"You'll be fine" they said.

Hoppet ekar av tomhet, framtiden är inte skriven. kanske det är av en anledning, kanske att man kan undvika. Tanken av att få slippa, aldrig riskera att känna mer - är en av de få tankar jag har som tar udden av det som är. Det gör mig varken illa till mods eller rädd, snarare trygg i att det inte alltid behöver att vara såhär. Att chansen att slippa finns, för att jag kan inte se en lösning, en väg ut ifrån detta. Orden som ber mig att kämpa, känns ytliga. Abstrakta och intetsägande utan grund, vet den människan vad en kamp innebär för mig? Lidande. 

 

Du är så mycket starkare än din ätstörning och ditt kämpande kommer va värt det! Ge inte upp 💓