Jag är så trött, så utmattad. Jag kämpar och försöker att med autopilot ta mig igenom dagarna. Skiten tar jag om nätterna, det börjar bli rätt tydligt. denna nattliga fight både lämnar och sätter sina spår' jag kan knappt känna längre, jag stänger av. Men med månen blir allt så tydligt och smärtan ohållbar. Jag gör allt för att ta mig igenom dygnets mörka timmar - till den grad att jag endast finns kvar i form av en disktrasa som passerat sitt bäst-före-datum. 

Jag är så tom, så slutkörd men samtidigt känner jag allt det där som svider. Som att jag av egen fysik letar rätt på ett saltkar och strör ut innehållet i mina öppna sår. Såren jag själv orsakar i hopp om att något av det infekterade i min kropp ska rinna ut. Men det gör ju aldrig det. 🌻