Ett år sedan min värld vändes upp och ned. 

Utbuktningen i pannan påminner mig än en gång om hur farligt jag levde. Benet i armen har läkt men knäcker ofta till. Så mycket rädsla, förvirring och frågor utan svar har präglat mina dagar, och gör det än idag. Konsekvenserna jag behöver ta får mig att stå frågande om felet ändå inte var mitt, om det är jag som alltid blev bestraffat måste ju gjort något för att förtjäna det. 

Allt känns fortfarande overkligt, som en mardröm man tillslut vaknar upp ifrån. Men jag vaknar aldrig upp, jag lever än i denna vetenskap om vad som har hänt. Likväl mardrömmar, platser och situationer påminner mig. Jag är fortfarande otroligt rädd och obehaget fortsätter att växa. Det är så svårt att få in att jag inte gjorde något fel för att förtjäna detta, när jag än idag måste leva med dessa konsekvenser.