Jag förstod aldrig att styrka kunde ligga i psyket eller att ens skönhet var en spegelbild av glädje och lycka. 

Jag som inte ens visste vem jag var som barn, även då jag provat på just det där man egentligen inte skulle. Jag var ju ingen vanlig människa, det vid sidan om måste ju gömma mitt svar. Jag fann inte ens kartan och att bli vuxen var inget jag skulle klara av. Inte att jag vågade prova eller försöka, jag satte stopp för det innan. Skrev under på att om jag gör min del av avtalet, kommer inte min mur till den vuxna världen att rivas. Ansvar, förtroende och självständighet - "ensam är stark", jag stod själv men vågade inte vara ensam, oberoende. 

 

Så kom tiden då man skulle dela med sig, kasta sig ut i någons armar. Lita på att hoppet togs emot med skydd och värme. Jag visste inte, men tillät mig acceptera de armar som tog, men släppte. De som i samma grepp tryckte ned mig mot marken, och bytte ut tröst mot straff. De där skorna jag ville skapa fotspår bredvid, var de som orsakade märken på min kropp. De händer jag tänkte ta i mina, var de som greppade min hals. Kärleken skulle ta mig med storm, men resulterade i andetag utan syre. 

 

Så hur ska jag någonsin förstå, över huvud taget känna en bekräftelse - på att jag är en existens av värde. Att min hand är värdig en annans, att styrka ska hjälpa mig att lyfta istället för att trycka ned? 

 

Det är så mycket denna destruktivitet räddad och skyddat mig ifrån. Det är svårt att släppa, inse att jag kan leva utan detta. Att det finns ett liv där ute, även för en sådan som jag. Ett liv för mig, en resa att skrattande färdas på.