livet liksom.




gammal bild, men jag är mycket äldre än så. ofta önskar jag att hjärnan vore klokare visst har jag erfarenhet, men inte av livet. när jag skulle börja leva föll jag in i något isolerat, när jag hackade mig ut blev jag rädd och sprang in igen, sakta med säkert.
när klockan slog 22.22 önskade jag mig inte friskhet, för jag trodde inte att jag var sjuk. när jag lite halvt insåg det ville jag inte titta.

när jag fattade att jag behövde hjälp, tog jag ine emot den och när jag blev uppdragen dök jag ned igen. jag sa att jag ville men ljög, jag vågade inte. mamma sa att det räcker med vilja men hennes var större än min. jag behövde insikt men hann inte med - jag drog ut på det men blundade fortfarande.

efter att ha varit på slutenvården för andra gången, akuten och en chans att klara mig en vecka hemma - undrar jag hur mycket vilja betyder - och i så fall om min är tillräcklig.

jag orkar inte vara sjuk längre, men varför vågar jag inte lämna det som själper mig ?

Postat av: Lina

Jag känner precis likadant som dig! Viljan är inte stark nog, fastän man egentligen skulle vilja ha den 100 %ig. Det är så farligt att inte ha tillräckligt med vilja, för som din mamma säger, jag är ganska säker på att allt sitter i viljan. Men om man inte har den, vad innebär det? Ibland blir jag rädd att det är vi som inte har viljan som blir de där 10 %en som dör, så många andra har ju viljan att bli friska när de mår som sämst. Men när min kropp säger ifrån och hjärtat nästan lägger av, då vill jag djupare ner i skiten, fastän jag är så ung, har hela livet framför mig (oddsen med mig att få ett riktigt bra sådant dessutom) och kan få nästan vilket liv jag vill.



Men så är det den där jädra falska tryggheten med denna sjukdom (jag har insett att jag är sjuk efter att varit ganska nära döden på grund av det), men jag vill inte ur "tryggheten".



Hoppas du inte känner dig skrämd. Jag kanske överanalyserar allt. Oroar mig för mycket. Men i vilket fall så hoppas jag så starkt att vi ska hitta viljan till att ta oss ur denna skiten, jag vet bara inte var fasiken man finner den...



Skönt att inte vara ensam iaf. Stor kram.

2012-04-07 @ 19:25:38
Postat av: Jessica

Men du, du behöver inte vilja 100% just nu. Det ligger i sjukdomen att man vill men ändå inte, liksom, och inte är motiverad jämt. Ambivalent och tveksam. Du vet. Du har ju som jag förstått det varit djupt i svälten länge och då får ju sjukdomen ett ännu större grepp för många (alla?) och ställer till det. Det är förjäkligt att så stor del av vården går ut på att man ska vara motiverad och VILJA själv tycker jag, man skuldbelägger ju bara patienten då för såna saker som beror på själva sjukdomen :/ inte snällt och det får mig bara att vilja skita i allt ännu mer när "proffsen" säger såna saker. Försök att bara glida med och äta, ge hjärnan näring så du orkar tänka klarare sedan. Åk tillbaka till capio och låt dom runt dig vilja o försök leva på deras styrka tills du klarar att tänka friskare, det kan ta lång tid men kommer vara värt det. Jag är väl på ett liknande ställe som du, fast inte riktig...ska skickas remiss till slutenvård till veckan och jag går med på det bara för att jag annars får ett lpt satt på mig + att min mamma är med mig till hundra procent hela resan och är engagerad och aldrig kommer låta anorexin få ta mig igen. Så först slutenvård, sen mamma som får ta över matlagningen o kolla så jag äter efter och stötta mig tills jag klarar stå emot hjärnspökena själv. Med hot om lpt annars som eld i rumpan. SKA bli frisk, fast jag är livrädd för hela jävla processen och allt som händer och inte ens vet vad det innebär att vara frisk...eller typ minns hur det ens är att sitta ner och äta en ordentlig måltid.. Men jag vägrar sitta här om tio år och mål likadant och fy fan vad vidrigt det är, hatar anorexia. Och älskar(?) du fattar väl vad jag menar kanske.. Skulle aldrig klara denna kamp utan hot om lpt och mina anhöriga. Lätt att känna sig svag och så, men det är sjukdomen som är så himla stark.

2012-04-07 @ 21:15:02
Postat av: sofia

Det är klart att det är hårt att lämna den "tryggheten" som finns med sjukdomen. Eller rädslan för hur det är utan ångest. Eller rädsla för att, med ätstörning eller ej, må skit, men på högre vikt (i mitt fall)

Men vet du? Du måste våga, för innnerst inne, hoppas jag och tror att du har en längtan efter ett liv där matångest inte finns. Där du kan leva friare, där du orkar och har lust till att göra saker.

Du kan få ett fruktansvärt bra liv om du vågar.

Se till att du har en omgivningn som stöttar och tar emot när du vacklar. Din familj vill dig väl, och lita på att dom finns kvar. KRAM

2012-04-08 @ 19:53:11
URL: http://coconat.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: