Kampen

Tystnaden slår genom marken. Hur kan ett knappnålsöga vara mer ljudligt än min skrikande frustration över livet? Att en kamp inte skulle vara lätt, det har jag förstått sedan länge. Men att med verktygen i händerna och inte kunna använda dem, är mer än vad jag någonsin kunnat föreställa mig. 
Jag får hjälp, men jag skyddar mina destruktiva beteenden mer än den mest älskvärda vännen. Inget får förstöra det kärleksfulla band som en gång knyter mig till helvetet.
Det är bara där jag känt mig som hemma, fått det jag förtjänat men samtidigt mått sämre än ett ruttet kart. Gengångarna räddar nig inte längre, då det är jag själv som slår. Och blir slagen, i tusen bitar. Jag hinner aldrig plocka ihop mig själv förrän nästa begravande amount av lava spricker upp som ett vulkanutbrott. Jag och Etna har kommit att bli dem bästa av vänner. 
Kan man förråda en vän? 
 


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: