Förvaring

Tårarna rinner, men det brukar inte kunnas ses av min omvärld. Jag orkar inte längre springa runt i dessa labyrinter men aldrig hitta ut. 
Jag virrar runt, medan livet utanför fortsätter att spinna på. Jag missar allt, förlorar mina vänner och ser bara genom plexiglas hur livet utanför rullar på. I år är jag tjugofem år, men jag har inte riktigt levt under den vuxna perioden, bara överlevt. Vilket jag nu är trött på. Trött på att förvaras på sjukhus och skickas fram och tillbaka.  
Jag har slutat tro på att jag någon gång kommer att bli frisk, känna mig fri. Varför skulle det gå nu helt plötsligt? Hejdå hoppet. 
 


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: