en helg i bollnäs
hej hallå! vill be om ursäkt för blogg-torkan men har haft så mycket att stå i den senaste veckan. började forna vardagar med en fantastisk avslutning. krossade åter igen fingrarna för att SJ skulle se vilken supebra resenär jag är och kanske ge mig någon form av ersättning, hihi. ' ..dock tappar jag nu hoppet på crossed fingers.
destinationen var Bollnäs, men den till synes så smidiga resvägen ändrades snabbt, då vi pga ledningsfel blev avkastade i Gävle. ersättningsbussar utlovades, stackars "personal" säger jag bara, när det visade sig att inga bussar kom och de fick stå till försvars mot en mängd irriterade, trötta och stressade resenärer då "de" välde ut ord och meningar utan visor, jag som den nu sansade person jag en gång är (inte), tog mitt förnuft till fånga och skaffade en vän att prata med under den långa väntetiden..
himlen hade skiftat från klarblå till näst intill nattsvart. min älskade vän kom och mötte mig vid bussen, och utan dagens hightech (ficklampan på mobilen) hade vi lätt missat henne.
vi hann nappt med ett hej innan det nalkades middag med de lite mer åldersbenägna människorna + hennes lillebror. tacos stod på schemat och jag kan inte minnas senast jag åt mjukt bröd, var helt okej men föredrar nog det hårda krispiga.. ;)
vi hann med idol och mys framför TVn. hittade även världens roligaste mobilspel som vi broderligt turades om på. det vart mycket prat och sitta i soffan. klockan tolv blev vi dock hungriga och rostade mackor mitt i natten. ännu en grej jag inte kan minnas senast jag åt - vanligt vitt bröd.. med smör, ost och marmelad. gick ned men föredrar skinka eller leverpastej, hihi.
vi hann med idol och mys framför TVn. hittade även världens roligaste mobilspel som vi broderligt turades om på. det vart mycket prat och sitta i soffan. klockan tolv blev vi dock hungriga och rostade mackor mitt i natten. ännu en grej jag inte kan minnas senast jag åt - vanligt vitt bröd.. med smör, ost och marmelad. gick ned men föredrar skinka eller leverpastej, hihi.
vi tog en lång sovmorgon och gick upp lagom i tid till att hennes pappa skulle åka till stan för att leta efter present till en familjevän de senare skulle fira. Jag & Milla åkte med, gick runt lite i affärer innan vi avslutade förmiddagen med en god sushi-lunch. efter tidig middag på potatismos & kötbullar, bjöd kvällen på upptäcksfärd i en gammal lada, lite oväntade grejer rotades fram och observerades. kändes som när man var liten och busig, för det kändes verkligen inte som ett ställe man bara fick klampa in på.
eftersom att jag är ledig på måndagar, kunde jag stanna en dag extra, en mycket god ide tyckte vi ända tills vi festade till det lite, vilket samtidigt slog till för oss när vi resta oss, haha dummer. jag hade inga mediciner för denna dag så fick en sömntablett av henne. blev helt konstig, kunde inte forma ord eller meningar, vinglade nör jag gick och allt som lämnade min skepnad var sludder. jag blev rädd för mig själv och vi gick och la oss.
vaknade upp med samma problematik och fick verkligen anstränga mig vid varje bokstav och arbeta med varenda cell för att veta vart och hur jag skulle komma framåt. var bland den läskigaste upplevelsen jag någonsin varit med om. tanken var att jag skulle åka och måla krokil med mamma på måndagseftermiddage. MEN jag fick inte ens komma upp till hennes kontor då jag i telefonen sluddrade som en drog- eller alkoholberusad gubbe.
men summan av kardemumman har jag haft världens bästa helg med fina fina M <3 flera sådana resor röstar jag för! :D
Jag har hittat en ängel på denna jord.
Fantastiskt. Den där känslan som bara sprudlar energi och bekräftan på att allt är som det ska, så rätt som det bara kan bli.
Vi kämpar för rättvisa, men oförstående ord och felbeskrivningar når oss inte.
"I don't care about what they say"
Hon, min ängel.
Långt borta men ändå så nära.
Den skinande tiaran utgör ett ljus i hösten mörka dagar. Ger kraft till de trasiga uttagen. Bidrar till näring för de djur vars blommor sagt godnatt. Tänder den lampa som alltid varit släckt.
Reser det tält som alltid funnit sig med trasiga pinnar. tänder den eld vars glöd avtagit.
Hon fyller mitt en gång så svarta organ med rött sken av kärlek. Allt, livet - gör hon så mycket bättre, My love. Always in the heart of mine. ❤️
Full fart på dagen
Morgonstart i form av frukost hemma följt av möte med försäkringskassan. Svåra bemötanden, åter igen försökte jag minnas min historia, måla upp en bild infattande de viktigaste begreppen. Förklaringar, tydliggöranden och en himla inlevelse. Även om många stunder är luddiga är detta den senaste delen av mitt liv, min vardag. Jag har bott i mig själv, ett hus jag hatat. Nu går jag vidare.
Dagen fortsatte av en eftermiddag i text, mening efter mening beskrev jag mina känslor och upplevelser, de där fysiskt blanka bladen jag tänkt världen ska få ta del av, jag önskar och vill. Tänk om jag någonstans kunde lyckas hjälpa, trycka på i rätt väg och leda vilsna själar.
Klockan slog eftermiddag och fötterna hoppade vant i träningsskorna. Nygammalt, det var ju så länge sedan. Timmen hos sjukgymnasten väckte glädje och minnen. Allt det där jag älskat, kan inte förstå att jag nu får chansen att gå in i de igen. Bygga upp min kropp och sträva mot allt vad hälsa heter. Ett nytt rus, ett icke destruktivt. Att något så litet kan kännas så bra. Dock försöker jag med förtvivlan trycka bort känslorna av skam. Det där med att börja från skratch, med något som en gång varit det enda man varit sådär riktigt bra på. Men jag träcker på mig och accepterar min resa, pånytt född, jag har allt att se fram emot. Allt kan bara bli bättre och för varje dag som går tar jag nya steg på min nyfunna stig.
Middag vid bordet, kräftsallad + äggmacka. Inga konstiga känslor, hemkommen och hungrig. Hur mer tydlig kan man vara? Det normala är äntligen tillbaka, att kunna lite på kroppen. Skeptiskt granskar jag mig själv, is this what I become? Ja, och det är fan i mig tillräckligt!
Ytterligare ett steg åt rätt håll
Jag inledde en resa.
En behandling jag många gånger misstrortt. Önskat, men inte hållit.
Jag gick in med en vilja, en drivkraft starkare än hoppet.
Jag ville, men tvivlet slog mig varje natt.
Dagar av eld, en aska utan glöd.
Men jag hade bestämt mig.
Tunga andetag, puls utan ansträngning.
En förtvinad kropp, ben utan skydd.
En sargad själ.
Masken föll, det fanns ett stop.
Insikt och vilja blev min vändning.
En kamp utan paus, ett helvete i lågor.
Skor utan sulor, vatten utan strand.
Jag fortsatte, steg efter steg. Dag efter dag.
Ingen karta, men ett plan. Jag visste, en snårig väg, en bestämd riktning. Framåt.
Idag kom bekräftelsen. Tvivlet ersattes av lycka. Hoppet blev till stolthet.
Nätterna är långa, men dagarna ljusare.
Livet inom vita väggar finns, men omsättningen inte lika hög.
Två dagar i veckan, ett prov, en chans.
Jag tar den. Jag är redo. Jag vill.
Ogreppbart, ovant, nytt. Härligt, fritt och mitt. Livet, mitt liv. Äntligen, förtroende.
Jag är påväg, jag är lycklig.
Nightmare
Mardröm. Vart är världen påväg?
Avsky, fruktan. Avundsjuka.
Slag, ett efter ett. Hårda som sten.
Tunnelbanan fylldes av hämningslösa män,
De ville ha, de tog.
Lämnade en krossad själ.
En flickas vars murar rasat, för att
Byggas ännu högre, tjockare.
Kommer man någonsin tillbaka.
Ögon, stirrande. Ingen hjälp.
Hur går man vidare, med vetenskapen av att aldrig glömma?
