Känslor och antaganden.

Det finns ingenting som gör mig så ledsen som att såra. För mig är besvikelse den värsta känslan att både känna och få känd gentemot en. Jag tar sällan min ståndpunkt till ytan, men jag minns alltid vad jag tycker. Uttrycker mig med en viss försiktighet för att undvika onödiga konflikter. Men ibland håller inte ens jag i mig själv, ibland måste jag få klargöra att alla inte innefattar samma typ utan åsikt. Även jag har rätt att göra mig hörd. Men man glömmer så lätt och missförstånd uppstår. Påhopp och anklagelser tolkas, jag vill inte vara med. 
Sen kommer vi till det där återupprepande ordet som ekar i mitt huvud, något som jag kommit att bli oerhört rädd och irriterad av. Dömd, att bli dömd - dragen över ett sträck och bli beskriven utifrån en annan persons tolkning. Någon som egentligen inte känner dig, en människas antaganden som kan såra mig så djupt. Speciellt när det slår så fel. När ett rykte formas och sprider sig. När en uppfattning om på ett felande sätt sprider sig runt min omgivning. När personliga perspektiv kan få sig en törn och tankar ställer till problem - oj, jag visste inte att hon var sådan. Hur gör jag då? Då vet jag vad hon är för typ av person. Jahapp. 
Den röda tråden i denna text förblir nog diffus, aktar mig som sagt för att säga för mycket konkreta saker, skriver bara ut mina abstrakta tankar och känslor.

Det Som jag har svårt att smälta är hur mycket mina ageranden och tidigare händelseförlopp kommit att tolkats och anklagat mig för saker jag aldrig någonsin skulle ha gjort mot en människa. Det tydligare av bevis för detta är; om jag mot förmodan skulle råka såra eller göra illa en annan människa, straffar jag mig själv. Jag vet att min familj & nära tar skada när jag drar allt så långt. Men det är fortfarande mig jag gör illa just för att ingen annan ska fara illa, sen blir jag ofta mindfucked och tror att jag förtjänar den typen av lidanden vilket jag dock nu inser att ingen förtjänar. Jag kan med ärlighet säga att jag dras till många personer som inte mår jättebra, av den anledningen av att jag vill hjälpa, tar alltid på mig problemen. Envisheten ser   till att jag inte slutat innan jag lyckats. 
Många anser säkert att det är en typiskt dålig sak att göra, men min historia. 
Men jag älskar människor, orealistisk eller ej, vill jag att alla ska få må bra och kan jag hjälpa tvekar jag inte!.. 

Denna filosofi är grundat i något annat men slutresultatet är min kärlek till mina medmänniskor och jag kommer alltid att vilja hjälpa till. Det höjer mig som person. 





Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: