Vuxen

När det gått så långt att man inser att det är på tiden att mogna, växa upp. När ålder inte längre bara är en siffra, utan ett faktum. Att ens agerande kan ge konsekvenser och orden faktiskt kan bli hörda. När ursäkterna dragit sig så långt att verklighetsuppfattningen inte längre är aktuell. Att förstå att livet är kort och att man redan hunnit med en bra bit på resan. Att skyddsmuren av att vara ung fallerat och erfarenheterna inte går att sudda bort. 
Jag förstår att mina vägar och val kan vara avgörande, att min historia inte längre går att sörja - att det är dags att ta lärdom av den och gå vidare. Mina insikter är många men frågorna desto fler. Jag tror jämt att det finns förväntningar av mig, att det finns en väntan av att min start ska ta vid. Att jag tog några senaste och att det nu är upp till bevis att göra något bra av dagen. Att det destruktiva ät dåtid och att mitt beteende bör vara så mycket mognare än vad det är. Jag är inte mindre vuxen än mina föräldrar, bara en yngre generation med färre erfarenheter av livets gång. Jag skulle kunna vara en mamma nu, ha andra liv att fostra. Tillrättavisa och vägleda, inte själv sitta fast i ett dike i en pågående process av att leta mig upp och iväg. Jag borde ha flugit för länge sedan, känns som att jag hamnat lite på efterkälken. Jag vill ta tag men vet inte riktigt vart jag är klar eller vad jag bör ta mig an. Känner mig som ett barn med vuxna perspektiv, en yngre människa i en äldre kropp. Jag vet att jag inte längre är så dum, bara aningen förvirrad med för höga krav på mig själv. Den enda som har förväntningar är antagligen jag själv,, 





Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: