Ligger och lyssnar på samma låt om och om igen, så typiskt mig. Kan lyssna på repeat i en vecka. Lillebror blir så irriterad när jag gör ett nytt album på spotify för varje låt, haha.. 

Trots feber och annat ont har jag hunnit med att städa mitt rum, mycket fint. Hittade många brev från mina tidigare enhetsbesök, även bilder. Bland annat ett tack-kort från min lillebrors student - började gråta. Låg i sängen och tårarna rann. Det jag ångrar MEST med att ha varit sjuk är att jag MISSADE hans stora dag. Fy för i helvete. Jag var inlåst på psyk och mina föräldrar kom med minidatorn där jag skrev ett tal som min  

Det sägs att man ska försöka se allt ut olika perspektiv, och det kan jag nu. Utan anorexin tror jag inte att jag värdesätt livet som jag gör nu, eller människorna i det. Alla dessa småsaker som inte betydde något innan, dem ser jag nu. All den kärlek som faktiskt finns, livet. Oj hur kunde jag välja bort det? Två gånger har jag känt hur min kropp svävat iväg, jag vet precis hur det är att dö. Jag är inte rädd för det längre, men jag är rädd att missa. Livet. Jag vill ju vara med. Jag är inte redo att lämna det än, inte på långa vägar. 

Läkarna sa åt mig, men jag lyssnade inte "det kommer aldrig att hända mig". 

Ush vad man hinner tänka när man är sjuk, måste bli frisk NU!