ny kategori skapad. visste inte vad jag skulle döpa den till, men histora ...blabla... verkade bra. även om mycket är historia, i min skugga. lever jag med det idag, varje dag. ätstörning hit och ätstörning dit, går med mig i varje steg. men ja. kan inte berätta allt i ett och samma stimm. men lite i taget kanske. vet inte när det började, riktigt. men ska försöka backa tillbaka, en aning i alla fall. någorlunda. here it comes. del 1.

något som alltid intresserade mig, alltid gjort och kommer alltid att göra, är fysisk aktivitet. och nej, jag hade ingen färdighet i det, men det var det enda jag gjorde. skolan var inge kul. jag kunde inget. i gymnasiet fick jag "diagnosen" dyslexi och flera frågetecken blev utropstecken. men som liten, äh skolan fick vara. även om jag kämpade. men träning var roligare. jag såg ju hur jag utvecklades och blev bättre. tränare bekräftade och min alltid så taniga kropp vart allt mer lite lite starkare. hade aldrig känt mig duglig till något, varken hemma eller i skolan. träningen gav mig något ingen annan kunde ge. en tillfredställelse jag aldrig känt. åren gick och jag fortsatte. utvecklade min simning till en allt högre nivå, testade olika sporter och fastnade för fotbollen som fick följa min väg jämte simningen. adderade senare friidrotten. mina lagkamrater höll sig till en sport, dem flesta. ibland fick jag höra om två. men mina tre gjorde mig unik. min kropp var liten men stark som en oxe, smidig och gud så snabb. kanske inte jämfört med friidrottens främsta, men outstanding på fotbollsplanen, samma gällande styrka. jag levde och älskade mitt liv.. eller ja. blundade för det som var viktigt. det fanns hemma, men där var jag aldrig. tidiga mornar i skolan och timmar av träning gjorde att sena kvällar var tiden som spenderades under min postadress tak. så höll det på, i många många år..

började i högstadiet. vad hände där. tiden sprang ikapp mig lite lite. här startade även min första touch till ätstörningen. allt hade jämt varit så restruktivt. jag blev tillsagt och lärd hur man borde och bör äta, vad man ska stoppa i sig för att kroppen bäst ska ta upp dittan och dattan. vad som är nyttigt, hälsosamt och rentav "godkänt', blev snurrig på cupen. men blev tillsagt att med dubbla pass om dagen äta mer, jag var ju så liten. kämpade, men ville stå upp för mig själv. trotsa. men mat skulle jag ha i mig. kom på den fina iden om hur man skulle kunna gå till väga för att säga emot. jag spydde. gick upp i vikt, såklart. men ja, spydde. ush .
la ett brev till mamma i nian. mötte henne ute vid våra gungor på baksidan, berättade och det hela slutade på en klinik, som inte varade länge. jag grät ju aldrig, jag mådde ju bra. inget var fel på mig, utom att jag spydde ibland. jag var ju en frisk unge. numera med ett stadigt BMI. inte underviktig eller liten för min ålder., eller.
mina vardagar fortsatte, slutade kräkas. välbefinandet började dock hinna ikapp mig......

fortsätter snart..


gymnasiet vart grejen. fullt frisk. 1a året på en naturvetenskaplig linje som körde slut på mig. bytte efter det året. blev idrottsgymnasium närmare mitt boende. efter första året skiljdes mina föräldrar och jag med lillebror åkte ensamna iväg till grannarnas landställe, med ena föräldern, mamma. minns den dagen jag fick ett sms av pappa, att han satt i finland och läste kalle anka för små knoddar. något hände i mig och jag visade mamma smset.  i finland fanns den kvinna han sommaren senare skulle gifta sig med. vi kom hem från norrland (landstället) och bosatte oss mellan våra föräldrar som nu bådde nära varandra, men i avskilda hus. det starkaste minnet är när jag & lillebror satt i pappas nya hus, han stekte pannkakor. jag åt tills jag skämdes och pappa var glad. sen hände något i mig, något jag inte känns på det viset. någon greppade tag i mig och jag ursäktade mig. han knappt ta på mig skorna innan jag var utanför ytterdörren. regnet öste ned och jag stod i shorts och en tunn långärmad tröja. gick till gräset och sprang. fram och tillbaka, flera gånger än jag hann räkna till. det fortaste jag bara kunde. tills jag spydde. magen var full av pannkakor som bara ringlade upp genom tarmarna, ut i buskarna. fortsatte min löpning upp till mamma. sa att jag frös, var ju iskall. ställde mig i duschen. hett vatten. spyora fortsatte. ville aldrig mer genomlida det, men där var starten. nu pratar vi om slutet av augusti 2008. mindre än 2 månader senare låg jag på akuten för undervikt, låg puls och ..anorexi.