Andetag, skräckslagen.
I sängen, hemma. Vart för natten mig, varför målar den upp sådana här saker på min redan svarta tavla? Vill något sägas? Frågor, utan svar.
Vart tog min regnbåge och fluffiga lamm vägen?.. 
Stress
Den otillgängliga sömnen gör sig även denna natt påmind. Den vita medicinen, det kompakta lilla pillret som ska få mig att somna och John blund att vakna. min skeptiska sida träder nu fram, efter alla dessa år av hopp & tro.
Utmattning var tidigare min räddning, men kroppen klarar mer nu, energin är högre, min uppbyggnad är i full gång.
Vad är det som försiggår inom mig, är det vad människorna i vita rockar säger, stress. Stress? Över vad då, situationen i sig? Vilken situation? Förklaringen ligger nära och jag bär på den, dagarna i enda .. Jag börjar förstå, frågan är om du gör det. Jag vill ju bara vara fri.. 
jag lever och jag lär
veckans första dag startade med en försovning, stress och en ilande kyla mot ansiktet. vart blir ljudet från min klocka av på morgonen, undrar jag? jag tror mig finna en förklaring i antalet digitala siffror innan ögonlocken sakta sluter sig tunga.
magen gör sig påmind, igen. och igen. utan facit i hand chansar jag på tempot i huvudet. omedvetna och abstrakta tankar som snurrar runt i virrvarv. vad händer nu. NU. när jag är frisk. behöver jag inte vara VD över mitt ego längre? den individ jag så länge försökt lära känna, ska jag bara släppa och gå vidare? öppna ögonen, låta blicken rulla högre än det isärsparkade gruset. se världen, jorden - det ställe där min förvirrade själ en gång tog sin form.
nygammalt. ovant, men alltid funnits där. vad är sant och vad är falskt? har min naivitet mognat eller söker jag fortfarande den där samspelta lyckan oss organismer emellan? jag vet inte. vet jag något alls eller vill jag veta?
ni ser. tankarna. inte ett enda konkret spår, brända facit jag trodde ljög. dolda sanningar jag inte hörde. vemvadhur?
vem skriver detta kapitel om inte jag. ingen. det är mina tomma ark som måste fyllas, av mig. mina val, handlingar och erövringar. det är upp till mig, åter igen har jag ett liv i mina händer. ett ansvar som aldrig får släppas, en nutid som aldrig kommer tillbaka. nu är det dags att sätta punkt och börja med Stor bokstav. jag börjar inte om, jag börjar inte på nytt, jag fortsätter. dubbelmoral, men ja. jag fortsätter. min historia är min bakgrund, det som format mig till den jag är idag. hur mycket jag än ångrar saker görs det inte ogjort. men jag släpper inte pennan för det. jag lever och jag lär. fortsätter framåt.
Helgen!
Hemma. Huset där jag växte upp, är det verkligen för alltid ett hem, mer än trygg bas? I de tankarna, i det huset, befinner jag mig i nu.
Helgen då. Ännu en i samma anda, kaoset som förföljt oss varenda gång? Någon som ville exponera oss och visa den inte fullt så ljusa, men ack så nödvändiga sida. Svaret är skrivet i sten, nej: vi fick ha några odramatiska dagar och nätter. Tacka Gud för det.
Blickarna möts vid perrongen, hjärtat slår på en högre frekvens, blodet pumpar och man skyndar. Fram. Fram. Tills man står så nära det bara går. Ordets språk är knepigt. Bakom ett ena "hej" döljer sig så många känslor man väntat få berättaigade och bekräftade.
Det ömsesidiga, ärlighetens namn. Viktigt, ja oj - så viktigt.
Grannen snett bredvid kom förbi, i vetenskapen om våra non-existence talanger i köket. Winter :) ...och lagade mat samiskt som idol stod på. GRYM TJEJ!! Verkligen, gillar min kvinnas grannar!
Höstmyset är ett faktum, mysfaktor under varmt täcke och kemin av kärleken värmer oss inifrån. Allt är så fint, med henne. Min fina! <3
Tvn är vår tavla och datorn vår hjärna, duschen bidrag med renlighet och varma strålar.
