Dagen fortsatte av en eftermiddag i text, mening efter mening beskrev jag mina känslor och upplevelser, de där fysiskt blanka bladen jag tänkt världen ska få ta del av, jag önskar och vill. Tänk om jag någonstans kunde lyckas hjälpa, trycka på i rätt väg och leda vilsna själar. 

Klockan slog eftermiddag och fötterna hoppade vant i träningsskorna. Nygammalt, det var ju så länge sedan. Timmen hos sjukgymnasten väckte glädje och minnen. Allt det där jag älskat, kan inte förstå att jag nu får chansen att gå in i de igen. Bygga upp min kropp och sträva mot allt vad hälsa heter. Ett nytt rus, ett icke destruktivt. Att något så litet kan kännas så bra. Dock försöker jag med förtvivlan trycka bort känslorna av skam. Det där med att börja från skratch, med något som en gång varit det enda man varit sådär riktigt bra på. Men jag träcker på mig och accepterar min resa, pånytt född, jag har allt att se fram emot. Allt kan bara bli bättre och för varje dag som går tar jag nya steg på min nyfunna stig. 

Middag vid bordet, kräftsallad + äggmacka. Inga konstiga känslor, hemkommen och hungrig. Hur mer tydlig kan man vara? Det normala är äntligen tillbaka, att kunna lite på kroppen. Skeptiskt granskar jag mig själv, is this what I become? Ja, och det är fan i mig tillräckligt!