Ont

Det gör ont, skulle behöva en grövre benämning för det lilla ordet känns inte riktigt tillräckligt. Men det får gå. 
Jag börjar att stänga av igen. jag förstår ju själv att jag inte klarar av med smärta eller sorg mer än det som redan är. Det känns som att någon har stuckit in en kniv i mitt bröst, det blöder. Rinner ut, längs med kroppen och ned på det kalla golvet. Bildar en stor pöl av det lilla som fanns kvar av mig. 
idag är det svårt, svårt att hålla ihop. Tårarna bränner innanför ögonlocken, kroppen skakar, känner mig på riktigt illamående. jag vet varken in ellet ut, talet sviker och orden är svåra att hitta. Jag får försöka igen senare, förhoppningsvis när allt inte känns så otroligt svart. 

"You'll be fine" they said.

Hoppet ekar av tomhet, framtiden är inte skriven. kanske det är av en anledning, kanske att man kan undvika. Tanken av att få slippa, aldrig riskera att känna mer - är en av de få tankar jag har som tar udden av det som är. Det gör mig varken illa till mods eller rädd, snarare trygg i att det inte alltid behöver att vara såhär. Att chansen att slippa finns, för att jag kan inte se en lösning, en väg ut ifrån detta. Orden som ber mig att kämpa, känns ytliga. Abstrakta och intetsägande utan grund, vet den människan vad en kamp innebär för mig? Lidande. 
 

Väntar på dig. Jävla as.

Vad vill du? Men kom då. Jag är ju här och väntar på dig
Ett tu tre på marken, sitter och väntar modigt på sparken
Foten i huvet, gud vet vad som hade hänt ..  
 
Varför finns mina mardrömmar kvar vid varje gång jag lyckas somna. De få timmar av ro blir värre än de tankar man påminns av vid vakenheten. 
Min arm är trasig, ett år efter dina slag knäpper den till och strålar ut den värsta av smärtor - var gång jag bär något lite tyngre än dagens nya smartphones. Jag orkar inte att din existens gör sig påmind, att än idag känna fysisk smärta och hoppa till andra sidan av soffan så fort en scen handlar om, eller innehåller, misshandel. Allt blir så tydligt och jag känner hur jag av rädsla stänger av. Rädd för att återgå till verköigenheten och känna det som gör så ont, och då pratar vi varken om slag eller våldtäkter. Utan det som sades, manipulerades in i min hjärna. Livet blev åter igen bara något som ska överlevas och inte levas. 
Vadfan. Jag vill inte stanna på denna jord om det ska behöva kännas eller vara så här. På riktigt, det börjar bli för svårt, göra för ont. 
 
 

Förvaring

Tårarna rinner, men det brukar inte kunnas ses av min omvärld. Jag orkar inte längre springa runt i dessa labyrinter men aldrig hitta ut. 
Jag virrar runt, medan livet utanför fortsätter att spinna på. Jag missar allt, förlorar mina vänner och ser bara genom plexiglas hur livet utanför rullar på. I år är jag tjugofem år, men jag har inte riktigt levt under den vuxna perioden, bara överlevt. Vilket jag nu är trött på. Trött på att förvaras på sjukhus och skickas fram och tillbaka.  
Jag har slutat tro på att jag någon gång kommer att bli frisk, känna mig fri. Varför skulle det gå nu helt plötsligt? Hejdå hoppet. 
 

Kampen

Tystnaden slår genom marken. Hur kan ett knappnålsöga vara mer ljudligt än min skrikande frustration över livet? Att en kamp inte skulle vara lätt, det har jag förstått sedan länge. Men att med verktygen i händerna och inte kunna använda dem, är mer än vad jag någonsin kunnat föreställa mig. 
Jag får hjälp, men jag skyddar mina destruktiva beteenden mer än den mest älskvärda vännen. Inget får förstöra det kärleksfulla band som en gång knyter mig till helvetet.
Det är bara där jag känt mig som hemma, fått det jag förtjänat men samtidigt mått sämre än ett ruttet kart. Gengångarna räddar nig inte längre, då det är jag själv som slår. Och blir slagen, i tusen bitar. Jag hinner aldrig plocka ihop mig själv förrän nästa begravande amount av lava spricker upp som ett vulkanutbrott. Jag och Etna har kommit att bli dem bästa av vänner. 
Kan man förråda en vän? 
 

Kan det inte bara ta slut?

 
you think I'm pretty?
Do I make you feel like cheating?
I'm like no, not really 'cause.. 
You should feel me for reAl. 
 
Sitter här, i det ekade rummet fastän det finns två olika sängen. Besöken har varit här och natten kallar om ett par timmar. så gravt ambivalent, humöret går som en jävla karusell. Vill bara slippa denna känsla av maktlöshet, det där med att oavsett vad, vill man bara ta något för att kvarta in. Lämna denna dag, vakna till en annan. Man glömmer dock bort, varenda gång, att morgondagen är densamma. Jobbig utav bara helvete och jag vet inte om jag orkar med detta längre, leva såhär. 
Ibland önskar jag att det jag tar sent om natten, är något som gör att jag slipper att vakna. 
Jag vill inte mer. 

update

 
Vad gör man när varje ord fastnar och det man lyckas få fram, kommer ut fel? När det inte känns som att någon förstår dina vägar och val, när man naken och blottad står kvar där med det hårda gruset mellan tårna. 
Jag öppnade upp delar av min kropp på enheten, ingenting som var ok med det, förflyttades till psyk. Andra gången här nu, för detta årets vända och vånda. Tvåtusenfemton börjar lida mot sitt slut och här står jag, ganska många steg tillbaka. Igen. 
Ingen hör mina böner då jag krigar i helvetet. Med djävulen sittandes på min ena axel ser min väg ut som ett aktivt val gjort av mig. Inte helt sant, då mina dagar står i en oändlig strid med denne. Hur gör man för att slippa denna börda som både drar ned mig och min omgivning ner mot avgrunden?

Att vilja ?

Ibland kan det kännas både tungt och svårt att leva, som nu. Jag börjar tappa tro och hopp på om jag verkligen kan leva ett bättre liv. Det känns som att den kraft som krävs för att ta sig framåt, är tagen. Jag undrar ofta om det var såhär mitt liv var tänkt. Vad kan jag ha gjort som är så fel? 
 
Skyfflas fram och tillbaka mellan enheter och inläggningar. Den ena, bättre än den andra, men ingen som tycks kunna hjälpa mig? 
Är det verkligen bara så, att det skulle vara för att jag inte vill bli frisk? Jag menar, det är en stor skillnad på "att vilja" och "att våga tro på det". 
 
eller är det kanske så att jag faktiskt VILL bli Frisk, men INTE vad att vara frisk innebär? 
 

Ett år ,.

 
 
Ett år har gått, trehundrasextiofem dagar sedan polisen stormade in i min lägenhet och tog med mig till stationen. Ett år sedan jag naivt utsatte mitt liv istället för att se allt det livet jag levde kunde bli min död.
Ett år sedan min värld vändes upp och ned. 
Utbuktningen i pannan påminner mig än en gång om hur farligt jag levde. Benet i armen har läkt men knäcker ofta till. Så mycket rädsla, förvirring och frågor utan svar har präglat mina dagar, och gör det än idag. Konsekvenserna jag behöver ta får mig att stå frågande om felet ändå inte var mitt, om det är jag som alltid blev bestraffat måste ju gjort något för att förtjäna det. 
Allt känns fortfarande overkligt, som en mardröm man tillslut vaknar upp ifrån. Men jag vaknar aldrig upp, jag lever än i denna vetenskap om vad som har hänt. Likväl mardrömmar, platser och situationer påminner mig. Jag är fortfarande otroligt rädd och obehaget fortsätter att växa. Det är så svårt att få in att jag inte gjorde något fel för att förtjäna detta, när jag än idag måste leva med dessa konsekvenser. 
 
 

Den lilla förlorade biten.

 
Nu har snart tio dagar gått. Tio dagar utav utmaningar. Den där kampen där inne, den där som ingen riktigt ser. Den som man i tystnad både måste agera soldat och sjukskötarna. Spränga itu allt i bitar, för att sedan försöka pussla ihop allt. Oavsett om man ser vilket bit som saknar, finns känslan av tomhet - pusslet är inte komplett. 
man tänker att det bara är några små unkna bitar som saknas och att dem kan man lika gärna leva utan. Man ser ju ändå vad som saknas och något bit hit eller dit kan väl inte spela någon roll. 
Men det är just den, den sista lilla jävla biten som ger fönster en spricka. Utan att synad kan det krävas ett slag och hela rutan går i tusentals bitar. 
Nej, ända fram. Ända fram och i mål ska vi denna gång. Inte nonchalera bort den där sista pusselbiten som ingen egentligen ser att du hoppar över. 
 
 
PS. Apropå nystart, en ny väg och en framtida lycka. Klippte jag av mitt hår 👆
 
 

Rotlös ,

 
Sinnet ta mig till en annan värld, en plats som jag kallar hem nu 
jag har försökt byta mitt liv men nån jävel drar mig tillbaka 
och hoppet kommer nu mera sällan 
Här ska jag leva här ska jag dö 

Torkar mina tårar, det är så jävla synd om mig 
stackars arma krake, jag kan inte tro du är min 
Varför är du kvar här? inte fan kan du älska mig? 
Jag är ju en börda, hitta nån annan 
När du ser mig byta roll, kan du inte då hålla om mig? 
Immun mot medicin, inte mot din kärlek 
men jag kan inte, jag vill inte ens förstå det 
hur kan jag då, öppna mitt allt