Jag ville inte åka hem.
Lättnad
Lättnad. Lättnad. Lättnad.
En återhållsam suck..
Det där inuti, hur kan det påverka så starkt? Mörkt, ljust, dimmigt, klart.
Frågetecken utredda. Brösttyngder och stenar på axlar - avlyftna. Nu.
En känsla av ny luft, frisk syre att fylla hjärna och kropp med.
Perspektiv och nya tankesätt.
Förståelse. Åh så skönt.
Silence speaks louder than words.
Något sticker i kroppen, en ilande känsla. Täcket är för bekvämt, håller min aura av värme.
Fan. Jag glömde stänga fönstret igen.
Upp, morgonen är mörk men den friska luften har redan fått upp mig till en ny dag.
Magen knyter sig, vad var det som hände? Oron sprider sig, röster ber mig att sluta ögonen igen. Förnuftet berättar en hemlighet, jag kan möta dagen. Igen.
Musiken ljuder i mina öron, texterna skiljer sig till ord och meningar, jag fokuserar. Reder och benar ut alla tankar, det går inte. En rädsla gör sig påmind, jag springer. Pulsen stiger, allt kommer ikapp, utan förklaring.
Jag går till bussen, kopplar bort. Gör vad jag ska. Det jag är tillsagd att göra.
Önskar och hoppas att det någon gång ska vara tillräckligt, jag. Att den egna individen jag en gång är ska vara ..
Tillräcklig. 
Under transparenta vingar
Fjärilar täckte våra kroppar, torkade våra händer och lät oss vila mot dess mjuka existens. Skyddade av symboliserade djur, trygga i varandras närhet.
Aldrig ska demoner eller onda väsen komma oss nära, aldrig ska en rinnande vätska eller dämpande medel få oss att pusta ut, och ångra. Aldrig ska något få komma emellan, tränga sig igenom.
Vi skyddar och blir skyddade. Den lilla larven som kämpade, utvecklades och slog ut. Växte sig stark och flög mot nya vyer. Nytt kapitel, ett fortsatt liv.
Helgen !
Helgen.
Stocholm är svårt och tunnelbanegångarna lika så. Inte ens jag som växt upp i samma stad hittar. Jag skulle möta upp min kärlek på centralen, någons mobil går sönder men banden är starka - och vi finner varandra.
Hem och hälsa på lillebror, öppna fina presenter som dagen senare fick följa med till bubbelbadet. Bland det mysigaste i helgen, dock samtyckte inte hela min familj om detta och långa svåra samtal öppnades. S är en i familjen, min familj - hon fick hela mitt liv snabbtabblandes på bara några timmar. Snurrar i hennes huvud, frågetecken och funderingar om vad som egentligen stämmer. Vem är jag, dedde. Mitt skal har rasat sen länge och här står jag blottad, uthängd och skamsen, men ändå glad över att inga oberättade historier tynger mellan vår relation. Ärlighet varar längst, det förstår jag nu efter att ha ljugit så mycket för mig själv. Men allt som har hänt, det jag försökt lägga bakom mig och gå vidare ifrån - hinner alltid ikapp. Trots mörka ord och blottade sanningar har helgen varit fantastisk. Min bättre hälft och jag har både hunnit mysa, träffat lillebror, ätit middag hon både mamma och pappa, badad, tittat på tv, fotat och utnyttjat helgen till sin bredd. En del saker med mina föräldrar hat varit jobbiga, men med love har allt bara varit fantastiskt. Jag hatar distansen men den får mig att sakna, en viktig och betydande känsla. Då vet jag att det är rätt.
Enheten är min vardag igen, efter en veckas sjukdom. Jag avskyr det, stället. Jag vill bara härifrån, ätstörningen har längre inget grepp om mig, jag har kämpat så - varför måste jag fortsätta att pinas här? Många frågor utan vidare detaljerade svar, frustrerande men bara att acceptera. En bedömning av hjälp har gjorts och jag vågad inte riktigt släppas, men oj vad jag längtar efter den dagen. Mitt riktiga steg ut i livet, lämna dessa vita väggar mot färglada naturtäckta miljöer. Snart är jag där.
Och min bättre hälft finns där och väntar på mig, kärlek. <3
Segiiiis
Tjo!
Detta sjuka börjar sakta men säkert släppa nu, peppar peppar. Dock verkar mobilen ha fått sig ett stänk av bacillerna, för oj vad den håller på och konstrar.. Suck.
Är hemma hos mamma idag, helt själv. Känns tomt utan pappa men lite skönt att ha lite "ensamtid" även om jag inte gör så mycket nödvändigt.. Men det fixar jag snart då mitt rum måste städas, herre, får ju besök av finaste! ❤️❤️😃
Glömde visst bort magproblemen på morgonen och dagen startade inte så bra, men upp i sadeln igen. Hittade lite mandelfisk i frysen som räddade min lunch från fiskbullarna. WIIIHOOO
Nej back to tvn. Hehe. Känner mig väldigt lat.. Men är man sjukling så är man! 
Släpp taget, hur rädd du än är.
Först förstod ingen, inte jag heller. Hört diagnosen innan, men inte så mycket mer än så. Något hände, mitt mående resulterade i en sjukdom som tog flera år att förstå innebörden av. Vad var det som hände? Länge sökte jag ett svar, ett enda. Förstod inte att flera aspekter kunde spela en roll i det utvecklande som tog sig form i mig.
Jag fick hjälp, men mot vad undrade jag? Naiv som vanligt tog jag allt med en klackspark, förblindad av mina egna lögner. Stod som ett frågetecken när jag togs bort från både skola och träning. Tom stod jag kvar, utan ett enda ord, bristande kunskap och tankar utan punkt. Nattlinnen lika vita som väggarna, nattsvarta handlingar. slangar utan slut, rinnande näring jag vägrade låta stanna i kroppen.
En enhet, scheman, mat och det där kognitiva tänkandet jag inte alls förstod.
En tid senare, allt frid och fröjd - ut i livet. Vilket liv? Vad var jag utan träningen, vad skulle nu fylla mitt liv? Vart stod jag i en värld där föräldrarna gick skilda vägar och kompisarna spred sig åt olika håll efter studenten?
Lögner, åter igen. Föll tillbaka i något jag fortfarande inte kunde bena ut förklaringen på. I några år höll jag ut, ja det gjorde jag. Tänkte att det var såhär livet såg ut, jag nöjde mig. Jobb jobb jobb - jag ville ju också lyckas. Visste inget annat. Reste till andra sidan jorden, sökande efter en identitet, en paus, ett äventyr. Men klorna från mitt utvecklade beteende hade inte släppt taget. Dem drog mig ned, mina demoner. Knappt att jag kom hem till Sverige igen. Såg ingen poäng i att äta, känslan jag fick av mat var så skrämmande att jag struntade i allt. Kroppen föll samman men jag tog mig i kragen, vägrade inse. Började jobba, utan energi - ersattes det med annat. Ond spiral och jag föll allt djupare. Men jag fortsatte och fortsatte. Kroppen sa stopp. Vita väggarna blev mitt hem igen. Återigen drogs jag bort från mitt så kallade liv och blev berövad på vad jag trodde var min värld. Jag kämpade, med att ta mig igenom livet levande.
Tillslut gav jag upp, fortfarande oförstående. Då kom blodet, det där som fick det där att lämna kroppen, "ångest" fick jag det förklarat som - vad var det? Så abstrakt, hur skulle jag kunna ta död på något jag inte kunde ta på? Det vassa som öppnade upp frihetskänslor för att sedan kopplas till skam. Depression, tabletter. Såg min chans, en ny sådan - till frihet. Eller bara en liten kort paus, min lilla vila från livet ledde till missbruk. Där kopplades mina ambulansfärder in, som skulle komma att bli många. Jag vägrade släppa min identitet, anorexin. Tog till allt jag kunde för att orka hålla det kvar. Psykiatrin blev min plats. Tvångsspänd och nedtryckt i en säng, där låg jag medan människor i vita rockar tryckte ner en slang på en skrikande orörlig patient. Armar, ben, mage, huvud - röda sträck efter hårt åtsittande remmar. Det dög inte, i journalen skrevs det "djup depression" och i veckor förde de ned mig i en säng, rullade in hos specialister.
