Jag tror mig veta vem jag är, ser mig själv ur ett perspektiv jag dragit ned persiennerna för. Men det finns kvar, jag finns kvar. Men jag gömde mig, snurrade in mig i gardinerna och vägrade att titta ut. Jag tror inte riktigt att jag fulländat ser vad som har hänt, vad jag har drivit mig själv till. Att jag inte är jag just nu. Jag måste våga se det, att jag varken mår bra eller är mig själv. Den bild jag minns av mig själv är inget jag kan skulptera. vågar jag inte se det kommer jag heller aldrig att förstå varför mitt beteende måste förändras, eller hur det kommer sig att jag faktiskt kan leva ett bättre liv. 

Jag var nöjd idag, för att jag orkade ta mig upp ur sängen och sätta mig på en buss. Att ingen behövde hämta mig utan att jag efter en halvtimme orkade hoppa på bussen hem. Att med andan i halsen gå upp för trappan och lägga mig i sängen. Sen har jag legat där, vilket jag förmodligen kommer att göra framtills jag tillåter mig själv den hjälp som behövs för att jag ska kunna nå friskheten. 

För jag vill, nu när allt gör ont och det inte längre finns något mer som gör detta leverne värt något. När andetagen är tunga och stegen inte orkar tas. När livet pågår men allt man ser är det som händer utanför ens fönster. 

Jag fortsätter att samla mod och motivation, jag vill inte ge upp varken kamp eller hopp. 

Jag vill minnas vem jag var och våga hoppas på att jag kan bli någon av värde. Komma tillbaka eller bara utvecklas utifrån mig själv. Precis så som jag ser varenda annan människa. Det där värdet jag anser mig finnas hos var och en.

Jag vill leva, och inte bakom vita väggar och låsta dörrar. I armarna på vården eller i beroende av mediciner. Nej, snälla. Friskhet. Låt mig få uppleva och känna det.