Ångest
Aldrig i mitt liv haft dessa kraftiga ångestattacker. Jag vill gå i ide.
Motivationen sjunker för var dag och jag har inte den minsta aning om vad jag ska göra. Inget går att hantera.
Aldrig mått så dåligt i hela mitt liv och dagarna blir bara värre. De kan inte hantera mig heller, behandlarna. Snart. Jag ligger risigt nära ett LPT.
Hur gör man?
Jag fick ett fint kort idag. Och en ängel. Det var fint :)
St Göran sjukhus
Lite trassligt kan man nog säga att det är. Tro det eller ej - ny ambulansfärd igår morse, hamnade på st Göran. De gjorde lite bedömningar med ny medicinering och sen ville de att jag skulle tillbaka till enheten och med lite olika ordinationer behandlas för anorexin. Men när vi ringer dit har överläkaren skrivit ut mig och totalvägrar ta mig tillbaka, pga alla fysiska besvär jag även har.. Sjukhuset ville intr ha oss kvar, enheten sa att vi absolut inte fick åka hem och överläkaren sa att de inte ville ha mig på enheten. Snacka om att hamna i klämm. Efter mkt om och men fick pappa ta med mig hem.
Behandlarna tycker att agerandet är helt absurt och krigar nu för att få mig tillbaka till enheten. Och här sitter jag i Morgonrock och ska klara mig på egen hand efter att pappa varit på Apoteket och hämtat ut en hel påse mediciner.
Känner mig liiite.. Förvirrad nu.. :s
Here we are again, väntar på samtal..
Ingen vill ha mig någonstans ..
Fel
(ps. Skrev fel, rond på onsdag)
Jag vet att man inte ska ge upp men..
Jag är ingen förebild för kampen denna dag. Jag ska ha katetern kvar i 14dagar. Grät av förtvivlan. Rond på måndag och kortast inte tiden då åker jag här ifrån. Det är för mycket, motivationen sjunker något avskyvärt..
Förlåt. Men allt känns så förbannat värdelöst ..
När man tror att det är slut ..
När man tror att det är stopp slår det om till grönt. Eller i mitt fall rött. Blev skickad från enheten till närakuten igår, urinvägsinfektion har jag lyckats dra på mig så stackars mamma fick agera taxi till Apoteket för att hämta ut antibiotika, så nu plussar vi på lite i mesicinlådan, hah.. Verkar inte tåla många mediciner så nu vet jag inte vad som kmr härnäst. Tur i oturen att jag har svårt att vara seriös men blir jag inte kvitt katetern imorgon blir jag aaaaarrrrrrgggg!
Jag kan inte sova men nu gör vi ett nytt försök! Godnatt alla godhjärtade och pepp de människor!, jag menar det :) <3 tack <3
Ambulans
Vad händer? Buksmärtor och krampanfall, vet inte om jag känt sådan smärta innan. Ambulansen kom och jag skickades iväg för tredje gången.. En liiite för hög dos morfin i den blåblinkande bilen gjorde mig rätt okontaktbar i 4-5h. Krampanfallen kom tillbaka och de frågade om jag hade epilepsi, det har jag inte men tydligen en himla förstoppning från tarmarnas topp till slut. Tillbaka på enheten nu men katetern är tillbaka vilket jag HATAT. påsen fylls bara på med bblod nu så vi får se vad proverna säger imorgon.. Men det viktigaste av allt;
Vila i frid kära älskade morfar som svävade iväg till sitt solsken i himmelen idag.. <3
Efter ..
"efter regn kommer solsken" så sa morfar och jag litar på honom :)
Det känns motigt nu och jag vill höra det från honom flera gånger. Men jag ska alltid ha det med mig, alltid. <3
Att slita sig fri.
Ett morgonsamtal med "teamet", en hejdundrande jobbig kväll och en kaosig mage, är det nu dags för sova.. Jag ligger nog lite efter i schemat, men jag kan bara hoppas på en bättre morgondag! 1, 2 - ladda om! :)
Vi har precis tittat klart på "alcatraz" och jag känner inte så mycket för en ny morgon.. Just nu vet jag inte riktigt hur många fler utmaningar jag kan ta. Men jag måste väl fortsätta påminna mig om varför jag är här, varför jag kämpar och VARFÖR frihet ger så mycket mer än fångenskap i en ätstörnings klor.. Yepp.
Fortsätta kämpa var det..
Förstår inte varför jag alltid tycks glömma bort hur dåligt man mår på botten.. Jag vill ju bara leva.