Elchocksbehandlinhar. Hade inte fått något förklaring när jag hörde mitt namn och en röst som bad mig räkna baklänges från 10. Jag försvann och vaknade upp på mitt rum. Helt förvirrad och påverkat minne upprepades detta tio gånger, minst. Jag var helt förstörd. Men jag var för sjuk.
Det blev enhete igen, jag hade LPT och hade ingenting att säga.
Lögnerna letade sig fram igen. Skrev mig en egen vårdplan som min överläkare fick ta del av, hon köpte den - yes, skrek anorexin. Helvete - skrek min föräldrar. Inte heller denna vända hade jag insett faran av dessa demoner. Men jag hade börjat åka till ett arbete för att ge mig hopp. Det varade inte så länge då det snabbt blev enhet igen.
Nu var jag med i spelet, men ville inte spelet spela. Min kropp trotsade, 4st ambulansfärder senare och min läkare tillät mig inte längre vara kvar på enheten. Mamma kastade sin telefon i marken. Jag gick hem med huvudet sänkt, kände besvikelse och förtvivlan långa vägar. Men jag kunde inte förmå mig att släppa det enda liv jag nu lärt känna. Kände mig så värdelös - jag fortsatte att straffa mig. Jag trodde att jag hade kontroll, men kunde ju inte vända på det. Efter ett hembesök av två behandlare och sex poliser såg jag inget annat än att fly. Fönstret lockade men en hand fick tag i min tröja precis innan fallet. Min lillebror höll mig ned i sängen, poliserna hämtade mig - riktning - psyk. De kände igen mig, men denna gång informerade dem om att kunskaper om ätstörningar fattades. Jag rasade. Gick inte att ha mig kvar. Jag ville inte leva längre. Nej, skulle livet se ut såhär ville jag inte längre vara med.
Sen var jag på botten. Efter många kroppsliga skador och nära-döden-upplevelse började jag sakta men säkert inse.. Jag måste låta dem hjälpa mig.
Sjukare än någonsin kämpade hela min familj att få in mig på enhet. Det var nära ögat denna gång och jag insåg att jag får inte en till chans.
Jag satsade, 
Och nu, en sommar senare står jag här med det Facit alla lovade men som jag sen länge trodde var uppbränt.
Idag står jag här. Stolt. Jag lyckades. Nu ser jag hur livet ska vara. Hur jag vill att det ska vara. Jag hittade min väg tillslut. Jag klarade det, jag slog sjukdomen.
Och det vill jag att ni där ute som kämpar ska veta - det går! Jag trodde det aldrig, men nu står jag här, högre än någonsin. Ni måste bara tro på er själva. Livet är så mycket mer.
Det är allt.
Om man bara vågar kasta sig ut mot det okända. Trotsa sina rädslor. Slå hål på alla tankar som förvränger och ljuger. Kan jag så kan ni! Ge inte upp!! Aldrig.
Min prinsessa 💋
I ain't no superhero.
We shared everything,
And I told you,
I told you how I was such a sad case
You said you could save me
I'm doing the saving
You hurt me, you hurt me
And no not physically
Ain't got no bumps and bruises to show people
What your doin to me
I thought it would be okay
But you see, I heard everything you said
Livet utan ätstörning
Goderkväller!
Ligger och lyssnar på samma låt om och om igen, så typiskt mig. Kan lyssna på repeat i en vecka. Lillebror blir så irriterad när jag gör ett nytt album på spotify för varje låt, haha..
Trots feber och annat ont har jag hunnit med att städa mitt rum, mycket fint. Hittade många brev från mina tidigare enhetsbesök, även bilder. Bland annat ett tack-kort från min lillebrors student - började gråta. Låg i sängen och tårarna rann. Det jag ångrar MEST med att ha varit sjuk är att jag MISSADE hans stora dag. Fy för i helvete. Jag var inlåst på psyk och mina föräldrar kom med minidatorn där jag skrev ett tal som min
storebror höll.. Jag kommer ALDRIG att förlåta mig själv för det, aldrig.. </3
Varför förstod jag inte? Varför tog jag inte tag i det tidigare, tog vara på alla de chanser jag fick? Varför kunde jag inte vända min envishet och slå mig fri innan alla dessa år hann gå förlorade? Varför var jag tvungen att för varje vända göra det värre än någonsin tidigare? Hur kunde jag låta min ångest gå ut över allt och alla? Hur kunde jag vara så jävla egoistisk? Jag tänker på de tillfällena mina nära fått vittna. Frågorna är många men nu har jag gjort det enda rätta - slagit mig fri.
Jävla fucking sjukdom, aldrig ska du drabba mig igen - ALDRIG.
Det sägs att man ska försöka se allt ut olika perspektiv, och det kan jag nu. Utan anorexin tror jag inte att jag värdesätt livet som jag gör nu, eller människorna i det. Alla dessa småsaker som inte betydde något innan, dem ser jag nu. All den kärlek som faktiskt finns, livet. Oj hur kunde jag välja bort det? Två gånger har jag känt hur min kropp svävat iväg, jag vet precis hur det är att dö. Jag är inte rädd för det längre, men jag är rädd att missa. Livet. Jag vill ju vara med. Jag är inte redo att lämna det än, inte på långa vägar.
Läkarna sa åt mig, men jag lyssnade inte "det kommer aldrig att hända mig".
Ush vad man hinner tänka när man är sjuk, måste bli frisk NU!
Frisyr
Ligger här med feber, hosta och magont. Fick lägga mig på golvet efter 4st sushibitar.. Herregud hur ska detta gå? Pappa gav mig just en shot hostmedicin. Hur som helst finns det inte mycket att göra, ligger här och tittar på lite gamla bilder.. Saknar mitt gamla hår lite.. Det jag har nu är så tråkigt, men vet att jag skulle ångra mig om jag klippte det.. Dilemma.. :p
Sjukling ..
Heellooo. Hoppas att ni mår bättre än vad jag gör. Magkramp, kräkningar och hosta. Det enda jag fått behålla är en äggmackA.. Och lite kaffe. Är hos pappa, så han får ta sin plikt att ta hand om mig idag, hihi.
Vet att jag egentligen skulle ha åkt in till sjukhuset om det blev sämre, men jag tror inte att det är sämre än igår - bara en förkylning som lagt sig på allt..
Jag har bestämt att ta det lugnt idag och kanske ringa sjukhuset imorgon om det fortsätter - mest i hopp om att få lite mer mattips istället för bröd och cola som de sa igår.. Länge sedan jag var sjuk på "vanligt vis" så detta kan jag ingenting om.. Haha. Men jag tror att det blir bra, bara jag kan varva ner lite och lugna mig själv.. Det där med stress alltså, visste verkligen inte att det kunde påverka kroppen med magsår och sånt?! Känns väldigt märkligt.. Men nog om det. Nu kollar jag repris på idol! Uppdaterar senare! Ciao!
En dag på akuten..
Så ja. Hur var det här då? Har spenderat hela dagen på akuten, inte kul. Låg på en brits i timmar med en droppnål. Vred mig av smärtor, fick smärtstillande och somnade. Skönt. Efter många blodprov och flera läkares besömning trodde dem att jag höll på att utveckla blödning eller magsår, iaf pga av stress.. Fick lite mediciner och direktioner att ta det lungt och äta specifika livsmedel..
Blir det inte bättre måste jag akut åka in imorgon och läggas in... Det vill jag ej!
Hej på er!.. :)
Doktorn doktorn vad är felet?
!
Tjoho
Inte på bussen denna morgon, istället sitter jag i ett väntrum i väntan på min läkare som ska få titta på min mage. Vad hon kan göra efter ett annat läkarutlåtande vet jag inte.. Men vi får väl se :) har jätteont och igårkväll/natt var det HEMSKT. Spydde och svullnade upp som en blåsfisk. Visste inte vad jag skulle göra. Försökte distrahera med TVn men det gick inte.. Tog min sömnis och försökte bara somna bort från allt det onda. Gick inte det heller. Får försöka sova hos pappa lite idag..
