det tar emot lite, men tänkte att det är dags att fortsätta på "min historia". jag har dragit den generella starten och kommit fram till sommaren 2008, när tiden inte bara var ikapp, den hade hoppat på mig. borrat in sina vassa klor i mina axlar och släpade sig efter som en börda obeskrivlig att forma med ord. där och då försvann bitar i det pussel, mitt liv, jag länge försökt bygga ihop.

slutet av sommaren 2008. Pride drog igång i början av augusti, mina föräldrar vart ännu lite snurrigare. "viloperioden" (där jag ändå tränade flera gånger i veckan) från friidrotten var slut och skolan skulle snart ringa in alla elever från sommarloven. tillbaka till vardagen, skola och träning. jag vet inte varför eller hur, men från den dagen jag kom hem från grannarnas land, slutade jag äta frukost. i skolan fick vi matkort som jag aldrig använde. konstigt nog var jag inte tröttare än vanligt under mina långa träningspass. i början kunde jag dock tugga i mig en halv banan mellan skola och träning. sen inge mer. då började min första lögn "jag åt/äter hos en kompis".
ljugit var något jag aldrig tidigare gjort, så vad fanns det för anledning till att inte tro mig? men mitt problem blev tydligare och vikten rasade. jag slutade med min halva banan om dagen, bytte ut mot två tuggummipaket.

under en friidrottstävling gick mamma fram till min tränare och bad han titta på mig, frågade om han inte såg hur mycket jag gått ned. han nickade och efter några timmar fick jag gå med honom in på kontoret. han sa att han visste att allt inte var okej, men att han inte ville höra. men att jag borde ta hjälp. jag kände mig liten, ingen orkar med mig.

en dietist blev inbladad som berättade hur jag skulle äta för att gå upp i vikt. varje dag gick jag runt med en påse torkad frukt och nötter som mamma plockade ihop. jag kände mig duktig om jag lyckades äta tre stycken under en träning för att jag bara såg svart.. var tvungen att smsa mamma eller någon annan bara för att visa hur duktig jag varit, jag förstod ingenting.

13oktober 2008, min sista dag på friidrotten. 14oktober blev jag inkallad till sjuksyster. hon hittade ingen puls och blodtryck med vikt var alldeles för lågt. jag gick hem från skolan, väde om till mataffären för att handla hem mat till min pappas hus, fick ett samtal. det var från henne, hon ville att jag skulle komma tillbaka till skolan nu, om jag ens orkade gå, annars skulle hon hämta mig. jag tog bussen. efter ICA skulle jag ha åkt till min träning egentligen.

skolsyster ringde min pappa som kom i ilfart och körde mig till akuten. fick ligga på en brits med hjärtkoll och kanyler överallt, dropp och saker jag aldrig förr sätt. utanför mitt rum pep ett larm som talade om att min puls gick under en viss gräns. fortfarande förstod jag ingenting..

fortsättning följer..