Det här inlägget handlar om

Anorexin jag nyligen tagit mig ur. Jag vill bara att alla ska förstå att jag INTE uppmuntrar detta beteende. Det är SJUKT oxh man missar så stora delar av livet. 

Sjukdomen. Jag vet att jag varit där och jag vet att det plockade med sig många delar av mig. Både under händelseförloppet och när jag förlorade. Egentligen vann jag, så ser vi nog det alla som. Jag gjorde ju det, vann över ett sjukt beteende och återfick ett liv. Men jag förlorade min trygghet och skydd. Även om det var en falsk identitet och ett sätt att fly. 

Jag försöker förtränga, glömma och gå vidare. Men det kommer alltid på tal och jag menar inte att jag inte kan prata om det. Tvärtom. Däremot får jag alltid nya tankar och insikter. Vilket för mina tankebanor vidare, igen och igen. Perspektiven slutar aldrig att upphöra samtidigt som jag inte letar nya. Det är över nu. Men ofta får jag det där mentala slaget i magen, av oförstående ord som jag förbrilt försöker forma svar till. Ilskan jag ständigt får uppleva från oförmågan att kunna relatera eller lyssna på mina orealistiska tankar och känslor jag en gång hade. Ibland ses det som att jag försöker försvara något som är så fel. Men det var min yttre reaktion som visade sig, det ni bara kunde se men inte alls gav rättvisa av den spegelbild jag hade inom mig. Moment 22 sätts på spel då jag egentligen inte vill forma något realistiskt utav det jag gjorde, men det fanns ju en grundande anledning till allt. En frustration väcks i mig då mitt mående inte fick den plats jag sökte. Det som sågs var självmord, samtidigt som jag inte kunde fokusera på att dö. Så vad sökte jag? Ett svar i mig själv, en egen bekräftelse och tillslut den enda flyktväg jag tyckte mig kunna finna. Jag vill aldrig för mitt liv tillbaka, ALDRIG. Men någonstans känns det som att allt togs bort från mig. Mitt snedsteg rättades till och nu förväntad jag må bra. Jag mår bra om man utgår från fysiken och den ständiga ångesten anorexin förde med sig. Men arbetet med mig själv är en pågående process. Jag har lätt för att smita, eller åtminstone försöka. Men jag gör det inte längre till den forna grad jag en gång gjorde, vilket ibland gör allt svårt. Det var så mycket lättare att leva i min egenskapade bubbla. Det är mitt mål med att finna en förklaring, att berätta att det inte endast var ett snedsteg. Det är en period av mitt liv som för alltid har format mig. Det fick mig att inse vad jag faktiskt är kapabel till, hur otroligt viktigt det är med en funnen stabilitet i sig själv. 

Dessvärre tog sjukdomen med sig många delar av mig som jag nu måste återuppbygga på andra sätt. 

Däribland en tappad respekt gentemot både döden och mig själv. Jag är inte rädd för döden, men rädd för att inte få fortsätta leva. Den tog även min tillit. Inte nödvändigtvis angående löften, men mer tilliten till andra människor. Vad dem egentligen menar och säger till mig, om de gjorde stanna eller få - vad som är ord och handling. Självförtroende och tilliten gentemot mig själv brann upp. 

Det värsta jag kan skriva nu är; anorexin inte bara tog, den gav. 

Bild från min första insjungning. Jag trodde att jag mådde bra och att en vändning var nära. Men det visade sig bara skulle bli varje för varje gång. 

Jag såg inget fel. 

Men jag lärde mig att slå fri. Det bästa beslut jag någonsin tagit.