Vart är mitt glada och pigga jag?
Jag ska jag vill jag kan. Det med basta!!
Varför
Jag försöker påminna mig själv varje dag om varför jag är här, varför jag vill bli frisk. För det vill jag, och en dag kommer det att bli bra. Ändå vill jag bara krypa ur skinnet och aldrig mera känna.
Men jag måste orka .. Hålla ut.
Jag får aldrig glömma bort - varför
Fastän det är storm
Jag går rakt genom stormen. Både den inre och den yttte. Fladdrar runt som en vante, men måste ändå. Påminnas om varför jag utsätter mig, inte släppa taget om tron till ett bättre liv..
Förstår inte varför det är så tungt,måste hitta tillbaka till glädjen .. Typ, nu.
Hur mår ni? :)
Hejdå hem..
Amenåh. Om några timmar är jag tillbaka på enheten. Prutt.
Två svar på kommentarer :)
Lina;
Jag tror att man någon stans får acceptera när man behöver hjälp och att ge över den där kontrollen. Den man har, men inte riktigt kan styra (själv) till rätt håll. Det handlar nog så mycket om att försöka se, allt det där som sjukdomen hindrar en ifrån, att det faktiskt inte är värt att kasta bort så många timmar, dagar och år för att man inte tror att man orkar eller kan.. Nu säger jag emot mycket av mig själv, för att jag glömmer bort och blir så förbannat rädd över att aldrig kunna hitta ut.. Jag grämer mig och vill inte tillbaka till enheten, även om jag vet tt jag måste .. Jag lägger för mycket fokus på det anorexin inte vill att jag ska göra istället för att tänka på vad jag själv vill med livet, leva..
Jessica;
Man kan försöka tänka att, jovisst gör de sitt jobb och de gör ju allt det där man inte själv vågar. Någonstans måste man inse hur stark ångest och betteende kan vara, att man inte väljer bort livet för att man heldre vill vara nergräven i en sjukdom. Förhoppningsvis s å vill man inte det och det är många känslor som kommer att och måste konfronteras under kampen.
Jag brukar försöka komma ihåg hur jag har mått hemma och sjuk. Hur jag tappat ork, vilja, intresse och energi för ALLT. att jag med tårar i ögonen tänkte på alla de vänner som "inte orkat" när jag själv har suttit hemma och inte velat träffa en själ. Bara väntat på att något ska hända men aldrig förstått att det är JAG som måste sträcka ut min hand för att ta emot den som sträcks ut till mig..
Knepigt det här, men det är väl "bara att stå ut".. Det blir bättre! För dig med :))
sista dagen hemma, igen.
en dag kvar hemma. eller ja, en eftermiddag och en förmiddag. jag vill inte tillbaka, jag skräms lite av mitt egna tänk, som är allt annat än stark. precis som jag, efter år av nedbrytning och inramat beteende har jag svårt att hitta ut. jag har kommit så långt att jag vet att jag behöver hjälp, självklart vill jag leva och bli frisk. jag hatar sjukdomen och orkar helt enkelt inte med det här. ändå tycks jag inte vilja ta emot hjälpen utan kamp. jag vet ju att det är så - att man själv måste kämpa som ett svin. men jag är så rädd och jag kan inte förstå för vad.
jag tror på en väg ut och ett friskt liv. men jag har börjat tappa tron för mig själv, hur kan jag säga att jag är beredd att släppa ätstöningen när jag drar ut så på behandligen. gör allt för att slippa, varför kan jag inte bara ta emot den behandling jag får. äta, vila och bara vara där. det borde vara skönt. jag önskar att jag kunde se mer..
jag måste sluta motarbeta.
det är så mycket jag vill få ut och säga, men det hålls tillbaka. jag borde kunna göra det här för min familj och vänner. det borde vara motivation nog, jag kan inte stanna i det här destruktiva. plåga mig själv och de som bryr sig. och visst skriver jag inte ut mig, även om jag kunde. visst åker jag tillbaka till enheten och trotsar allt, igen.
men jag måste hitta den där förbannade viljan att orka.
jag varken förstår, vill eller vet varför jag känner såhär. antagligen efter hur jag 1,5v hemma ser hur lätt jag faller tillbaka och hur fruktansvärt stark ångesten är ..
grattis crock !
