veckans första dag startade med en försovning, stress och en ilande kyla mot ansiktet. vart blir ljudet från min klocka av på morgonen, undrar jag? jag tror mig finna en förklaring i antalet digitala siffror innan ögonlocken sakta sluter sig tunga.

magen gör sig påmind, igen. och igen. utan facit i hand chansar jag på tempot i huvudet. omedvetna och abstrakta tankar som snurrar runt i virrvarv. vad händer nu. NU. när jag är frisk. behöver jag inte vara VD över mitt ego längre? den individ jag så länge försökt lära känna, ska jag bara släppa och gå vidare? öppna ögonen, låta blicken rulla högre än det isärsparkade gruset. se världen, jorden - det ställe där min förvirrade själ en gång tog sin form.

nygammalt. ovant, men alltid funnits där. vad är sant och vad är falskt? har min naivitet mognat eller söker jag fortfarande den där samspelta lyckan oss organismer emellan?  jag vet inte. vet jag något alls eller vill jag veta?

ni ser. tankarna. inte ett enda konkret spår, brända facit jag trodde ljög. dolda sanningar jag inte hörde. vemvadhur?

vem skriver detta kapitel om inte jag. ingen. det är mina tomma ark som måste fyllas, av mig. mina val, handlingar och erövringar. det är upp till mig, åter igen har jag ett liv i mina händer. ett ansvar som aldrig får släppas, en nutid som aldrig kommer tillbaka. nu är det dags att sätta punkt och börja med Stor bokstav. jag börjar inte om, jag börjar inte på nytt, jag fortsätter. dubbelmoral, men ja. jag fortsätter. min historia är min bakgrund, det som format mig till den jag är idag. hur mycket jag än ångrar saker görs det inte ogjort. men jag släpper inte pennan för det. jag lever och jag lär. fortsätter framåt.