Ringt till enheten idag och frågat vad jag ska göra, och hur jag ska äta när jag bara spyr. Dem sa att jag kunde äta mackor som lägger sig mjukt i magen + cola. Så får väl handla det på vägen hem till pappa.. De nämnde även ND men det kapitlet är jag förbi!!!
Egentligen skulle My love komma idag, men hon har också drabbats av något. Jätteförkylning och feber + hennes spricka i bröstbenet så kan tänka mig att det känns när hon hostar.. Stackarn, skickar en tanke och kram till dig <3 hade varit roligt att ha henne här, pappa planerade att åka iväg så att vi kunde få huset för oss själva, snäll han är :) hoppas att det kvarstår till kanske nästa helg ! ;)
Vänta vänta vänta, tur att dem har sköna stolar här i varje fall.. När jag kommer hem ska jag nog låna pappas padda och fortsätta skriva lite på min bok.. Vill ni läsa den om den publiceras någon gång i framtiden? ;)
Hoppas att ni alla får en bra dag! :D
Fjärilar
Hey!
Världens sämsta mage igår, både spydde och grejade. Inte kul. Hade det varit samma idag skulle jag inte få komma till enheten. Men jag biter ihop och åker dit ändå.. Det blir nog bra :)
(Peppar peppar)
Mycket prat med både mamma och pappa igår. + att mamma kom hem med en täcke fullt av fjärilar!! (Tror att många som har/haft destruktiva beteenden förstår betydelsen av det..) så snällt!!
Trött imorse också, kan inte sova. Känns som när man var liten och mamma jämt påpekar och anser att jag lägger mig för sent, men så är icke fallet.
Happ vad står för dörren idag då? Massa mat och vila, några grupper och obligatorisk torsdags-vägning. Har aldrig sumpat en sådan här på dagvården, eller jo en. Men det var bara konstig .. Sen har jag nog lite samtal med min behandlare också.
Igår var försäkringskassan på enheten och informerade oss om diverse angelägna åtgärder och stöd som vi i denna värld kan träffa på.. Bra att dem tar sig tid men jag hade lite svårt att koncentrera mig.. Som vanligt, haha.
Nu sitter jag på bussen och tankarna går i ett. Kan inte greppa kan inte få ut det i ord.
Min andra hälft har en spricka i bröstbenet och jag är lite orolig.. :(
Jag är jämt orolig, för allt och alla utom just mig själv'n ;)
She knows
Tears in heaven
Tjohoo!
Sitter som vanligt i bussen påväg till morgonens start - frukost.
Skulle egentligen utvecklat mina S.k "skills" i köket och haft matlagningsträning idag. Men för tredje veckan i rad, missar hon det. Typiskt.
Dessutom sitter jag här med världens magknip och en känsla jag skulle kunna identifiera med oro och stress. Tänkte först inte åka till enheten idag..
Igår grät jag, som en bebis. Allt jag ville var bara att ha sönder mig själv som straff för att jag skadar andra. Men jag är förbi det stadiet nu, att göra illa är ingen som helst lösning..
Känslor. Missförstånd.
Tårar. Besvikelse.
Hatord. Arga uttryck.
En sänkning.
Ett självhat.
Helsingborg !
Helgen som spenderades i Helsingborg levererade med det ena och det andra.
Satt som klistrad vid världens bästa tjej som nu är min <3
Fick även träffa hennes underbara kompisar och ta del utav deras sätt att träffad och "göra stan"! Mycket mycket fina människor!
En natt kunde dock varit lite mer "kontrollerad", men nu kan det bara bli bättre :)
Jag är så glad men även andra känslor tränger sig på. Är ledsen att jag sårat en del, känns som att jag ska gå sönder..
Tårar som rinner pga mina handlingar gör alltid lila ont och det får mig att känna mig som en mindre värd människa..
Är tillbaka på enheten idag. Nervöst samtal med behandlare väntar, men först lunch om 2min. Hoppas att den är god.. Peppar peppar! ;)
Efter mitt tårfyllda samtal med pappa åkte han hem från sin semester tidigare och fanns där för mig, ville hjälpa och stötta.
Han är världens bästa - älskade pappa!
Nej nu ringer klockan! Ciao!
Nä nu