Idag är ingen vanlig dag, nej för det är pappas födelsedag - hurra hurra HURRAAA ! :D
mamma och jag står för tårtkonstverket, hih.
påskägg
Hola amigosar ;)
min dag pinnar på, försöker att inte tänka så mycket. ännu mindre känna. vet dock inte hur bra jag lyckas med något av det, men man kan ju alltid försöka, hah.. worth trying. får istället fundera ut något bra sätt att få i mig 2-3L vatten utan att tycka om det. hoppas att all vätska räknas, för FunLight är jag ganska så mycket bättre på att slurpa.
mamma är hos mormor som fortfarande ligger på sjukhus.. hoppas att hon blir bättre snart. morfar är även han på ett sjukhus, men tror att han mår lite bättre. ush kan det inte vara nog med sådant här för familjen snart?
pappa och jag har varit på ICA och förberett lite inför hans födelsedag imorgon. tur i oturen att jag hinner vara med på den! har suttit och trixat lite med hans presenter - så jag är förberedd för en gång skull. pepparpeppar.
fick en tuff påskpresent i ett litet ägg av lillebror igår! och ett stort ett av mamma och pappa. :) så snälla alla! ♥
livet liksom.
gammal bild, men jag är mycket äldre än så. ofta önskar jag att hjärnan vore klokare visst har jag erfarenhet, men inte av livet. när jag skulle börja leva föll jag in i något isolerat, när jag hackade mig ut blev jag rädd och sprang in igen, sakta med säkert.
när klockan slog 22.22 önskade jag mig inte friskhet, för jag trodde inte att jag var sjuk. när jag lite halvt insåg det ville jag inte titta.
när jag fattade att jag behövde hjälp, tog jag ine emot den och när jag blev uppdragen dök jag ned igen. jag sa att jag ville men ljög, jag vågade inte. mamma sa att det räcker med vilja men hennes var större än min. jag behövde insikt men hann inte med - jag drog ut på det men blundade fortfarande.
efter att ha varit på slutenvården för andra gången, akuten och en chans att klara mig en vecka hemma - undrar jag hur mycket vilja betyder - och i så fall om min är tillräcklig.
jag orkar inte vara sjuk längre, men varför vågar jag inte lämna det som själper mig ?
ERROR
hallå!
både jag & datorn har varit ur fuktion..
men förhoppningsvis tillbaka nu, båda två.
nu är det PÅSK, då bör både färger och humör vara glada, hih. jag har haft några jävulska dagar, förhoppningsvis börjar det ge sig nu. pepparpeppar.
nu ska jag åka iväg på halva mammas 'roadtrip'. :)
återkommer senare.
GLAD PÅSK!
varför är jag hemma egentligen?
vet att jag varit lite diffus med anledningen till att jag är hemma. imorgon är det en vecka sedan morgonen på enheten som fortsatte på danderyds sjukhus och slutade med sockerplast & hemkomst.
diagnosen blev bland annat "urinstopp" och de satte in en kateter, som de skickade hem mig med. enheten ville först inte ta emot mig på grund av inflammationsstopp, "vi tar inte emot patienter med kateter". pappa pratade med överläkaren och efter lite om & men sa hon att jag kunde komma tillbaka, på en gång - katetern skulle dock tas ut inom tre dagar. men jag skämdes för mycket och vägrade åka tillbaka till enheten med denna sak, om de inte drog bort den direkt. tillslut fick jag komma hem för att åka till doktorn på måndagen, dra ut katetern och åka tillbaka till enheten på tisdagen.
när jag kom till läkaren på måndag morgon ville hon inte dra ut den, eftersom att den inte hade varit inne i en vecka, som så var sagt, och därför var "dömt att misslyckas". jag ringde överläkaren på enheten som tyckte att jag skulle vänta tills att en vecka gått, vara hemma ett par dagar och sen åka tillbaka på tisdag. skulle jag ha en inflammation, eller att det inte funkar som det ska - måste jag åka tillbaka till akuten. överläkaren tyckte sig inte ha kompetens för detta och ville därför inte att jag skulle komma tillbaka med så stor risk att bli ivägskickat till akuten, igen.
därför är jag hemma nu.
Godernatter inom en timme. sova sova och förhoppningsvis bli kvitt detta imorgon. :)
Godmorgon,..
räknar ned inför imorgon bitti - är lite trött på det här obekväma blajjet nu.. men som sagt, ännu en morgon vaknad hemma och en av skillnaderna är att jag har massa honung i tet här, på enheten är det svartare än svart. ska försöka städa rummet idag, samt missstänker jag stark att jag kommer att besöka en affär med mamma eller pappa,, hah.. seee yooou laaaater aligator, in a while - crockodile!
eays
jag m´å vara lite insyltad nu, men en dag hoppas jag kunna se vad mina ögon säger. titta tillbaka och se all den smärta och trötthet, hur mycket jag slet på kroppen. och snacka om att man får sota för all skada man har utsatt den för..
tisdag
hello!
seg dag men ska inte klaga, är ju hemma :)
inte gjort mycket alls idag mer än att äta och fota mat. bakat påskkakor, handlat med mamma och tittat på TV. lillebror ska iväg på skiva och jag saknar den tiden. hur morgonen därpå mest innehöll skratt i skolan av baksmällor och övertrötthet, heh..
rätt trött dag, både mentalt och psykiskt då doktorn inte gjorde det jag förväntade mig igår.. så som sagt, jag är kvar hemma. de ville inte ta bort katetern igår på grund av inflammationsrisk och att det var "dömt att misslyckas" om man drog ut den nu. tanken var att jag skulle tillbaka till enheten idag men så blidde inte fallet eftersom att jag inte är fri från dumsaken. överläkaren tyckte att jag skulle vara hemma ett par dagar efter torsdag, ser ut som att jag blir kvar hemma över påsk. känns dubbelt och lite utrdraget,, men jag vill ju vara hemma! det som är bra är att jag hinner vara med och fira pappa på hans födelsedag innan jag åker tillbaka :)
dagens sysselsättning;
två olika sorters flingor + granatäpple.
kyckling i ugn och potatis
mamma och lillebrors pannkakor
mitt bakande
Think Twice
superfrukost och kaka,.
Godmorgon, min frukost skiner. hih. :)
klockan nio skjutsar mamma mig till läkaren - se om man blir fri denna grej - utan infektion helst. pepparpeppar.
som den latmask man är, kommer pappa och hämtar mig, sen blir det ND, lunch och mellis hos honom. en annan ska även sätta på ett lager lösnaglar och fila ned dem till precis-där-fingret-slutar längd. för sen jag kom in på enheten har jag både bitit ner mina naglar och sönder mina fingrar.. så något måste göras, heh. se hur det går bara
igår eftermiddag googlade jag fram något "snabbt och enkelt", hittade '7 sorters kakor' eller vad nu den där lilla boken heter. satte datorn på bänken och tog hjälp av pappa att göra en påsköverraskning åt mamma. se så man kan!
söndagförmiddag
förmiddagen i bilder;
08.00
10.00
12.00
14.00
- det blev dock för mörkt för att fota middag och kvällis -
.
att inte glömma bort varför
tröttheten gör sig påmind, det känns som att kampen pågått för länge. jag vill bara bli fri mitt egna självförakt, krav och problem. skavanker har vi alla, och många en inre kamp - och någonstans kändes det som att jag hade allt. men ändå fortsatte att straffa mig själv. göra illa min familj & vänner genom att ljuga, luras och sakta döda mig själv.
för en tre månader sedan, kändes det som att jag bestämt mig att bli frisk. eller jag hade det och jag förstod att det inte skulle vara lätt, men denna kamp hade jag klippt bort min medvetenhet. jag glömde bort varför jag så länge "härdat ut och nöjt" mig med min vardag. varför jag inte bett om en hjälpande hand trotts att jag med snaror runt fötterna krampade och slutade simma. utan grund att stå på lyckades jag inte hitta orken, och många delar av dagen kan jag inte minnas varför jag kämpar. men innerst inne så vet jag, egentligen. om inte annat vet jag att
här vill jag inte vara.
falla fritt
hur vill du leva när tiden går för fort
du vill att jag ska känna
för något som aldrig känts som mitt
hur ska du våga chansa
du som aldrig haft nån tur
fallbanana goes wild
Godmorgon April!
vaknade klockan fem och kunde inte somna om - typiskt. jag var i varje fall inte uppe och stojjade, hoppas jag. det enda bra med det är att många gånger känner sig lite piggare än när sömnen störs och man vaknar av en väckarklocka tio minuter innan bussen går. heh, har ni säkert själva observerat någon trött skolmorgon när man heldre skulle legat kvar under täcket i sängen. hah bra att jag är så informatin såhär på morgonkvisten ! som om trötta ögon inte ansträngde sig nog..
har suttit här med te&honung, youghurt, flingor, granatäpplekärnor och en banan jag inte kunde dra ifrån pennan. nu är det MTV för hela slanten och se vad en näst sista dag hemma kan bjuda på. vill inte tillbaka till enheten.
