Det är som att du med eftertänksamhet textat, diktat ihop en bibel av de värsta ord du någonsin hört. Tömde mig på allt det som fanns, räckt mig en hand och gav mig en bok jag knappt var värd. 

Varför tog jag en teoretisk sanning så hårt, att från början döma ut den egna individen. Utgå från ett skeptiskt tänkande att självvärde aldrig varit eller skulle bli något för mig. Jag var inte som människa placerad på detta klot för att leva, men att söka värdet av min existens var bara starten på en svår resa. 

 

För var dag som går nu försöker jag använda min mentala överstrykningspenna och markera saker med neonstark färg. Inte dra ett streck över, bara poängreta och stryka under. Allt det jag både missar, varken orkar eller kan göra. När ångesten kommer försöker jag att se vart i skon det klämmer. Nu är det tiden som drar ihop sig, då jag på många plan redan accepterat och ställt in mig på en inläggning. Men pressen över att det hela måste vara av egen vilja, att jag fortfarande inte sagt "ja", försöker ätstörningen ständigt utnyttja. Att jag då inte behöver utsätta mig själv för det helvete som Jag vet väntar. I samma veva blir den del som försöker acceptera att det inte finns något val för mig, stressad. Att tiden är knapp innan jag i sådana fall åter igen tar ett steg ut ifrån bådd omvärlden och det sociala. Att när stegen väl är tagna stängs dörren utan lås på insidan - jag kan inte öppna. Paniken och rädslan kommer redan nu och jag skakar av oro. Samtidigt som jag försöker att vara starkt. Att parallelt med rädslan bekämpa alla de ursäkter som tagit mig ifrån livet och mig själv. Jag vill leva, jag är rädd - men samtidigt redo för att kämpa. 

Rädslan att misslyckas tar över, men för varje gång den rädslan blinkar försöker jag att ta tillfället i akt och se något annat än det. 

 

 

Jag tror mig veta vem jag är, ser mig själv ur ett perspektiv jag dragit ned persiennerna för. Men det finns kvar, jag finns kvar. Men jag gömde mig, snurrade in mig i gardinerna och vägrade att titta ut. Jag tror inte riktigt att jag fulländat ser vad som har hänt, vad jag har drivit mig själv till. Att jag inte är jag just nu. Jag måste våga se det, att jag varken mår bra eller är mig själv. Den bild jag minns av mig själv är inget jag kan skulptera. vågar jag inte se det kommer jag heller aldrig att förstå varför mitt beteende måste förändras, eller hur det kommer sig att jag faktiskt kan leva ett bättre liv. 

Jag var nöjd idag, för att jag orkade ta mig upp ur sängen och sätta mig på en buss. Att ingen behövde hämta mig utan att jag efter en halvtimme orkade hoppa på bussen hem. Att med andan i halsen gå upp för trappan och lägga mig i sängen. Sen har jag legat där, vilket jag förmodligen kommer att göra framtills jag tillåter mig själv den hjälp som behövs för att jag ska kunna nå friskheten. 

För jag vill, nu när allt gör ont och det inte längre finns något mer som gör detta leverne värt något. När andetagen är tunga och stegen inte orkar tas. När livet pågår men allt man ser är det som händer utanför ens fönster. 

Jag fortsätter att samla mod och motivation, jag vill inte ge upp varken kamp eller hopp. 

Jag vill minnas vem jag var och våga hoppas på att jag kan bli någon av värde. Komma tillbaka eller bara utvecklas utifrån mig själv. Precis så som jag ser varenda annan människa. Det där värdet jag anser mig finnas hos var och en.

Jag vill leva, och inte bakom vita väggar och låsta dörrar. I armarna på vården eller i beroende av mediciner. Nej, snälla. Friskhet. Låt mig få uppleva och känna det. 

Ska man blotta sig, kan man likväl göra det ordentligt. Dra bort plåstret fort som fan och tillåta den brännande smärtan att kännas - tids nog försvinner den.

det här är en bild på mitt ben från inatt. Tyckte mig se farmors lösa hud, förstod knappt vad jag tittade på. Men det är alltså taget uppifrån, först på plats är det utstickande höftbenet följt av ett russin-prytt lår. Fint? Nej. Jag har aldrig strävat efter en viktnedgång eller över huvud taget en undervikt. Det är ett fysiskt uttryck, inget varken sjukdom eller beteende handlar om. Vilket kan vara svårt för en omgivning att förstå - men det är just det. Dömandet och de förutfattade meningarna som formar den identitet man tror sig behöva anamma. Det anorektiska, den skelett-liknande skepnaden som räddar än från att ta tag i sina verkliga problem. Den sär ursäkten, sen sär synvillan som bekräftar att; "jaha, okej. Hon mår inte så bra, hon är osäker. Hon är sjuk i det och det". 

 

 

Sakta men säkert börjar jag inse att de tunga dörrar som låses bakom min rygg om jag väljer att passera. Inte är att skicka mig själv bakom lås och bom. Kanske bara att det blir en annan typ av skyddad värld, för att komma ifrån det beteende jag använder för att skapa en egen bubbla. Men jag är självklart rädd, det har jag varit varje gång. Och det är okej, det är ju något jag kommer att behöva lämna som gett mig en märklig form av trygghet. Mitt skal, min kontroll men även min lycka och misslyckande. 

Jag bör ha bevisat för både den egna individen och dess omgivning att inget kan nå mig, om jag inte själv tillåter det. Men det var uppenbarligen inte det jag sökte. Jag behövde det här. Men jag vill inte mer - jag orkar inte. Jag har fallit handlöst i en diciplin där reglerna inte längre är mina. det är så tydligt nu, att mitt skal - min kropp, den har tagit stryk. Den har brutits ned mer än vad som börs under en livstid. Det är ett under att den än fungerar. Det har varit på näbben allt för många gånger, men denna hårda kamp har ibland övertygat mig om att det inte är någon idé - gå hela vägen. Förlora kampen. Låt sin kropp få gå. 

Men nej. Jag ger inte upp. Det här kan mycket väl vara den sista chans jag får. Den samlar jag motivation allt jag kan till, för att ta vara på denna sista gång. 

 

En natt som så många andra, sömnlös trots grumliga ögon. Tankarna är många, de står på olika sidor och skjuter små impulser mot varandra. Försöker att ta över och influera motparten. Röra ihop smeten ännu lite extra. Och där står jag, som ska betraktas som någon sorts ledare. En bedragare bland folket som kämpar för sitt. Varför den personliga fighten kräver ett uttryck - vet jag inte. Men att välja mellan gott och ont när vetenskapen om att det onda alltid för med sig något gott - gör det hela mer än komplext. 

 

Jag har två veckor på mig, ungefär. Att sortera och leta reda på en motivation som finns, men ofta överröstas i stunden. Jag vrider och vänder, vet vad jag vill men något gör mig osäker i om jag verkligen kommer att klara det. Skulle jag inte ha gjort det för länge sedan då? hur kan jag göra det annorlunda denna gång - och varför finns Google för att fuska på proven - men inte ens ha en lösning på livet? Något som pågått så länge här på jorden. Hur lever man och hur vet man vad som är rätt och vad som är fel? Partierna slåss, krigen fortsätter och grannarna bråkar om den gemensamma busken som inte klippt. Varför kan inte mina tankar skaka hand och jobba tillsammans, sprida ut sig på det plan de bäst trivs och platsar på? 

 

Två veckor var det ja. 

 

 

Hej. 

hur börjar man nu då? Denna gång. För avsluta denna resa tycks jag inte riktigt lyckas med. 

kändå ändå att denna resa hör hit, den här resan som pågått allt för länge - men ändå någonstans kommer att börja om på nytt. Nystart vet jag dock inte om man kan kalla det. Mer ett återupptagande efter att ha slirat lite, eller.. Kanske mer tappat fotfästet och halkat ned i diket. 

 

Beteendet har hängt med mig under dessa sju år, men fysiken har jag ändå lyckats vira upp några vaev under några korta perioder och tillfällen. dock är jag i nuläget utanför en av dessa 'perioder' och kroppen är lika skriytigt som ett ihopskrynklat russin. (Ni förstår vilken superkropp jag spatserar fram med?) 

 

kort och gott, med ena foten nergrävd i graven och grus i den andra skon - har jag även denna gång nått min gräns. Detta ohållbara beteende sinkar inte bara ned min kropp, det håller även tillbaka mig som person, den jag egentligen är och varit. Ska jag leva vill jag åtminstone vara mig själv. 

 

Med modet räckte dessvärre inte längre än till min lillebror, där jag bad honom om hjälp - att hjälpa mig själv. någon timme senare hade VI fyllt i en egenanmälan till Capio. 

Och det gick snabbt när det kom till att höra ifrån dem. Idag var jag på bedömningssamtal, slutenvården kallar och inom kort påbörjas min ..sjätte(?) vistelse på denna typ av slutenvård. Fördelen med det är på gott & ont att man "känner" personalen. Om inte allt för många slutat, men det hoppas jag väl ändå inte. 

 

Jag skulle ljuga något brutalt om jag avslutade inlägget med att jag är glad över detta. inom mig är detta krig både hårt och lyhört. En ständig kamp. 

Mamma försökte uppmuntra mig genom orden; "ibland får man välja vad man lyssnar på. Du är egentligen en klok tjej." 

Saken är den, att oavsett min medvetenhet om att denna sjukdom gör mig både ont och får mig att fara illa, har den även hjälpt mig. För mig är inte allt lika orealistiskt eller meningslöst som det kan vara från ett yttre perspektiv. men jag får bara höra att det som för mig varit en form av räddning - "är fel". Att det som varit en sådan stor del av mig i så många år, ska tas ifrån mig. 

Jag ska kasta upp händerna över huvudet, vifta med vita flaggan och helt förlita mig på andra människor. Att dem kan "fixa mig". 

Samtidigt märker jag dock hur jag in i det sista försvarar min ätstörning. Varför det kan man ju fråga sig? Jo för att jag har - 

tappat kontrollen i en kontrollerad handling. 

Det är inte längre jag som styr över mitt liv, men styrd - det är jag. Begränsad och både psykiskt & fysiskt totalt utmattad. 

jag måste våga. Våga bryta mig loss och slå mig fri. Jag måste avsluta detta pågående marathon för stannar jag inte upp, tar lite blåbärssoppa och fyller på tanken. Ja, hur fan ska jag då komma i mål?