusti 2007. ungefär ett år därefter kunde jag smått skymta en vändning utan possitivitet i.

min sålänge tjocka mur genomskådades och detta sms plinga på min mobilskärm. först ignorerade jag det i rädsla att bli genomskådad. men ju mer tiden gick, desto mer kände jag en sammhörighet. mig.

den 2 juni -08.



jag började känna förvirring. något jag inte känt så nära innan. jag var delad och föll sakta..
utan att kunna förstå eller hindra.
1 augusti -08


jag försökte ta mig ut. försökte nå fram, grävde min egna grop och glömde stegen. jag förstod inte vad som hände eller vad jag skulle kämpa för. ytan speglade sig på havets botten så jag dök lite till.
25 augusti -08



jag gav upp.
10 oktober -08.



fyra dagar efter den sista bilden låg jag på akuten. botten var nådd.
men det var då det. nu har jag lärt mig att man inte alltid ser ljuset med öppna ögon. men att kämpa, det måste man. nu ger jag inte upp.
ALDRIG.

how did the simple act of eating become so complicated?


Ush, jag måste ta en paus. fick ett mail av mamma idag bestående av mina sms skickade under starten av sjukdomen. tiden precis innan, under och efter enheten. har bara läst fram till enhetstiden. det är inte allt jag kommer ihåg att jag sa eller kände, men samtidigt mycket jag förträngt och nu påmins om. jobbigtjobbigt.

tårar har jag fält och kinderna är klibbiga efter de salta spåren. det finns sms med skrivna till mamma, av familj och vänner. tiden var jobbig för alla, stå och titta på när jag ovetande grävde min egna grav. jag hatade det.

Dock kommer jag på mig själv att tänka "pew, tur att den tiden är över." två sekunder senare brister jag ut i förtvivlade snyftningar med vetenskapen om att jag fortfarande inte är fri, väldigt långt ifrån frisk.

Det gör ont.


På enheten, närmare bestämt Julafton tvåtusenåtta. jag känner knappt igen mig själv.



mamma är hemma från jobbet nu i varje fall. jag har flyttat upp till mitt rum efter att ha tittat klart på två filmer. skrivit en del och inväntar nu 22.00 tiden, så att man får ta mjölk och bara sova. blev ingen sömn inatt, alls.
kom hem med för mycket ångest igårkväll. ville bara få bort allt ur min kropp, spyspyspy. men jag gjorde allt för att hålla det borta, vilket jag lyckades med fram tills ungefär 07.00 på morgonen.. som att jag väntade in morgonen för att ..jag vet inte. som att jag inte tillät mig sova i rädslan av att somna och missa "tillfället" att spy upp det som gav mig så mycket ångest. Jag förstår ingenting av mig själv längre.
Så okontrollerat, men samtidigt så ..kontrollerat. BLÄ !




DEL 2. min historia.


det tar emot lite, men tänkte att det är dags att fortsätta på "min historia". jag har dragit den generella starten och kommit fram till sommaren 2008, när tiden inte bara var ikapp, den hade hoppat på mig. borrat in sina vassa klor i mina axlar och släpade sig efter som en börda obeskrivlig att forma med ord. där och då försvann bitar i det pussel, mitt liv, jag länge försökt bygga ihop.

slutet av sommaren 2008. Pride drog igång i början av augusti, mina föräldrar vart ännu lite snurrigare. "viloperioden" (där jag ändå tränade flera gånger i veckan) från friidrotten var slut och skolan skulle snart ringa in alla elever från sommarloven. tillbaka till vardagen, skola och träning. jag vet inte varför eller hur, men från den dagen jag kom hem från grannarnas land, slutade jag äta frukost. i skolan fick vi matkort som jag aldrig använde. konstigt nog var jag inte tröttare än vanligt under mina långa träningspass. i början kunde jag dock tugga i mig en halv banan mellan skola och träning. sen inge mer. då började min första lögn "jag åt/äter hos en kompis".
ljugit var något jag aldrig tidigare gjort, så vad fanns det för anledning till att inte tro mig? men mitt problem blev tydligare och vikten rasade. jag slutade med min halva banan om dagen, bytte ut mot två tuggummipaket.

under en friidrottstävling gick mamma fram till min tränare och bad han titta på mig, frågade om han inte såg hur mycket jag gått ned. han nickade och efter några timmar fick jag gå med honom in på kontoret. han sa att han visste att allt inte var okej, men att han inte ville höra. men att jag borde ta hjälp. jag kände mig liten, ingen orkar med mig.

en dietist blev inbladad som berättade hur jag skulle äta för att gå upp i vikt. varje dag gick jag runt med en påse torkad frukt och nötter som mamma plockade ihop. jag kände mig duktig om jag lyckades äta tre stycken under en träning för att jag bara såg svart.. var tvungen att smsa mamma eller någon annan bara för att visa hur duktig jag varit, jag förstod ingenting.

13oktober 2008, min sista dag på friidrotten. 14oktober blev jag inkallad till sjuksyster. hon hittade ingen puls och blodtryck med vikt var alldeles för lågt. jag gick hem från skolan, väde om till mataffären för att handla hem mat till min pappas hus, fick ett samtal. det var från henne, hon ville att jag skulle komma tillbaka till skolan nu, om jag ens orkade gå, annars skulle hon hämta mig. jag tog bussen. efter ICA skulle jag ha åkt till min träning egentligen.

skolsyster ringde min pappa som kom i ilfart och körde mig till akuten. fick ligga på en brits med hjärtkoll och kanyler överallt, dropp och saker jag aldrig förr sätt. utanför mitt rum pep ett larm som talade om att min puls gick under en viss gräns. fortfarande förstod jag ingenting..

fortsättning följer..

1


ny kategori skapad. visste inte vad jag skulle döpa den till, men histora ...blabla... verkade bra. även om mycket är historia, i min skugga. lever jag med det idag, varje dag. ätstörning hit och ätstörning dit, går med mig i varje steg. men ja. kan inte berätta allt i ett och samma stimm. men lite i taget kanske. vet inte när det började, riktigt. men ska försöka backa tillbaka, en aning i alla fall. någorlunda. here it comes. del 1.

något som alltid intresserade mig, alltid gjort och kommer alltid att göra, är fysisk aktivitet. och nej, jag hade ingen färdighet i det, men det var det enda jag gjorde. skolan var inge kul. jag kunde inget. i gymnasiet fick jag "diagnosen" dyslexi och flera frågetecken blev utropstecken. men som liten, äh skolan fick vara. även om jag kämpade. men träning var roligare. jag såg ju hur jag utvecklades och blev bättre. tränare bekräftade och min alltid så taniga kropp vart allt mer lite lite starkare. hade aldrig känt mig duglig till något, varken hemma eller i skolan. träningen gav mig något ingen annan kunde ge. en tillfredställelse jag aldrig känt. åren gick och jag fortsatte. utvecklade min simning till en allt högre nivå, testade olika sporter och fastnade för fotbollen som fick följa min väg jämte simningen. adderade senare friidrotten. mina lagkamrater höll sig till en sport, dem flesta. ibland fick jag höra om två. men mina tre gjorde mig unik. min kropp var liten men stark som en oxe, smidig och gud så snabb. kanske inte jämfört med friidrottens främsta, men outstanding på fotbollsplanen, samma gällande styrka. jag levde och älskade mitt liv.. eller ja. blundade för det som var viktigt. det fanns hemma, men där var jag aldrig. tidiga mornar i skolan och timmar av träning gjorde att sena kvällar var tiden som spenderades under min postadress tak. så höll det på, i många många år..

började i högstadiet. vad hände där. tiden sprang ikapp mig lite lite. här startade även min första touch till ätstörningen. allt hade jämt varit så restruktivt. jag blev tillsagt och lärd hur man borde och bör äta, vad man ska stoppa i sig för att kroppen bäst ska ta upp dittan och dattan. vad som är nyttigt, hälsosamt och rentav "godkänt', blev snurrig på cupen. men blev tillsagt att med dubbla pass om dagen äta mer, jag var ju så liten. kämpade, men ville stå upp för mig själv. trotsa. men mat skulle jag ha i mig. kom på den fina iden om hur man skulle kunna gå till väga för att säga emot. jag spydde. gick upp i vikt, såklart. men ja, spydde. ush .
la ett brev till mamma i nian. mötte henne ute vid våra gungor på baksidan, berättade och det hela slutade på en klinik, som inte varade länge. jag grät ju aldrig, jag mådde ju bra. inget var fel på mig, utom att jag spydde ibland. jag var ju en frisk unge. numera med ett stadigt BMI. inte underviktig eller liten för min ålder., eller.
mina vardagar fortsatte, slutade kräkas. välbefinandet började dock hinna ikapp mig......

fortsätter snart..


gymnasiet vart grejen. fullt frisk. 1a året på en naturvetenskaplig linje som körde slut på mig. bytte efter det året. blev idrottsgymnasium närmare mitt boende. efter första året skiljdes mina föräldrar och jag med lillebror åkte ensamna iväg till grannarnas landställe, med ena föräldern, mamma. minns den dagen jag fick ett sms av pappa, att han satt i finland och läste kalle anka för små knoddar. något hände i mig och jag visade mamma smset.  i finland fanns den kvinna han sommaren senare skulle gifta sig med. vi kom hem från norrland (landstället) och bosatte oss mellan våra föräldrar som nu bådde nära varandra, men i avskilda hus. det starkaste minnet är när jag & lillebror satt i pappas nya hus, han stekte pannkakor. jag åt tills jag skämdes och pappa var glad. sen hände något i mig, något jag inte känns på det viset. någon greppade tag i mig och jag ursäktade mig. han knappt ta på mig skorna innan jag var utanför ytterdörren. regnet öste ned och jag stod i shorts och en tunn långärmad tröja. gick till gräset och sprang. fram och tillbaka, flera gånger än jag hann räkna till. det fortaste jag bara kunde. tills jag spydde. magen var full av pannkakor som bara ringlade upp genom tarmarna, ut i buskarna. fortsatte min löpning upp till mamma. sa att jag frös, var ju iskall. ställde mig i duschen. hett vatten. spyora fortsatte. ville aldrig mer genomlida det, men där var starten. nu pratar vi om slutet av augusti 2008. mindre än 2 månader senare låg jag på akuten för undervikt, låg puls och ..anorexi.